Jag ska strax bege mig ut på Smaklustmässan i Stockholm. Tillhör du dem som tvingas stanna inne denna soliga och vackra fredag kan du alltid pigga upp dig genom att lyssna till Mr professor i jojk; Krister Stoor som tidigare i somras talade i Vetenskapsradion under devisen Jojkens dialekter.

Victoria - byter en dialekt mot en annan

Ett jättebra tips från Flisan om jojk YouTuobe får bli dagens grej. Hör, se och njut!

Jojk på YouTube

Victoria - er megafon

Här om veckan började jag läsa Krister Stoors avhandling Juoiganmuitalusat. Nu ska det sammanfattas. Jag hade en föresats att även lyssna till Sveriges Radios samling Jojk från inspelningsresor där en del av Stoors material finns. Det blev inte så men eftersom jag har samlingen hemma ska jag lyssna igenom den med mina "nya öron" framöver.

På omvägar har jag hört en del kritik mot avhandlingen, det handlar upplevelse av dålig struktur och att Stoor inte presenterar så många egna tester utan mest lyfter fram utvalda jojktexter.

Delvis men inte helt håller jag med, inledningen med internationella exempel är spretig, jag förstår vart han vill komma men den hänger lite i luften och kunde ha samlats upp mer på slutet och texten kunde ha varit mer läsvänlig. Urvalet är svårt att bedöma eftersom jag inte vet vad som fanns att ösa ur.

Men jag tycker att Stoor ändå lyckas i sin föresats att släppa det tonala där fokus vanligtvis hamnar och istället sätta jojken i ett större sammanhang, där stunden runt omkring, berättelserna och andra närvarande - levande såväl som döda - är en del av jojken och påverkar den. Stoor konstaterar att "jojken är en berättelse som sjungs eller talas" och att den ofta är mångfacetterad, kan kopplas ihop med andra jojkar och innehåller många budskap.

Jag är inte forskare och kan inte göra den typen av bedömningar men för mig känns det som att det räcker, kanske inte banbrytande men absolut behövligt att fokusera styra tillbaka fokus. Alltför mycket handlar om hur jojk framförs ur ett musikaliskt perspektiv.

För mig har Juoiganmuitalusat, förutom trevliga historier, gett en fördjupad insikt i begreppet; att en jojk varken har början eller slut. Dessutom har jag fått upp ögonen för vilket enormt kunskapsmaterial det finns i jojk. Jag ser gärna Stoors avhandling som grundforskning och hoppas på en fortsättning, antingen av Krister Stoor eller utav någon annan. Kanske kan det klicka til hos samiska artister och vi får en renässans av jojkberättare med nya cd:n med tal och sång. Himla häftigt! Vi har ju mycket att berätta.

Mot bakgrund av avhandlingen tänker jag också att Nils Aslak Valeapääs tjocka triologi "Vidderna inom mig" på många sätt är en jojk - fast skriven. Har du inte läst den så läs den DAT Förlag ISBN 82 90 625 03 0. I boken blir kan faktiskt bilderna ersätta melodierna... Boken fick en hel dag att förvinna för mig för ett par år sen.

Tack Krister Stoor för att du lagt ned arbete och engagemang i detta.

Victoria - er scanner över sidorna

Jag har skaffat ett litet stall i utkanten av Porjus. Vi har inga hästar där men barnen har fått sova över en natt som ett litet sommaräventyr. Jag tänkte måla lite i stallet innan vi åker nedöver på fredag. Men igår gick björnen där så jag tror att jag hoppar över det - och barnen får sova hemma. Kanske gör jag en björnjojk om händelsen, apropå gårdagens text om Björnjojker =)


Tankar ur Juoiganmuitalusat (avhandling av Krister Stoor, 2007). "Släkten Sjaggo" och "Avlidna och levande vänner".

