På UR finns en ny och språkstimulerande webbsida för yngre barn.


Vart tog Cugu vägen? Tvillingarna Anne och Biehtárs hundvalp Cugu försvann i bärskogen. I ett nytt drama får vi följa barnen i deras sökande efter valpen. Och spännande blir det när de möter väsen ur samisk folktro, som den korkade jätten Stallu och de undejordiska Háldu.

För manus och regi i denna samproduktion med UR står John Erling Utsi, serien sänds som barnradio på samiska men har också en språkstimulerande webbsida med spel och annat.

Jag ska prova den med min 5-åring. Men nu när jag provade färglägga några bilder på sidan fick jag inte färgen att fästa. Och det kändes snopet, för efter vad jag förstod var detta för yngre barn. Men, å andra sidan kanske jag ingår i skaran dinosurier...

Victoria -  med ett ark vitt som snö

Ungdomstidningen Nuorat presenterade, under ny ledning förra året, sin vision att ge fler möjlighet att läsa tidningen. Mycket bra har hänt. Men i julens posthög fanns ett inbetalningskort med vad jag antar är prenumerationsavin. Antar, skriver jag eftersom allt är på nordsamiska. Hur det går ihop med att nå fler vet jag inte – såvida inte antalet samisktalande ökat markant.

Bland tjugotalet rader ser man ut att kunna välja belopp – 100 kr, 150 kr, 180 kr, 70 kr eller 180 kr (igen) - och något verkar också gå att göra på Internet. Vad vet jag inte, inte heller vad man får för de olika summorna. Det här åker tyvärr i soptunnan eftersom jag inte kan tyda vad det är. Men, jag antar att jag blir utan årets tidningar… Å andra sidan kommer inte jag att märka någon skillnad eftersom jag bara fått ett enda nummer förra året, trots att jag skrivit för höra vad som hänt. Kanske borde jag ha skrivit på samiska.

Victoria – praoar med Sverkers tunna

Mormor föddes under en vårflyttning med renrajd och akkja från skogslandet till fjällen 1927. Medan mormor kom till världen i en lånad bargarstuga slogs tältkåtor upp runtomkring. Tre dagar senare fortsatte färden, det lilla barnet åkte bakom den tryggaste av härkar. Mormor var som vårsolen, stark, inspirerande och gjorde en alltid på gott humör.

För mig har Nils-Aslak Valkepääs jojk Vinden - Biegga - alltid berättat om hur mormor föddes den här aprildagen. När jag för några år sedan fick chansen att fritt tolka och spela in en låt på en platta valde jag att skriva den här dikten och lägga den på fragment av vindenjojken.

Det var en hyllning till mormor som alltid stått vid min sida. Mormor var min första roddare, tillsammans släpade vi på min ljudanläggning, särskilt minns jag när vi for till ett framträdande i kyrkan i Kvikkjokk för 10 år sedan. Det var mormor, jag, min dotter och en sörländs tjej som hade kungakrona av plast på huvudet och vi hade lånat en bil. När jag senare arbetade i Gällivare hade mormor alltid lunch färdig så att jag kunde äta och vila hos henne, hon har alltid funnits för mig och barnen. Mormor gick bort i fredags, samma dag och tid som lillen föddes för fem år sedan. Hon kom med solen och vinden i april och reste med försommarens kraft.


Biegga
Text: Victoria Harnesk
Musik: Nils Aslak-Valkeapää

Brought to the world by The April wind
Her mother gave birth to her in the hallway of a bake-house
In the wilderness
At the foot of the mountain Niestevarra, in 1927

The cold, the wind, the reindeer
Coaskis, biegga, boazo

Tree days later as the daylight grow they were on their move again
The little girl was following the old reindeer
Going to the mountain where the Sami girl grove up

The sun, the smile, the wonderful
Beavi, modji, loundu

She is the greatest woman I have ever known
My Grand Mother
I wish I can bee like her

Spår 13 på CD:n Universal Wind of peace, Vindafrid, 2005


Victoria - en virvlande snöflinga i vinden

Min älskade mormor har lämnat jordelivet, det gick hastigt men hon fattas redan mig. Mormor var en av dem som betydde allra mest i mitt liv. Jag är tacksam för allt vi fick tillsammans. Hon dog i fredags, vi har försökt se till att alla närmaste fått veta och vill någon prata mer går det bra att slå en signal. Till mormors minne blir det i veckan ett litet mormorspecial här. Njut och passa på att ta vara på alla ni älskar. Först ut är min "språkkrönika" som publicerades i ungdomstidningen Saminuorat förra året.


