Urk, i slutet av veckan fick jag skrivkramp – helt kopplad till det kommande kejsarsnittet. Som är i morgon. Dubbelurk! Dom är duktiga på sjukhusen, och det här är tredje gången så det går säkert bra. Men jag gillar inte operationer. Bebisar däremot älskar jag. Speciellt mina egna.

Att det är skillnad mellan by- och stadsliv gör sig ofta påminnt. Här förutsätts man kunna gå på gruppinformation och titta på äckliga filmer som visar hur ens mage ska skäras upp.

Den - enligt personalen - "fina filmen” ska man se tillsammans med fyrtio andra personer innan könumren till kommande veckas snitt delas ut.

Ursäkta, men det fanns knappt fyrtio personer i skolan där jag växte upp! Jag är individualist! Jag varken kan eller vill dela mina trauman med andra. Jag passar inte in i en barnproducerande industri. Likheten med en renflock som väntar i slaktfållan är i detta fall dessutom för påtaglig.

Jag lyckades få se filmen enskilt med min man. Men jag kunde ändå inte titta. Jag vände ryggen mot TV:n och fäste min upprörda blick utanför fönstret. Jag tröck in fingertopparna i öronen.

”Men, vill inte lilla mamma se den fina filmen?” frågade den förbryllade och oförstående sköterskan.

Nej. Det. Vill. Jag. Inte.
Och. Inte. Höra. Heller.
Det. Sa. Jag. Redan. Innan.
Jag. Är. En. Struts.
En. Same-struts.
Jag. Har. Plågats. I. Fem. År. Sedan. Jag. Var. På. Er. Gruppinformation. Senast.
Det. Var. Det. Jag. Sa. Innan. 
Synd. Att. Ni. Inte. Lyssnade. !!!.

Jag tänkte gå på jojkkonsert i torsdags kväll. Men jag somnade av informationschocken - och sov i 17 timmar.

I morgon är det i alla fall dags.

Bebisen, det gäller att tänka på bebisen. Den kommer att bli underbar. Undrar vad det är för en filur? Flicka, pojke - snäll eller med magknip? Jag har verkligen ingen aning. Men den verkar väldigt sällskapssjuk, buffar och stryker sig så fort man lägger händerna på magen.

Allt är färdigt hemma. Den bedårande volangklädda sängen med korg och sänghimmel väntar. Den vaktas av gosedjur som den blivande storebrodern har placerat ut och vid skötbordet finns blöjor. Nu måste allt bara gå bra.

Victoria - fokuserar, andas och väntar

Streetsmart har man ju hört talas om. Den handlar inte om att kvala in till Mensa eller att bli en nörd. Mer om att vara vardagsbright. Att glänsa och få livet att funka genom vardagshjältedåd i stil med att ha maten klar i tid, få en lapplisa att riva parkeringsboten, eller att få dagispersonalen att le trots att ens barn är det sista kvar i den nedsläckta lokalen.

Att vara samesmart är ungefär samma sak men kräver lite andra kvalitéer. Som att kunna baka tunnbröd som håller sig färskt en vecka, laga motorer med ståltråd och få lönen att räcka ett helt år trots att den bara kommer efter slakten i september.

Samer bosatta i stan måste klara både och för att behålla sin trovärdighet. Alltså – det är lika viktigt att snabbt lösa hur man rulla ut en 450 kg ensilagebal i djupsnö hos släkten i norr när skotern pajat som att åka ledstång ner till tunnelbanan. Men lika viktigt är att hålla rätt profil på rätt plats – alltså att inte snacka om månadslön i renhagen – och inte beröra rovdjursdecimering med slipsklädda kollegor vid fikabordet på Döbelnsgatan.

Att komma från norr är dock lite lättare eftersom många i stan gärna visar upp sin egen pittoreska same. Verkar du bögig i renskogen däremot kan du hälsa hem.