Rikedom har alltid gett respekt - oavsett om man har det i pengar eller i renar. Så även i dessa jojkar. Jag undrar lite vart de vanliga människorna är. Saknas de i jojkarna eller bara i urvalet? Jonas Eriksson Steggo kan många och mångas jojker, men några kommer han inte ihåg. När han konstaterar det säger han också att de personerna har många släktingar som minns dem. Jag tänker att det finns en svaghet i muntliga traditioner, i att de blir så korta. Ett par generationer och sedan är det ingen som riktigt vet. Jojken är som ett fotografi, fast utan kamera. Och när den berättande rösten är borta då finns det ingen som kan visa fotot.

Läsningen närmar sig slutet - det är bra för det här tog ganska mycket tid. Det har inte varit som att läsa en roman som bara flyter på, jag har läst om vissa kapitel flera gånger för att ja, för att ta till mig dem. Men det har också varit kul, idag kunde jag nästan se Piera Sjaggos enorma renhjord bre ut sig över markerna. Beskrivningen av hjorden som snö över fjället och som en skog om hösten är vacker.

Nästa avsnitt är "Diskussion om jämförande analyser", jag hoppas att jag fixar det tills i morgon. I eftermiddag ska jag åka till Jokkmokk och träffa lite nya och gamla bekantskaper.

Victoria - ert grässtrå i björnens fotspår

Usch, jag är ingen bra bloggare när det är sommar. Vi bygger och river i Porjus och så är det dålig uppkoppling. Men nu har jag fått ett bra tips på ett Internetcafé i Laponiahuset. Normalt brukar jag semesterstänga bloggen men nu höll jag på med Juoiganmuitalusatläsningen.

I helgen var vi på en supertrevlig och skönt flippad sommarfest i Luleå. Toppen var det! Nu till jojkar om Piteälven och björnen.

Jag tänker på ett två saker när jag läser det här kapitlet. (Ur Krister Stoors avhandling Juoiganmuitatalusat) Det ena är att det finns många jojkar om exempelvis björnen, jag känner till två till och det finns säkert långt fler än så. Det jämför jag med vad jag vet om annan urfolksmusik - och nu är jag på djupt vatten för jag vet inte mycket - men jag har fått intryck av att det ofta finns en vedertagen sång eller dans och att den framförs på ett visst sätt. Varför finns inte de i samma rikliga mängder? Finns det så lite kvar av de kulturerna eller når de bara inte ut? Men som sagt jag kan vara ute och cykla helt...

Det andra jag funderat över är vad kristnandet verkligen innebar när den förbjöd jojk. Tidigare har jag mest bara sett det som ett utryck för makt och för att slå sönder sådant som enade samerna och göra det lättare att kolonisera landet. Men i perspektivet av berättande jojkar kan det liknas vid att bränna bibliotek och arkiv. Att utplåna en historia, undrar om de visste vilken kunskap och tradition som satt i jojken?

Ja, så tänkte jag.

Till i morgon är målet att fortsätta läsningen med "Släkten Sjaggo" och "Avlidna och levande vänner". Därefter närmar vi oss avslutande diskussioner.

Victoria - en tanke på midnattssolens stråle

Reflektioner ur Juoiganmuitalusat - en studie av jojkens narrativa egenskaper. Jonas Eriksson Steggos jojkar, "Biografi" och "Geografisk beskrivning".

Min bok börjar bli vältummad nu, jag har bläddrat fram och tillbaka. Året är 1954 och intervjuplatsen Arjeplog, framför Roung som intervjuar sitter två finurliga samer med förnamnen Sjul och Jon varav den sistnämnde presenterar sig som 81 år och fyra månader.

Jon Steggo vallade renar ensam från tio års ålder och hans jojkar har getts ut som bok - men jag har inte läst den. Steggo improviserar inte när han jojkar - längre skulle jag vilja lägga till eftersom han antagligen gjort det när han började för länge sedan, antagligen när han var ensam med renarna. Många av hans jojkar lär ha exakt samma tonmaterial vilket visar att melodin i detta fall saknar betydelse.

De jojkar som framförs vid detta tillfälle är för "invigda" åhörare och inte anpassade för stor publik, Sjul som sitter bredvid förklarar ibland vem och vad som jojkas. Innehållet kommer ur Jons liv. Det är ju egentligen ett fantastiskt sätt att dokumentera på tänker jag. Släkten Steggo består av många traditionsbärare genom jojken, de verkar som att de trots släktskap jojkat ganska olika, en del med mycket melodi och lite ord - och andra på annat sätt. Oavsett så ger jojkarna väldigt mycket information om hur livet var.

