Snygg samisk tatuering, se hela på Lisens blogg.
Foto: Liselott Larsson (bilden är beskuren)

Jag ser något men potential för en ny trend; samiska tatueringar. Eller kanske finns den redan, jag kan ju ha börjat bli mossig. Hur som helst har min kompis Lisen - eller snarare min sons kompis Lisen - gjort en sjukt snygg tautering med samisk text "Dat maid lea massán ealla rahkisvuoda cada" skriver hon, genom kärlek lever det man förlorat, till minne av sin bror.

Så himla vackert, speciellt med de samiska bokstäverna som jag inte orkar få till på min dator just nu. Kolla in både läckra Lisen och tatueringen. (Jag skulle bara vilja se lite fler bilder på den från fler vinklar för den är hur läcker som helst på håll).

Har du, eller känner du någon som har, samiska tatueringar - text, symboler eller kanske roliga renar länka gärna in dem under komentarer. Det här var ju jättekul.


Victoria - gaddad

Urk, i slutet av veckan fick jag skrivkramp – helt kopplad till det kommande kejsarsnittet. Som är i morgon. Dubbelurk! Dom är duktiga på sjukhusen, och det här är tredje gången så det går säkert bra. Men jag gillar inte operationer. Bebisar däremot älskar jag. Speciellt mina egna.

Att det är skillnad mellan by- och stadsliv gör sig ofta påminnt. Här förutsätts man kunna gå på gruppinformation och titta på äckliga filmer som visar hur ens mage ska skäras upp.

Den - enligt personalen - "fina filmen” ska man se tillsammans med fyrtio andra personer innan könumren till kommande veckas snitt delas ut.

Ursäkta, men det fanns knappt fyrtio personer i skolan där jag växte upp! Jag är individualist! Jag varken kan eller vill dela mina trauman med andra. Jag passar inte in i en barnproducerande industri. Likheten med en renflock som väntar i slaktfållan är i detta fall dessutom för påtaglig.

Jag lyckades få se filmen enskilt med min man. Men jag kunde ändå inte titta. Jag vände ryggen mot TV:n och fäste min upprörda blick utanför fönstret. Jag tröck in fingertopparna i öronen.

”Men, vill inte lilla mamma se den fina filmen?” frågade den förbryllade och oförstående sköterskan.

Nej. Det. Vill. Jag. Inte.
Och. Inte. Höra. Heller.
Det. Sa. Jag. Redan. Innan.
Jag. Är. En. Struts.
En. Same-struts.
Jag. Har. Plågats. I. Fem. År. Sedan. Jag. Var. På. Er. Gruppinformation. Senast.
Det. Var. Det. Jag. Sa. Innan. 
Synd. Att. Ni. Inte. Lyssnade. !!!.

Jag tänkte gå på jojkkonsert i torsdags kväll. Men jag somnade av informationschocken - och sov i 17 timmar.

I morgon är det i alla fall dags.

Bebisen, det gäller att tänka på bebisen. Den kommer att bli underbar. Undrar vad det är för en filur? Flicka, pojke - snäll eller med magknip? Jag har verkligen ingen aning. Men den verkar väldigt sällskapssjuk, buffar och stryker sig så fort man lägger händerna på magen.

Allt är färdigt hemma. Den bedårande volangklädda sängen med korg och sänghimmel väntar. Den vaktas av gosedjur som den blivande storebrodern har placerat ut och vid skötbordet finns blöjor. Nu måste allt bara gå bra.

Victoria - fokuserar, andas och väntar

Fritisutrustning till vrakpris - men snarare
masstillverkning än urgamla traditioner.
Produktbild: Arcticshop.se

Arcticshop annonser idag på Aftonbladet; fritidsset innehållande kosa och kniv av renhorn och sällsynta björkknölar som patinerats av midnattssol, norrsken och smällkalla vintrar. Allt tillverkat enligt urgamla traditioner, och namn eller årtal kan man få ingraverat utan extra kostnad. Priset ligger på det fantastiska 840 kronor!

Jag hoppas verkligen att ingen tror att man får urgamla traditioner för det priset, snarare serietillverkat och massproducerat. Men visst, toppenpris för något som många säkert tar för samisk slöjd. Titta in på Arcticshop.