Mormor i tältkåtan som vi satte upp samtidigt som vi tränade samiska i Enonjalme 2007.
Foto: Victoria Harnesk


SPRÅK- OCH SVETTBAD VID AKKA
Jag hade tröttnat på att inte kunna samiska, tröttnat på att höra dem som inte lärt mig oja sig över hur dåligt vi yngre talar. Jag var less på kommentarer om vem som talar fel och vem som har styv tunga! Mest frustrerad var jag över min oförmåga att ge språket till mina barn. Men nu var jag otroligt entusiastisk. Jag hade tagit med mig Språk-Villle från Internet till fjälls. Dealen var enkel: jag skulle få språk och Villle skulle få samiskt liv.

Onsdag 27 juni 2007
Leat boahtan Enonjalbmai. Vi har kommit till Enonjalbme. Mon lean boahtan Enonjalbmai. Jag har kommit till Enonjalbme. Via telefon hade den nye kaptenen på M/S Storlule lovat att ta med mina kåtastänger över Akkajaure. Då visste han inte att stängerna var 26 stycken, färska, tunga och med den väl tilltagna längden om fem meter. Fjättrad av sitt löfte men vis av sitt misstag svor han på att aldrig mer göra om det. "Det här är inte tillrådigt" skorrade kapten irriterat på sörländsk dialekt medan hjälpsamma armar från besättning och turister bökade in lasten genom de trånga dörrarna, 13 stänger placerades på var sida mellan bänkraderna inne i båten. Min resterande packning bestående av kartonger, rygg- och svartsäckar staplades i fören.

Vi var ett ganska udda gäng, förutom turisterna och jag själv var det min treårige son Niila som går på dagis på Lidingö. Min mormor Ella som föddes under en vårflyttning med renrajd och så Språk-Villle - en språkintresserad svensk från Uppsala med samisk blogg på Internet. Likt ett flyttlass från forna tider, där endast höns och kreatur saknades, färdades vi över det som idag är norra Europas största vattenmagasin. Det var inte utan att jag var stolt; stängerna hade jag och en annan mamma i sällskap av våra mycket små barn förvandlat från björkar i skogen till avbarkade stänger under den gångna midsommarveckan. Och nu skulle språkäventyret börja.

Jag vände mig till Villle och mormor. "Vi ska bara tala samiska!" deklarerade jag myndigt. "Bara samiska. Ingen svenska!" Mormor tabbade sig direkt och tilltalade mig på fel språk. Jag rättade henne rappt och disciplinerat. "Ingen svenska här inte!" Mormor såg tveksam ut men bytte språk vilket medförde att jag inte längre förstod vad hon sa. För att dölja belägenheten försökte jag se ut som att jag såg något särskilt intressant utanför fönstret. Där fanns förstås inte ens en fiskmås. Jag förblev tyst, fick en föraning om att jag skulle få vara tyst ganska mycket om jag inte fann på råd. Lyckligtvis var vi snart framme och jag talade svenska med kapten. Men han var mest angelägen om att få mig och min förhatliga last av båten.

Språk-Villle - som hade släpat stängerna nedför den steniga backen till STF:s brygga i Ritsem och nu drog dem uppför en lika oländig men fem gånger så lång backe på andra sidan sjön - började med blodrött ansikte ge uttryck för att han snarare hamnat på arbetsläger istället för på utlovat språkbad i fjällmiljö. "Bara ett kulturellt komplement som skapar naturliga miljöer för samtal" försäkrade jag. Det skulle bli många turer i backen innan lasten var uppe.

I halvlek utrustades Villle med ett par väl tilltagna gummistövlar, lika stor skiftnyckel och myggmedel och sändes uppför den snåriga bäcken för att fixa vattenslangen, gasolen och ett vedlass. Bivvasduvvat - svettas - blev ordet för dagen. När kvällen kom böjde och schematiserade vi det. Bivvasduvvat kan böjas i minst 30 olika former. Min sons namn ändrade form så det blev ett annat namn. Niila, Niilla, Niillas. "Svagstadium" förklarade Villle. Prästen borde ha varnat mig för svagstadiet - innan dopet, tänkte jag.