Jonas Edvard Steggo är en av dem som dokumenterats, hans jojkar blir till berättelser som verkar sakna slut, de byggs på. Vissa jojkar finns i flera generationer och framförs lite olika, det har naturligtvis med minnet att göra. Det vore roligt om nogon hur de låter idag - om de finns kvar.

Under "Geografisk beskrivning" finns det inte så mycket att säga känner jag, samerna är ju gränslösa och även Steggo har vistats både här och där efter årstidernas växlingar. Visst kan man gå i gång på tvångsslakten men just nu skiner solen för mycket idag  - åtminstone för mig.

"Jojken är en minneskonst och har varken början eller slut" så presenteras ofta jojken, läsningen ger en ökad förståelse för vad som verkligen menas med det.
 

Till på måndag blir det "Piteåälven" och Björnen".


Victoria - snart under solen

Glädje 1, vi blev av med frysboxarna med det ruttna innehållet.
Glädje 2, Sametinget har beviljat bidrag till konversationsspelet.
Glädje 3, det känns mysigt igen att läsa jojktexter.

Jag klurar på en sak när det gäller en del av jojkarna i Juoiganmuitalusat; det är huruvida det är hela texter eller om det bitvis är sammandrag eller utvalda delar. Jag har läst om kapitlet med Norsa, och skummat i texterna mellan sidan 107 och 121 men jag måste hålla mig kvar en dag till eller två i dem.

Nu har jag läst nedteckningar av jojkar framförda av Nils Petter Svensson, Knut Sjaunja och Sara Maria Norsa och det är hela berättelser, släktsagor eller smått och gott ur livet som framförs med en blandning av tal, sång och pauser.

En av Stoors målsättningar med avhandlingen var att studera hur jojken förmedlar traditionell kunskap, på sidan 98 finns ett intressant exempel på hur Seldutnjuona - en halvö i Skellefteåälven som utgör ett viktigt område för renen under försommaren  - jojkas av åtminstone sju personer i olika generationer medan platsen inte finns utmärkt på kartorna. Där ser man.

Victoria - aja valla vala aja, två gamla boxar åkte lastbil från vår gård, aja vala valla aja

När man ska analysera behöver man stor koncentreration. Just nu är det lite spilttrat, jag slutför ett jobb och ska åka norröver på lördag.

Här kommer dagens tankar om/ur Krister Stoors avhandling Jouiganmuitalusat sid 86 - 106. "Knut sjaunja jojkar sitt eget liv" och Sara Maria Norsa jojkar Israel Ruong".

När Knut Sjaunja (1893 - 1967) jojkar följer det inget färdigt mönster och den varierar (enligt Edström 1991) brant mellan högt och lågt, texten rättas efter melodin. Hmm, jag tycker att jag känner igen mig... Åter tänker jag att det finns mycket att lära i jojken. Om livet förr, en del är samma idag. Det går att utläsa mycket om samtiden, för den oinsatte kan krävas förklaringar och det ger Stoor. Det är uppenbart att jojken har fyllt avsaknaden av skriftspråk. Det finns humor i Sjaunjas jojk, det gillar jag. Humor är något jag ofta upplever bland samer. Roligt är att ordet "kommunalkontoret" finns med. Den kan visst delas upp som sex jojkar i en, men måste nog höra inspelningen för att ta till sig det. Textmässigt ser det ut som ett flöde, en berättelse, en jojk - vilket även Stoor är inne på.

Så över till Sara Maria Norsa (1876 - 1962). Beskrivningen av Norsa gör mig glad, hon beskrivs som livlig och skämtsam. Paradoxalt att samer beskrivs som gnälliga, det är så här - livliga och skämtsamma - som jag känner igen oss.  Sara Maria Norsa beskrivs ha en annan jojkstil än sina syskon. Avsnittet ger exempel på hur samma melodi kan användas med förändrad text hos en användare - och över kommande generationer. Jag tror att jag måste läsa om texten om Norsa under helgen. Så har det varit med flera kapitel att jag fått läsa flera gånger. Jag vet inte vad det beror på? Trög skalle, nya aspekter eller en svaghet i texten. Jag vet inte, men jag måste ta det en gång till.