Victoria - dissar

I den samiska folktron gällde det att skydda sig mot
decembermånens ljus som kom med död och skräck.
Foto: Victoria Harnesk


Kvällen mot julafton är alltid speciell, det ligger liksom något i luften. Nu slumrar lillen sött, redo för den stora morgondagen.

I dag är samisk jul som de flesta andra svenska jular - ja, bortsett från att gubbarna sällan är hemma utan i renhagarna och svettas trots kölden.

För bara några årtionden sedan hade laestadianismen fortfarande ett starkt grepp om många och julen firades sparsamt. Ofta utan varken julgran eller klappar. Lite extra god mat fanns dock på bordet - orre berättade någon var en av julens delikatesser.

Men för riktigt länge sedan fruktade samerna julen och de väsen som fanns i den stränga vintermånaden. Det gällde att hålla sig lugn och skydda kåtans ingångar med ringar av mässing och trävidjor mot månljus med onda krafter.

På självaste julafton var det viktigt att allt var snyggt och städat runt kåtan, barnen skulle vara inne och tysta. Annars kunde den hemska Stallos råttrajd fastna och jätten kunde ta död på både stora och små. Vatten gällde det att ha i kitteln om han ville dricka. Fanns inte det, kunde han lika väl suga i sig människornas själ.

På olika håll i Sápmi fanns olika föreställningar, vissa samer fruktade de döda som sades vandra genom skogarna till trettondagen, andra skyddade hem och liv genom olika ritualer. Läs mer på samer.se

God Jul!


Victoria - en stallo vit som snö

Streetsmart har man ju hört talas om. Den handlar inte om att kvala in till Mensa eller att bli en nörd. Mer om att vara vardagsbright. Att glänsa och få livet att funka genom vardagshjältedåd i stil med att ha maten klar i tid, få en lapplisa att riva parkeringsboten, eller att få dagispersonalen att le trots att ens barn är det sista kvar i den nedsläckta lokalen.

Att vara samesmart är ungefär samma sak men kräver lite andra kvalitéer. Som att kunna baka tunnbröd som håller sig färskt en vecka, laga motorer med ståltråd och få lönen att räcka ett helt år trots att den bara kommer efter slakten i september.

Samer bosatta i stan måste klara både och för att behålla sin trovärdighet. Alltså – det är lika viktigt att snabbt lösa hur man rulla ut en 450 kg ensilagebal i djupsnö hos släkten i norr när skotern pajat som att åka ledstång ner till tunnelbanan. Men lika viktigt är att hålla rätt profil på rätt plats – alltså att inte snacka om månadslön i renhagen – och inte beröra rovdjursdecimering med slipsklädda kollegor vid fikabordet på Döbelnsgatan.

Att komma från norr är dock lite lättare eftersom många i stan gärna visar upp sin egen pittoreska same. Verkar du bögig i renskogen däremot kan du hälsa hem.

Nu står julen för dörren och det är bäddat för pinsamma kulturkrockar. Här kommer en lathund som räddar dig från de värsta klavertrampen:

Bra att tänka på hos släkten i norr:
 Julklappar ska bestå av friluftsutrustning - typ ett litet gasolkök.
 Se inte förväntansfull ut på julaftonsmorgon – fråga istället om vart det dagens renskiljning blir. (Vart uttalas varsch)
 Undvik att ge bort/bära för dyra microfiberkläder – för vräkigt, signalerar att du är oekonomisk. Intersports underställ till reapris och fempack med tubsockar är trovärdigare.
 Håll med din egen dryck och drick snabbt – be inte om ursäkt om du smäller av. Undvik att sippa på rödvin.
 Tacka för maten genom att säga ”Nog gick det här att äta”.

Men tänk på:
 Att någon i släkten alltid är laestadian eller pingstvän, imponera genom att läsa ett stycke ur barnens bibel för de små så att denne ser.