Nu står julen för dörren och det är bäddat för pinsamma kulturkrockar. Här kommer en lathund som räddar dig från de värsta klavertrampen:

Bra att tänka på hos släkten i norr:
 Julklappar ska bestå av friluftsutrustning - typ ett litet gasolkök.
 Se inte förväntansfull ut på julaftonsmorgon – fråga istället om vart det dagens renskiljning blir. (Vart uttalas varsch)
 Undvik att ge bort/bära för dyra microfiberkläder – för vräkigt, signalerar att du är oekonomisk. Intersports underställ till reapris och fempack med tubsockar är trovärdigare.
 Håll med din egen dryck och drick snabbt – be inte om ursäkt om du smäller av. Undvik att sippa på rödvin.
 Tacka för maten genom att säga ”Nog gick det här att äta”.

Men tänk på:
 Att någon i släkten alltid är laestadian eller pingstvän, imponera genom att läsa ett stycke ur barnens bibel för de små så att denne ser.

För dig som firar första gången i stan:
 Julen är viktig och maten är en väsentlig del som ska avnjutas i stor mängd och länge - men vill du ha renkött på julbordet får du ta med dig ditt eget eftersom du inte har råd att köpa det i stan.
 Ge hellre bort ett vackert smycke än tubsockor och diskborstar – gäller även dina egna barn och speciellt till damer.
 Alla köper nya kläder till denna högtid. Det bör du också göra - märk dock att nya kläder inte innefattar älgjaktens nya signalkeps – en amerikansk film kan ge tips om passande klädsel.
 Förvänta dig ingen snö – bär därför inte lappskor som fäller hår i vattenpölar. Lappskor är överhuvudtaget inte bra eftersom de skänker föttera en lukt som kommer att märkas.
 Undvik att dricka direkt ur flaskor – här heter hojten snaps, den dricks ur glas tillsammans och föregås av en sång, så kallad snapsvisa. Beakta särskilt att du inte ska göra enskilt.

Så där ja, nu kan du se fram emot en jul som fungerar vart du än är.

Victoria – julk-lapp på Lidingö

Året är 1922, boken heter ”Lapplynne” och är skriven av J. E. Rosberg. Dagens kapitel heter ”Snygghet”. Det får mig att tänka på ytlig skönhet, som Snygg-Erik. Men i boken handlar det om att hålla sig ren. Oenighet kan sammanfatta kapitlet. Om huruvida lapparna höll sig rena eller inte råder det delade meningar om.

Smutsighet är en egenskap som de flesta folk genom tiderna har tillskrivit ”den andre”. Om det handlar bland annat Nordiska museets årsbok ”Tio tvättar sig”, 2004.

Ett dilemma – för somliga av dem som ansåg att lappar var ohjälpligt snuskiga och aldrig lärde sig hålla ordning – var att det inte därför inte var något att ha som tjänare. Herregud vilken människosyn, men den påminner faktiskt om ett tv-inslag där en kvinna från Djursholm för ungefär tio års sedan sa att det var bra att inavandrare - eller om det var svarta - fanns eftersom någon ju måste sköta sophämtning och städning.

Något som får mig att le är att man förr också lär ha använt ordet ”rykta” på sig själv. Så här skriver Tornaeus ”Mästendels äro de dhe skårwfwoga, efter dhe såg scillan twätta och hufwudet intet rykta eller bortsa”.

Men det finns andra som tycker annat, Samuel Rheen har lagt märke till att samer tvättar händer och ansikte var dag. Han får medhåll av en man som heter Högström. Oavsett hållning verkar olika betraktare eniga i att nomadlivet inte gjorde det enkelt att sköta hygienen. Skogslapparna ansågs hålla sig renast, hos dem flätade till och med kvinnorna håret. Men i det tycker en man vid namn Forslund tvärt om att fjällappar är rena och skogisar skitiga. Åter kanske ett utryck för hur man ser på den andre, Forslund hade levt ihop med fjällappar och hyllade särskilt Jokkmokkslapparna för sin renlighet.

Ett citat från den norske författaren Christian Gierlöff påminner om att man i Ludvig den fjortondes parker hade fått passa sig för att inte trampa i ”hans damers och kavaljerers efterlämnade minnen”.

Men också samerna själva lär ha noterat och funderat över skillnaden i renlighet mellan dem och de bofasta. Det gav upphov till att de ofta frågade prästen om det fanns olika rum för lappar och norrmän i himmelen – eftersom norrmännen hade så rent hos sig.