Till på måndag läser vi "Tre jojkare från Arjeplog, Arvidsjaur och Gällivare", "Den episka berättelsen" och Geografisk beskrivning" sidorna 107 - 121.

Oj, mycket jobb idag med, jag har hållit på med en och samma sak hela dagen - fast det är igentligen ett projektledningspussel så det är ganska mycket. Men nu så blir det tankar utifrån "Jojken som berättelse" och Nils Petter Svensson jojkar sin far" sidan 70 - 85, ur Krister Stoors avhandling Jouiganmuitalusat.

Tänk vilka historier som bevarats genom jojken och vilken kunskap man kan finna i den om man verkligen fördjupar sig, tänker jag.  Dessutom finns det i jojkar, uppgifter om fjäll i "hemgift" (s.64) och annat som nog kan fungera som underlag och stärka de samiska intressena i oklara ärenden där samsyn saknas. Alla samer borde bekanta sig med sitt kulturarv i jojken.

De här kapitlen innehåller många exempel på episka jojkar. För mig känns frågan om bedömningar och tolkningar central, jag återkommer hela tiden till att fundera över vad som är "rätt version"? Vem vet egentligen vad någon annan tänkte för hundra år sedan? Språk innehåller mycket nyanser och jag är ju ingen fena på samiska, det vore roligt att kunna läsa på originalspråket, just ur tolkningssynpunkt.

Jag noterar att det återkommande talas om trolldom. Vittror, nåjder och trollkonster har uppenbarligen varit en del av vardagen. Jag trodde att det kanske är något vi förstorat upp i efterhand, men kanske har vi tvärt om tonat ner det?

En annan intressant sak (sid 81) är att jojken enligt Stoor inte alltid börjar där melodin startar. Så här skriver han:

Nils Petter Svensson börjar med melodin med vokablerna lalala etc. och säger sedan orden "ja dien bien" som markerar att nu får jojken ett litterärt och/eller historiskt innehåll. Vilket enligt min mening betyder att jojken inte alltid börjar där melodin startar.

Men Stoor skriver också att jojken ibland också startar innan melodin börjar. Lite som hönan och ägget alltså! Exemplet fnär Svenssons jojkar sin far visar också tydligt hur den som jojkar "blir den som jojkas", i detta fall fadern.

Nu blir det en dags vila i läsningen, till på fredag läser vi om Knut Sjaunja och Sara Maria Nårsa som jojkar, sidan 86 - 106.

Victoria - med middagshungrande mage

Midsommarhelgen var toppen, den sedvanliga regnskuren kom först vid midsommardagens restfest då vi fick ta skydd mot regn och vind, som lyckligtvis var snabbt förbipasserad.

Nu fortsätter mitt infall av studiecirkelkaraktär, till idag har jag läst sidan 42 - 69 i Krister Stoors avhandling Jouiganmuitalusat, som handlar om jojkens narrativa egenskaper. Häng på du också. De senaste sju dagarna har i genomsnitt 580 personer följt bloggen - men knappt någon kommenterar. Märkligt!

Läsningen kostar på, jag läste om förra kapitlet som inte var helt lätt att ta till sig, vilket troligtvis beror på väldigt många hänvisningar. Nu är inte jag helt van att läsa denna typ av material - snarare en mästare på Google-journalistik - så det kanske är ett helt normalt upplägg. Men jag tycker att Stoors egna teser trillar bort i den teoretiska ramen. Egentligen hittar jag inte så mycket av Stoor själv utöver hans urval av källmaterial. Läsningen ger mig dock tillräckligt med inspiration för att framöver damma av mina böcker av Tirén och inspelningsboxen från Sveriges Radio.

Efter sidan 50 får texten ett annat flyt och börjar nudda vid mina förväntningar. Händelser från förr; vid bröllop i Arjeplog, friarstråt och smädesjojk får mig att dra på smilbanden. Minnen, tradition och förmedlingen är onekligen viktigt för alla folk.