För dig som firar första gången i stan:
 Julen är viktig och maten är en väsentlig del som ska avnjutas i stor mängd och länge - men vill du ha renkött på julbordet får du ta med dig ditt eget eftersom du inte har råd att köpa det i stan.
 Ge hellre bort ett vackert smycke än tubsockor och diskborstar – gäller även dina egna barn och speciellt till damer.
 Alla köper nya kläder till denna högtid. Det bör du också göra - märk dock att nya kläder inte innefattar älgjaktens nya signalkeps – en amerikansk film kan ge tips om passande klädsel.
 Förvänta dig ingen snö – bär därför inte lappskor som fäller hår i vattenpölar. Lappskor är överhuvudtaget inte bra eftersom de skänker föttera en lukt som kommer att märkas.
 Undvik att dricka direkt ur flaskor – här heter hojten snaps, den dricks ur glas tillsammans och föregås av en sång, så kallad snapsvisa. Beakta särskilt att du inte ska göra enskilt.

Så där ja, nu kan du se fram emot en jul som fungerar vart du än är.

Victoria – julk-lapp på Lidingö

Ska Sofia Jannok bli den förste att få en grammis för
samisk musik?

Grattis Sofia Jannok som nominerats för Grammis 2010 under kategorin folkmusik/visa där bland andra CaisaStina Åkerström, Olle Adolphsson och andra etablerade musiker återfinns.

Vill ni hjälpa vår Sofia fram genom denna prominenta skara - ge henne din röst på Grammis 2010!


Victoria - er fram emot gala den 15 jan 2010

Året är 1922, boken heter ”Lapplynne” och är skriven av J. E. Rosberg. Dagens kapitel heter ”Snygghet”. Det får mig att tänka på ytlig skönhet, som Snygg-Erik. Men i boken handlar det om att hålla sig ren. Oenighet kan sammanfatta kapitlet. Om huruvida lapparna höll sig rena eller inte råder det delade meningar om.

Smutsighet är en egenskap som de flesta folk genom tiderna har tillskrivit ”den andre”. Om det handlar bland annat Nordiska museets årsbok ”Tio tvättar sig”, 2004.

Ett dilemma – för somliga av dem som ansåg att lappar var ohjälpligt snuskiga och aldrig lärde sig hålla ordning – var att det inte därför inte var något att ha som tjänare. Herregud vilken människosyn, men den påminner faktiskt om ett tv-inslag där en kvinna från Djursholm för ungefär tio års sedan sa att det var bra att inavandrare - eller om det var svarta - fanns eftersom någon ju måste sköta sophämtning och städning.

Något som får mig att le är att man förr också lär ha använt ordet ”rykta” på sig själv. Så här skriver Tornaeus ”Mästendels äro de dhe skårwfwoga, efter dhe såg scillan twätta och hufwudet intet rykta eller bortsa”.

Men det finns andra som tycker annat, Samuel Rheen har lagt märke till att samer tvättar händer och ansikte var dag. Han får medhåll av en man som heter Högström. Oavsett hållning verkar olika betraktare eniga i att nomadlivet inte gjorde det enkelt att sköta hygienen. Skogslapparna ansågs hålla sig renast, hos dem flätade till och med kvinnorna håret. Men i det tycker en man vid namn Forslund tvärt om att fjällappar är rena och skogisar skitiga. Åter kanske ett utryck för hur man ser på den andre, Forslund hade levt ihop med fjällappar och hyllade särskilt Jokkmokkslapparna för sin renlighet.

Ett citat från den norske författaren Christian Gierlöff påminner om att man i Ludvig den fjortondes parker hade fått passa sig för att inte trampa i ”hans damers och kavaljerers efterlämnade minnen”.

Men också samerna själva lär ha noterat och funderat över skillnaden i renlighet mellan dem och de bofasta. Det gav upphov till att de ofta frågade prästen om det fanns olika rum för lappar och norrmän i himmelen – eftersom norrmännen hade så rent hos sig.

Medvetenhet om att hålla hygien i samband vid slakt och behandling av mat nämns vid ett par tillfällen så det verkar inte ha varit någon nyhet vid tiden. Men också här går uppgifterna isär om hur det egentligen stod till med saken.

Som vanligt låg blomsterkungen Linné i framkant i sina studier, han hade lättat på kläder och och förundrade sig över den snövita samiska kroppen.

Victoria – lusfri och grann

Kapitlet heter "Ärlighet" och finns i J. E. Rosbergs bok Lapplynne från 1922.