Medvetenhet om att hålla hygien i samband vid slakt och behandling av mat nämns vid ett par tillfällen så det verkar inte ha varit någon nyhet vid tiden. Men också här går uppgifterna isär om hur det egentligen stod till med saken.

Som vanligt låg blomsterkungen Linné i framkant i sina studier, han hade lättat på kläder och och förundrade sig över den snövita samiska kroppen.

Victoria – lusfri och grann

Kapitlet heter "Ärlighet" och finns i J. E. Rosbergs bok Lapplynne från 1922.

Renstölder lär ha förekommit då som nu, men de betraktades som ett ringa bekymmer. Eftersom samerna var nomader och tvingades lämna dyrbara ting och boplatser utan tillsyn för långa tider var de nödda att lita på, och respektera varandra. I vissa områden samlades renar som kommit på avvägar in och återlämnades mot en ersättning om två kronor per ren för infångandet. Dessa renar hade med lätthet lika väl hade kunnat stjälas.

”Otacksamhet, dryghet” är heter påföljande kapitel. Uppfattningarna går isär om huruvida lapparna var tacksamma och mindes de välgärningar som de omhuldades med eller inte. Vid den tiden ansåg man det höra till människor i ett outvecklat kulturstadium att lätt bli bortskämda. 

En personlig reflektion är att just tanken om att lappen skulle bli bortskämd kommer igen i det sena 1800- och tidiga 1900-talets ”Lapp skall vara lappolitik” där det bland annat förespråkas att samiska skolbarn inte skulle tillåtas sova i sängar då det skulle förklena dem och få dem att längta bort från sitt nomadliv – vilket var det enda det var skapta för. Rätten att skämmas bort tillkom alltså inte alla och en var. Och hemska tanke, hur skulle de finare kunna veta att de tillhörde ett högre stadium om det inte fanns skillnader?!

Hur som helst; lappar kan bli dryga på ett sätt som är otrevligt att se konstaterar bland andra P. Laestadius. Och han har säkert rätt – dryghet är aldrig trevligt. Men i kapitlets slut kommer några exempel om en samisk doktor, en äventyrare som uppgav sig vara av birkarlasläkt och vandrade i kolt genom Europa och lite annat som jag faktiskt inte begriper vad det har med saken att göra.


Victoria - odryg och vän

I Rosbergs Lapplynne berättas om hur samiska män erbjuder sina fruar och döttrar till prästerskap och fogdar. Frikostigt eller ett uttryck för rädsla för överheten?

Eftersom det är fokus på Sveriges mörka historia i höst känns det helt rätt att jag ihärdig som en igel fortsätter ta mig igenom J. E. Rosbergs bok Lapplynne från 1922. Boken som skulle ge en rättvisare bild av samerna än de ofördelaktiga stereotyper som upptäcktsresande spridit över världen. Men 83 sidor in i boken kan jag konstatera att det inte går så bra för Rosberg som själv är ett barn av sin tid. Han drar få egna slutsatser och boken blir istället en kavalkad i förnedring.

Vid kapitlet Sedlighet överraskas jag av dess inledning där det står ”att lapparna ofta beskyllas för löshet i den sexuella moralen”. Förvåningsmomentet ligger kanske inte i innehållet utan snarare i att ämnet kommer upp. Dessvärre bjuder texten på en sådan rejäl dos av ålderdomligt språk att det är svårt att hänga med.

Dock råder ingen tvekan om vad som beskrivs i uppteckningar från 1600-talet då samiska män lär ha erbjudit gäster med anseende, däribland pastor Johannes Tornaeus, och icke namngivna lappfogdar sina hustrurs och döttrars bädd. Undrar ni om den gode pastorn tackade ja? Naturligtvis.

Här rycker dock Rosberg in och ifrågasätter uppgifterna med att man från andra avlägsna platser hört liknande reseberättelser. Det hela skulle alltså kunna vara en frukt av snuskig fantasi, önsketänkande, eller övergrepp.

Även om en del barn lär ha blivit resultatet av denna frikostighet vittnar prästerskapet om att det under sent 1700-tal föddes få oäkta barn hos lapparna. Lika ovanliga lär könssjukdomar ha varit.


Victoria - präktig som en predikstol

 
Såna här vy- och spelkort kan man idag köpa i Finska Rovaniemi som exploaterar samisk kultur hårt, men visst är de skrämmande lika det tidiga 1900-talets stereotyp.