Men jag fastnade också vid ett citat (sid. 50) av K.B. Wiklund, professor i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet och fram till sin död 1934 regeringens expert i samefrågor, som 1901 skriver:
"...skogslapparne tyckas nu definitivt ha lämnat sin (och andras) egendom vind för våg och anse det vara bekvämare att jaga än att sköta renar. Den enda utvägen att bli kvitt den i dessa trakter ganska brännande skogsrenfrågan blir till slut den, att man alldeles avskaffar alla skogslappar i dessa trakter och förlägger dem att antingen draga till fjälls med sina renar och bli fjällappar eller också lämna sina renar i fjällapparnes vård."

Anledningen till att jag fastnar vid citatet har inte med jojk att göran utan synen på att man kan "avskaffa skogslappar"...

Dagens sista sida, 69, börjar med: "Min tolkning av Valkeapääs förhållningessätt...", vilket skänker mig hopp om att få möta mer av Stoor inför morgondagens läsning som övergår i "Jojken som berättelse", vi läser till och med "Nils Petter Svensson jojkar sin far", sidan 70 - 86.

Victoria - en blomsterkrans på ditt huvud

Teoretisk ram, Sidan 22 - 42, Juoiganmuitalusat.

Till i morgon läser vi, från sidan 42 - 69. (Traditionell kunskapsförmedling) Det blir intressant för då kommer allt fler jojktexter.

Den teoretiska ramen utgår ifrån den välkända problematiken; att samisk historia skildras av utomstående men att det idag finns fler samiska forskare än när diskussionerna om detta inleddes under 1900-talets början.

Stoor problematiserar forskarnas urval av informanter och huruvida denne representerar gruppen eller forskarens förväntningar. Forskarens tolkning av vad som sägs eller jojkas blir ju betydande och hans syn på kunskap och förståelse för lokalsamhället är också avgörande. Men lika viktigt kan vara huruvida lokalsamhället känner forskaren.

Vi får exempel på hur viktig information kan passera oupptäckt trots långvariga och djupa kontakter och vi får veta att många urfolk har en muntlig och performativ kunskapstradition. Det har även jag känt till men det är intressant att få en närmare analys kopplad till det samiska, det gör faktiskt samisk traditionell kunskap än mer intressant.

Stoor bekantar oss med begreppet "etnokritik/ethnocriticism" som handlar om hur man närmar sig urfolkskunskap som vid en första anblick kan te sig primitiv. Vi får veta att Harald Gaski anser att jojk och samiska berättelser kan ses som litteratur ur ett etnokritiskt förfaringssätt, på sidan 28 finns en förklaring till det.

Sedan kommer spännande exempel på hur en jojk som till synes handlar om en sak kan tolkas med ett djupare underliggande budskap. Liknande exempel ges även från andra delar av världen. Därefter följer ett resonemang om hur urfolksceremonier kommersialiseras och exploateras världen över. (Jag tror att jag ska publicera en text framöver om det som jag tidigare skrivit i tidningen Samefolket.) Vi får veta att äldre och yngre har olika roller och att mottagaren/lyssnaren/fler deltagande har betydelse för performansen som alltså inte är ett isolerat skeende.

Victoria - fördjupad och intresserad

Okej, då kör läsningen av Jouiganmuitalusat

Det blir resonerande reflektioner och när avhandlingen är slut ett mer sammanfattande summering. Idag: Inledning t.o.m sid. 21.

Häng på och lär dig något nytt, diskutera, ifrågasätt eller bara läs.

Skräck - engelska! Shit, fram med översättningspennan. Lycka - bara en sida på engelska! Och den kan man faktiskt hoppa över. Och så var det "narrativ". Ordbok! Enligt Svenska Akademiens ordlista betyder det "berättande".

Stoors tes och frågeställningar kommer att handla om att jojk är mer än bara det tonala som framförs och att episka jojker hör ihop med sin berättelse och stunden runt dem. Ett skönt grepp eftersom jojk oftast diskuteras som ett "isolerat musikaliskt" fenomen. I like it.