Renstölder lär ha förekommit då som nu, men de betraktades som ett ringa bekymmer. Eftersom samerna var nomader och tvingades lämna dyrbara ting och boplatser utan tillsyn för långa tider var de nödda att lita på, och respektera varandra. I vissa områden samlades renar som kommit på avvägar in och återlämnades mot en ersättning om två kronor per ren för infångandet. Dessa renar hade med lätthet lika väl hade kunnat stjälas.

”Otacksamhet, dryghet” är heter påföljande kapitel. Uppfattningarna går isär om huruvida lapparna var tacksamma och mindes de välgärningar som de omhuldades med eller inte. Vid den tiden ansåg man det höra till människor i ett outvecklat kulturstadium att lätt bli bortskämda. 

En personlig reflektion är att just tanken om att lappen skulle bli bortskämd kommer igen i det sena 1800- och tidiga 1900-talets ”Lapp skall vara lappolitik” där det bland annat förespråkas att samiska skolbarn inte skulle tillåtas sova i sängar då det skulle förklena dem och få dem att längta bort från sitt nomadliv – vilket var det enda det var skapta för. Rätten att skämmas bort tillkom alltså inte alla och en var. Och hemska tanke, hur skulle de finare kunna veta att de tillhörde ett högre stadium om det inte fanns skillnader?!

Hur som helst; lappar kan bli dryga på ett sätt som är otrevligt att se konstaterar bland andra P. Laestadius. Och han har säkert rätt – dryghet är aldrig trevligt. Men i kapitlets slut kommer några exempel om en samisk doktor, en äventyrare som uppgav sig vara av birkarlasläkt och vandrade i kolt genom Europa och lite annat som jag faktiskt inte begriper vad det har med saken att göra.


Victoria - odryg och vän

I Rosbergs Lapplynne berättas om hur samiska män erbjuder sina fruar och döttrar till prästerskap och fogdar. Frikostigt eller ett uttryck för rädsla för överheten?

Eftersom det är fokus på Sveriges mörka historia i höst känns det helt rätt att jag ihärdig som en igel fortsätter ta mig igenom J. E. Rosbergs bok Lapplynne från 1922. Boken som skulle ge en rättvisare bild av samerna än de ofördelaktiga stereotyper som upptäcktsresande spridit över världen. Men 83 sidor in i boken kan jag konstatera att det inte går så bra för Rosberg som själv är ett barn av sin tid. Han drar få egna slutsatser och boken blir istället en kavalkad i förnedring.

Vid kapitlet Sedlighet överraskas jag av dess inledning där det står ”att lapparna ofta beskyllas för löshet i den sexuella moralen”. Förvåningsmomentet ligger kanske inte i innehållet utan snarare i att ämnet kommer upp. Dessvärre bjuder texten på en sådan rejäl dos av ålderdomligt språk att det är svårt att hänga med.

Dock råder ingen tvekan om vad som beskrivs i uppteckningar från 1600-talet då samiska män lär ha erbjudit gäster med anseende, däribland pastor Johannes Tornaeus, och icke namngivna lappfogdar sina hustrurs och döttrars bädd. Undrar ni om den gode pastorn tackade ja? Naturligtvis.

Här rycker dock Rosberg in och ifrågasätter uppgifterna med att man från andra avlägsna platser hört liknande reseberättelser. Det hela skulle alltså kunna vara en frukt av snuskig fantasi, önsketänkande, eller övergrepp.

Även om en del barn lär ha blivit resultatet av denna frikostighet vittnar prästerskapet om att det under sent 1700-tal föddes få oäkta barn hos lapparna. Lika ovanliga lär könssjukdomar ha varit.


Victoria - präktig som en predikstol

 
Såna här vy- och spelkort kan man idag köpa i Finska Rovaniemi som exploaterar samisk kultur hårt, men visst är de skrämmande lika det tidiga 1900-talets stereotyp.

Läsningen av J. E. Rosbergs Lapplynne, 1922, fortsätter. Nu är kapitlen ”Benägenhet för dryckenskap”, ”Benägenhet för frosseri” avhandlade.

Urfolk världen över har erbjudits alkohol i affärer. Samerna kunde enligt boken liksom ”andra halvkultiverade folk” ha ett omåttligt begär efter alkohol och matfrosseri. Även om de också medges att de kunde svälta ett par dagar utan att klaga.