Torsdag 28/6 2007
Badjanit - vakna. Lea go badjanan? Har du vaknat? Bivvastuvvat hade blivit boakstuvvat - träningsvärk. Ändan var stum av gårdagens släpande på lavvumoraid - kåtastänger - och hjärnan uppförde sig motvilligt. Niila, Niillas - eller vad mitt barn nu heter - skrek påhittade ord rakt ut i luften, hysteriskt och högt. Själv kunde jag inte böja något rätt. Gång på gång frågade jag Villle och mormor samma sak. Gång på gång. Jag talade som en nyanländ immigrant. "Hur kunde du lära dig så snabbt", frågade jag Villle. "Jag har väl lätt för att lära och hade inget att förlora" svarade han.

En äldre same påpekade att mina grovt tillyxade stänger skulle skava sönder kåtaduken. Han hade naturligtvis helt rätt. Med stämjärn, yxa och rasp arbetade vi timme ut och timme in med stängerna. Det skulle ta minst en dag till innan kåtan kunde resas. Mormor och Villle pratade och jag lyssnade. Lyssnade, härmade och försökte förstå. Framåt kvällen använde Niila spontant samiska. Villle och jag joggade till hängbron där Vuojatätnos enorma vattenmassor kastade sig fram under våra fötter.

Fredag 29/6 2007
Vaknade och förvånade mig själv med att vilja prata samiska! Otroligt. Jag bestämmer mig för att fira det och samtidigt överraska Ville på tredje dagen med att den spartanska stugan har både elektricitet och radio. Men solcellen vägrade. "Strömavbrott" konstaterade mormor och tjatade till sig ännu ett grammatikpapper. Mormor var i högform - hon lärde sig mycket nytt. "Men herregud du kan ju redan samiska! Du har ju snackat hela livet utan ett hum om grammatik" fräste jag. Men mormor var entusiastisk och Villle förklarade gärna. Jag blev avundsjuk. Jag tyckte inte om dom. "Det här liknar värre än ryska" skrattade mormor och letade verb resten av dagen.

Många hade hört talas om lasset på turistbåten, de sökte sig till vår backe där den nya kåtan nu reste sig stolt mot himmelen. Men mest nyfikna var de på den märklige svensken som lärde ut verb, adjektiv och kasus och han testades noggrant. Dagarna rullade på, vi risade och ordnade i kåtan, joggade till Vaisaluokta och böjde ord. Att enbart prata samiska fungerade inte men var en god ambition. Sista kvällen hade vi avslutningsfest med övernattning i kåtan och de nya rággasarna - sovtälten - som jag sytt under våren.

Medan lillen somnade vid lågornas sken talade vi om språk. Villle bekymrades över att många inte ids lära sig, att många förstår samiska men svarar på svenska och med ursäkter som "Jag tillhör ju generationen som tappat språket, mina morföräldrar förbjöds att tala samiska i skolan...".

- Sedan håller de utlägg om statens roll och språkpolitik. Jag är så trött på att höra det där! Det är klart att det var förskräckligt men har de inget eget ansvar? Är det inte bättre att säga att det vore trevligt att kunna men jag är inte tillräckligt intresserad, funderade Villle och lade en pinne på elden. Han hade blivit duktig på att elda.

Lysande glöd sökte sig uppåt, virvlade ut genom rökhålet och försvann i sommarnatten. Jag kännde igen mig, så där håller jag också på; försöker lite, skyller ifrån mig, försöker, skyller, försöker inte, skyller istället, förs... Men perkele! Jag håller med Villle! Det är dags att vi tar ansvar och står för de val vi gör - oavsett vad vi väljer.

I går kväll när jag själv sjöng i den fantastiska Blå hallen i Stockholms stadshus skedde spännande saker i Kautokeino, Nordnorge. Där arrangerade Språk-Ville dragning genom lottning av vinnarna i Bästa namnet tävlingen.

Dom tre vinnarna är:
Nr 8 Thomas Oredsson
Nr 12 Peter Rhode 
Nr 25 Annelie Hooper.

Stort grattis, hoppas att ni får många glada skratt! Vi skickar ut spelet så fort det är producerat i sommar.

Vi vill också tacka alla som var med och tävlade, vi har fått in fantastiska bidrag och en uppfattning om vad av våra som fungerar, det hjälper oss att faktiskt hitta det bästa namnet.

Inom utsatt tid kom ett fyrtiotal bidrag in + några eftersläntare som tyvärr inte kunde vara med i dragningen men som ändå var viktiga. Nu återstår att komma fram till vilket av alla fantastiska bidrag som kommer att namnge spelet, det tar ett par dagar till, vi återkommer!

Victoria - fördjupad i namnbryderi