I förordet beskrivs ett möte med Esther Martinez, en respekterad storryteller hos Puebloindianerna. Ordet storryteller får mig att tänka på att "Storrytelling" ju är något som kommer mer och mer, inte minst bland ungdomar. Vi kanske skulle ha samiska storrytellinghajker. Men det var en passus. Stoor refererar också inledningsvis till en bilresa i hans ungdom där en äldre samisk man jojkar och berättar omväxlande under en längre resa. Trots att Stoor inte var medveten om det då blev händelsen en utgångspunkt för hans avhandling.

Stoor tar avstamp i identitet; att bilden av samer för många är dräkten, språket, renar och jojken och att dessa stereotyper också är betydande för samerna själva, ur ett identitetsperspektiv. Men att skillnaden är att det saknar innehåll ur ett omvärldsperspektiv. Resonemanget verkar komma att utgå ifrån Fredrik Barth och Israel Ruongs etnicitetstorier. Ruong uppger att "sång och diktning" är en del av samernas identitet. Vi får en historisk skildring om hur identitetsmarkörer som jojken har setts som ful och gömts, dammats av utav stolta unga på sjuttiotalet och hur det på 2000-talet kan vara svårt att leva upp till de förväntningar som finns på vad det är att vara same.

Frågor som ska besvaras är "Vad är innebörden i episk* jojk och är det samma jojk när en melodi avbryts för tal och sedan fortsätter med en annan melodi medan tematiken är en annan?" Och om episka jojken finns över hela Sápmi.

Stoor kommer att utgå ifrån fyra jojkare Sara Maria Norsa, Nils Petter Svensson, Jonas Eriksson Steggo och Knut Sjaunja. Jojkarna representerar både skogs och fjällsamiskt område och var födda mellan 1873 och 1893. Det beräknas, enligt Stoor ge en muntlig tradiotion som sträcker sig till 1800-talets början. Han har också gått igenom arkivmaterial från Karl Tirén, Uppsala Landmåls- och Folkminnesarkiv och Sveriges radios insamlingsmaterial.

Till i morgon läser vi "Teoretisk ram" t.o.m. sid. 42. Om Tidigare forskning, muntligt berättande/performans i relation till jojk och traditionell kunskapsförmedling.
Kuriosa: just nu läser 36 personer Traditionell Kunskap i Ammarnäs genom Umeå Universitet.

* Episk betyder också berättande.


Victoria - er självutnämnde cirkelledare


Isrel Roung var nomadskolelärare och forskare, han disputerade 1943 med Lappische Verbalableitung. Han var också orförande för Svenska Samernas Riksförbund 1960 - 1967 samt redaktör för Samefolket 1960 - 1973.
Källa: Jouiganmuitalusat.

Jag har fått en samisk barnvisa om kroppen på hjärnan. Lite jobbigt. Men den kommer nog att rädda mig eftersom dagis är stängt idag. Jag och Språk-Ville spelade in sången till en sång- och danslekbok med barnvisor från hela världen igår. "Sikelej sade kamelen" heter bok med tillhörande CD som produceras av Riksföreningen för folkmusik och dans, RFoD. Kanske något att hålla utkik efter?!

Med start i morgon läser jag Krister Stoors avhandling "Juoiganmuitalusat - Jojkerättelser. En studie av Jojkens narrativa egenskaper". Idén är att jag sedan reflekterar på bloggen. Ett kapitel om dagen blir det. Du kan också vara med, har du inte boken (som kan beställas via Umeå Universitet) går det bra att läsa den på denna länk  som har en perfekt pdf-version av originalskriften. Ett jättekul experiment med studiecirkel på nätet!

Tills i morgon ger vi oss på Inledning, fram till sidan 21.
Nu ska jag kolla upp vad "narrativ" betyder.
Och så lägger jag till en kategori om jojk på bloggen - konstigt att jag inte haft det.

Krister Stoor blev hösten 2007 innehavare an den första doktorshatten i jojk, läs mer om Stoor i denna intervju med Samiskt informationscentrum.


Victoria - er självutnämnde cirkelledare