Resenären v. Hogguér uppger sig ha sett två samer på bara sex timmar äta upp en hel fullvuxen ren. Hrm, ursäkta mig men, det låter faktiskt helt osannolikt. Men enligt skildringen åt de till och med upp sådant som ögonvittnet själv inte skulle ha varit i stånd att förtära. I andra skildringar lär en same ha ätit en hel ren själv och en annan i ett enda mål ätit 100 stycken harrar. Öh, det låter faktiskt som sagor om jättar som man har hört. Som motvikt lyfts dock ett citat av Linné som menar att lapparnas goda hälsa beror på måttlighet i fråga om mat och rusdrycker, något som skiljde dem från bönder.

Dryckenskapen får av Rosberg ett långt kapitel, men jag hade faktiskt förväntat mig värre. Visserligen beskrivs ett stundom hejdlöst supande bland samer men det framgår också att det var karaktäristiskt för hela den karga norden och det ges även exempel på måttliga samer som vid juletid har kvar det brännvin de skaffat sig under sommaren. Överraskande – fördomsfullt av mig – nog lär de mest återhållsamma samerna ha funnits i Ryssland.

I samma andetag som den tidigare nämnde v. Hogguér beskriver samernas smak för alkohol beskriver han hur de själva vid sina möten med lapparna ”grep till sitt vanliga medel, till en allmän utdelning av brännvin och tobak, och vi förfelade inte vår avsikt; ansiktena ljusnade…” Både kvinnor och män bjöds och drack och mycket kretsar kring den värsta perioden under 1800-talet då spriten lär ha gått hårt åt samerna, något som lyckligtvis kom att ändra sig.

Victoria – för närvarande utan såväl sprit som mat

För den som inte har sett filmen Kautokeinoupproret på samma tema rekommenderar jag verkligen den. Inte bara för att man kan lära sig något utan därför att det är en bra actionfilm från 2008 med bland annat Micke Persbrandt i en av huvudrollerna.

 

Varsågod, här kommer ett trevligt tips för helgens surfande. Jag fick det själv av en kollega och hade tänkt navigera runt lite och sortera men eftersom ljudet på min dator sa upp sig höstas och hårdnackat vägrar att komma tillbaka har jag lagt ned det. Och nu lämnar jag över förtroendet till er, ni kan säkert klara det själva.

Det är i alla fall journalfilmer från 1936 – 1939 där man hur finländsk vardag på landsbygden kunde se ut. Men här finns också en del gobitar med samiska göromål serverat i svartvitt. Helt underbart!

Texterna är på finska men med lite god fantasi och frysta bilder invid varje film kan man få en uppfattning om innehållet. Finns det någon finsktalande som vill förbarma sig, så får ni hemskt gärna hjälpa till.

ISIEN TYÖT

Under rubriken ISIEN TYÖT III finns åtminstone tre filmer:
Under 12 minuter se samer som reser och river sitt läger, stuvar undan föremål i naturen och renhjordar som söker skydd på en snöfläck.

Det finns också 14 minuter med mer fokus på vinterliv, något som verkar vara ringlekar, botande och bakning i en fantastisk utomhusugn av sten. Den här filmen innehåller en hel del berättande och jag har ju inget ljud…. Jag blir galen! Arg!

Det finns också 27 minuter med mycket kvinnofokus; kvinnor som tvättar, bakar och handarbetar. Här om dagen blev jag förvånad när jag i J. E. Rosbergs bok läst om samer som spann, men också här spinns det, får har dom också som packas ned i en ackja för att åka rajd.

Imycket är det samma bildmaterial som återkommer i filmerna, men det finns säkert mycket mer på sidan också.

Victoria – efterlyser ljud-datasnille för middagsbjudning ;)

Trots att Lapplynne av J. E. Rosberg är intressant går min läsning trögt. På flera veckor har jag bara kommit till sidan 72. Om jag inte recenserat hade jag kanske varit igenom hela. Men det är inte säkert, för det är så mycket annat att göra.

Men idag har jag lagt fyra kapitel bakom mig: Slöhet, Brist på exakthet, Materialism och Jämlikhet. Innan jag började var jag särskilt nyfiken på andra och fjärde rubriken.

Anledningen är att någon tycker att jag ofta inte har koll på vad som är planerat. Det ger ett visst virrigt intryck – kanske kommer det att visa sig vara ett nedärvt socialt beteende. Själv tycker jag dock att det känns naturligt att ha mer i almanackan än i huvudet med tanke på hur mycket logistik det är både i det privata och i jobbet.

Dessutom är jag nyfiken på om Rosberg kommer att styrka tesen om det jämställda samiska samhället eller om det är något vi romantiserar.

Men kapitlen var en besvikelse, att jag hade tolkat jämlikhet till jämställdhet kan inte Rosberg lastat för men i övrigt var det tunt – och måste jag säga i vanlig ordning – mest fyllt av andras referat. Dessa är dessutom så röriga att det är svårt att veta vem som sagt vad, under vilket århundrade och i vilket sammanhang. Författarens egna slutsatser försvinner i halvkaoset. Personligen börjar jag bli så pass mättat på alla nedvärderande beskrivningar av samer att de börjar göra mig grinig.

Kapitlet slöhet konstaterar att samerna hade stor förmåga att koppla av vilade så snart tillfälle gavs och att de gärna sköt upp arbete. Egenskaper som då beskrevs som negativa men som idag kan falla in under det vi kallar livskvalitet.

Det som skulle handla om ”brist på exakthet” går ut att tiden inte hade så stor betydelse eftersom samerna inte styrdes av klockan. Vilket är naturligt och som man särskilt inom renskötseln märker av än i dag. Man får helt enkelt arbeta ute när vädret tillåter och timmen är ljus, flytta den dag eller natt som skaren bär och märka kalvar när dom är tillräckligt starka.

Förhållandet mellan kvinna och man kommer dock lite oväntat in under ”Materialism” som i mycket kretsar runt brudköp som tidsmässigt illustreras av ett exempel från sent 1600-tal. Där verkar mycket kretsa kring friargåvor och åtminstone i exemplet på sidan 70 åligga får mannens släkt att betala för den brud de vill ha. Föräldrarna ska ha avgjort saken liksom annan handel, vilket kritiseras. Sedan går uppgifterna isär om huruvida den här typen av äktenskap blir vanligare eller ovanligare.

Att brud och brudgum inte för sin egen talan tolkas av Laestadius som att de är likgiltiga. Jag undrar det jag?! Tänk vad intressant det hade varit att läsa samernas egna skildringar av hur traditionerna såg ut vid den här tiden. Att samiska äktenskap verkar harmoniska har dock löpt som en röd tråd genom alla kapitel.

Jämlikhet och klassskillnad bland lapparna anses i boken enbart ha varit kopplat till hur rik personen var. Strök ens renhjord under för vargen kunde man snabbt bli föraktad.

Men rik som fattig, och till och med tjänstehjon har samma familjestatus, bildning, och uppförande. Ett citat av P. Laestadius får styrka tesen med orden ”Hos Lapparne är rikedomen det enda, som afgör den enas fööreträde framför den andra, ty uniformen afgör icke något; den ena skinnpelsen är den andra fullkoligt lik”.

En bild på en namngiven släkt pekar något lösryck ut denna stora släkt som den fattigaste och matfriska i Enareområdet.

I förbifarten gjorde jag en intressant notering om att det vävdes och spanns, bland annat hos Tanalapparna. Det visste jag inte, undrar vad det var dom spann av?

Victoria - spinner livets tråd

På en släktmiddag i veckan snubblade jag över namnet Jakob Fällman, 1800-tal, på Harnesk-sidan av släkten. Överrumplad kopplade jag namnet till min läsning av J. E. Rosbergs "Lapplynne" från 1922 och tänkte att det kan ju bli lustiga förvecklingar när svenska och samiska släkter möts som de gjort i vår familj. Nu verkar dock stavningarna skilja sig åt, bokens Fellman stavar med ”e” och dessutom verkar det skilja några år på herrarnas födelsedatum. En vacker dag kanske jag tittar närmare på det.

Jag har i vart fall läst vidare, nu kapitlen: Pretentioner, Hårdhet, Snikenhet och Maklighet.

Boken liknar  i mycket ett horoskop – ni vet så där så att man bara tänker: Men å, gud, jag känner ju i gen mig – det här handlar ju VERKLIGEN om mig!
Men saken är den att jag känner igen mycket av karaktärsdragen som beskrivs. Så antingen är det väl väldigt samiskt – eller så; bara så allmänmänskligt att det passar in på vem som helst. Det är lite svårt att bedöma själv.

Vi samer ojar oss ofta över att det genom tiderna är andra som beskrivit oss. Men frågan är, just när det gäller karaktärsdrag, om det kanske inte är ögon utifrån som kan se skillnader.

Visst, mycket blir fel när de tolkas av någon som kanske inte förstår. Men jag kan ofta också känna, när personer utifrån har befunnit sig i samiska sammanhang, att de sätter fingret på företeelser som är ganska unika för just samisk kultur. Då tänker jag inte på stora ting som sameslöjd och jojk, utan mer på tankar, humor, sättet att förhålla sig till andra och så vidare.

Just de här kapitlen som jag nu skulle referera har gett upphov till ovanstående grubblerier. Istället för att utveckla det ytterligare kommer jag nu, men en såväl en nypa humor som en nypa självkritiskhet att rada upp fem av de beskrivna karaktärsdragen där jag känner igen mig själv. Tyvärr fanns det inte några positiva egenskaper att välja på.

Pretentioner:
”Således räknade de alltid, vägen då de skjutsade mig, för dubbelt längre än den verkligen var…” 
Jo, visst är det lätt att förstora värdet av sia egna insatser...

Hårdhet:
”Medvetenhet att vara sig själva nog, som fjällapparna i hög grad äga, alstrar ofta känslolöshet mot andra.”
Absolut inte snyggt men vi har väl alla våra sämre sidor. Tyvärr.

Snikenhet:
Nej, jag hittade faktiskt inget under den rubriken som stämmer på mig. Skönt. Men kapitlet var bara några få rader...

Maklighet:
Mot välstånd och samlande av jordiska ägodelar är hans håg inte riktad.
Nej, ”shop til u drop” ligger inte för mig.

”Men när en åtgärd är påbörjad, så verkställa de den ordentligt, de äro sålunda ganska ihärdiga, och, så vidt de förstå, utföra de vanligen samvetsgrant hvad de åtagit sig, konstaterar v Düben.”
Så sant, så sant! Duktig-flika-syndrom kallar en del det.

Och så en som jag INTE kan förlika mig med:
Lappen ligger hälre hela dagen i sin koja och sofwer, än att han wil taga sig något arbete före, särdeles om han eljest kan komma til rätta”.
Nej, där slutar likheten med Valkeapääsidan med släkten som är totalt åt andra hållet.

 

Två iaktagelser ur texten som dock ytterligare anledning till reflektion:
1. Författaren hade förväntat sig mer tillförlitlig information om lapparnas snikenhet än det han kunde finna.
2. Det gamla pratet om att lappar körde sina gamlingar utför ättestupan, något som samerna själva förnekar, dyker upp. Jag undrar hur det var med den saken?

Till nästa vecka blir det i alla fall: Slöhet, Brist på exakthet, Materialism och Jämlikhet.


Victoria - lätjefull, pigg, drömmande och precis

Jag har fått frågor om "samesagor" för barn utanför Sápmi, sagor som kan lära en lite om kulturen. Jag har inte så där jättebra koll på vad som finns men jag delar med mig av det jag har och ungefär i den ordning jag gillar dem, det här kan jag rekommendera:

”Hemma på vidda – med renflocken på flyttfot” av Bodil Hagbrink, ISBN 9120072643

”I Sameland” av Daga Nyberg och Sara Lundberg, ISBN 91-29-65312-6

”Soldottern” av Sigga Sandström, ISBN 91 86604 37 6

”Sju slags vatten” av Harald Gaski och Lars Nordström, ISBN 82 906 2546-4

Samtliga böcker innehåller ett par olika sagor som baseras på samiska sägner och folktro. Tyvärr är ingen av för de riktigt små. Kanske skriver jag mer om dem framöver och lägger på min "inspirationssida".
Finns det någon som har bra tips så fyll gärna på!

Dessutom tycker jag väldigt mycket om Inga Borgs böcker om Plupp. För var jag skeptisk till Plupp men det var bara innan jag börjat läsa dem. Han är förvisso inte same men bor i en sydsamisk kåta i fjällmiljö och guidar en varsamt genom djur, natur och kultur.

Böckerna bör gå att få låna på bibliotek, de beställer kostnadsfritt hem dem om de ej har dem hemma.

Ajtté fjäll- och samemuseum har en museum har en museibutik, kanske finns mer där.  Också sydamiskt kulturcentrum Gaaltije säljer böcker.


Victoria - plupp i brunt hår

J. E. Rosbergs Lapplynne går att läsa i sin helhet på nätet genom Open Library

 

Jag fortsäter läsa J.E Rosbergs bok Lapplynne från 1922, i dag kapitel Misstänksamhet, Knipslughet och Ohöviskhet. Vill du vara med och läsa kan boken läsas i sin helhet genom denna länk från Open Library. Häng med på nästa veckas läsning av Pretentioner, Hårdhet, Snikenhet och Maklighet.

Det är fantastiskt hur många egenskaper man kan finna hos en människa, eller grupp, om man vill styrka sin tes. I Rosbergs fall är ju ambitionen att ge samerna upprättelse men jag är inte säker på att han lyckas. Hans röst blir inte nog stark.

Tidigare stora mäns teser, när det gäller misstänksamhet sammanfattas i: ”Den illparige, bedräglige, knipsluge lappen med sina små sura sneda lurande ögon, sin grymhet och obarmhärtighet är en känd legendarisk personage, som icke saknas i någon berättelse från Lappland.”

Medan försvarstalet stannar i stort sett vid: ”Detta är fallet i synnerhet om författaren aldrig sett en lapp.” med det påföljande tillägget ”Men det finnes också författare, som i viss mån gjort sig förtrogna med lapparnas sedvänjor, vilka icke sky att framställa lapparna som i hög grad elaka och skadelystna varelser”.

Urk, tänker jag. 1922 i Sverige var det helt okej att utrycka sig så här. Men å andra sidan var det samma år som Rasbiologiska institutet grundades i Uppsala. Det är alltså det här våra mor- och farföräldrar har i bagaget – och som har format den svenska samepolitiken på ett sätt som sätter tydliga spår även i vår moderna lagstiftning.  Wiklund som citeras i boken var exempelvis filosofi doktor och professor i finsk-ugriska språk. Han var regeringens ledande expert på samefrågor. Hur det än i dag speglas i attityder tål att funderas över.

I förra veckans läsning stod om den goda sämjan i samiska familjer, här kan man däremot läsa om hur högfärdiga, hårdsinta och avundsjuka dom är sins emellan. Fjällappen beskrivs, som vanligt, som mer glandlynt än skogslappen. I affärer lär dock havslappen vara den mest tillförlitliga. Den som träder in till försvar är Jacob Fellman som menar att samerna av naturen är lättrogna och goda men att det är rovet från de tre fyra omkringliggande nationerna som gjort honom misstänksam och försiktig.

Min egen reflektion när det då gäller havslapparnas tillförlitlighet är att den kanske kommer sig av att de under lång tid gjort framgångsrika och självständiga affärer med handelsmän som kom via båt ifrån stora delar av världen. ”Egennytta” är ett ord som återkommer ofta. Som vilka affärsmän som helst. Kort och gott. Tänker jag.

Intressant är att von Düben, som samlat en del av de samiska föremålen till Nordiska museet enligt boken ger utryck för att samen trots sin hövlighet ”… är ganska dyrlegd och i handel och vandel egensinnig och knipslug; man blir lätt lurad av honom”.

Intressant är också att ordet ”Lädlidsch” dyker upp, ordet som nu som då, ofta uttalas med en näsrynkning känner jag igen som ”lad’di” (Kohronens stavning och med betydelse ”ej same”, alltså svensk, norrman, finne, annan). Det är framförallt stavningen som intresserar mig, är det bara Rosbergs tolkning/egen stavning eller har det någon koppling till annat språk, det klingar mer tyskt än finskt tycker jag.

Det finns hur mycket som helst att stanna upp vid, som att vissa samer uppgav sig sälja billig och sämre gjord slöjd till turister med hänvisning till den typen av kunder trodde att välgjord slöjd var fabriksarbeten och inte primitivt gjord.

Kapitlen Ohöviskhet som i stortsett bara utgör ett uppslag lämnar jag utan kommentar eftersom det blir för mycket text här.

 

 Victoria - modernt egennyttig