Läsningen av J. E. Rosbergs Lapplynne, 1922, fortsätter. Nu är kapitlen ”Benägenhet för dryckenskap”, ”Benägenhet för frosseri” avhandlade.

Urfolk världen över har erbjudits alkohol i affärer. Samerna kunde enligt boken liksom ”andra halvkultiverade folk” ha ett omåttligt begär efter alkohol och matfrosseri. Även om de också medges att de kunde svälta ett par dagar utan att klaga.

Resenären v. Hogguér uppger sig ha sett två samer på bara sex timmar äta upp en hel fullvuxen ren. Hrm, ursäkta mig men, det låter faktiskt helt osannolikt. Men enligt skildringen åt de till och med upp sådant som ögonvittnet själv inte skulle ha varit i stånd att förtära. I andra skildringar lär en same ha ätit en hel ren själv och en annan i ett enda mål ätit 100 stycken harrar. Öh, det låter faktiskt som sagor om jättar som man har hört. Som motvikt lyfts dock ett citat av Linné som menar att lapparnas goda hälsa beror på måttlighet i fråga om mat och rusdrycker, något som skiljde dem från bönder.

Dryckenskapen får av Rosberg ett långt kapitel, men jag hade faktiskt förväntat mig värre. Visserligen beskrivs ett stundom hejdlöst supande bland samer men det framgår också att det var karaktäristiskt för hela den karga norden och det ges även exempel på måttliga samer som vid juletid har kvar det brännvin de skaffat sig under sommaren. Överraskande – fördomsfullt av mig – nog lär de mest återhållsamma samerna ha funnits i Ryssland.

I samma andetag som den tidigare nämnde v. Hogguér beskriver samernas smak för alkohol beskriver han hur de själva vid sina möten med lapparna ”grep till sitt vanliga medel, till en allmän utdelning av brännvin och tobak, och vi förfelade inte vår avsikt; ansiktena ljusnade…” Både kvinnor och män bjöds och drack och mycket kretsar kring den värsta perioden under 1800-talet då spriten lär ha gått hårt åt samerna, något som lyckligtvis kom att ändra sig.

Victoria – för närvarande utan såväl sprit som mat

För den som inte har sett filmen Kautokeinoupproret på samma tema rekommenderar jag verkligen den. Inte bara för att man kan lära sig något utan därför att det är en bra actionfilm från 2008 med bland annat Micke Persbrandt i en av huvudrollerna.

Varsågod, här kommer ett trevligt tips för helgens surfande. Jag fick det själv av en kollega och hade tänkt navigera runt lite och sortera men eftersom ljudet på min dator sa upp sig höstas och hårdnackat vägrar att komma tillbaka har jag lagt ned det. Och nu lämnar jag över förtroendet till er, ni kan säkert klara det själva.

Det är i alla fall journalfilmer från 1936 – 1939 där man hur finländsk vardag på landsbygden kunde se ut. Men här finns också en del gobitar med samiska göromål serverat i svartvitt. Helt underbart!

Texterna är på finska men med lite god fantasi och frysta bilder invid varje film kan man få en uppfattning om innehållet. Finns det någon finsktalande som vill förbarma sig, så får ni hemskt gärna hjälpa till.

ISIEN TYÖT

Under rubriken ISIEN TYÖT III finns åtminstone tre filmer:
Under 12 minuter se samer som reser och river sitt läger, stuvar undan föremål i naturen och renhjordar som söker skydd på en snöfläck.

Det finns också 14 minuter med mer fokus på vinterliv, något som verkar vara ringlekar, botande och bakning i en fantastisk utomhusugn av sten. Den här filmen innehåller en hel del berättande och jag har ju inget ljud…. Jag blir galen! Arg!

Det finns också 27 minuter med mycket kvinnofokus; kvinnor som tvättar, bakar och handarbetar. Här om dagen blev jag förvånad när jag i J. E. Rosbergs bok läst om samer som spann, men också här spinns det, får har dom också som packas ned i en ackja för att åka rajd.

Imycket är det samma bildmaterial som återkommer i filmerna, men det finns säkert mycket mer på sidan också.

Victoria – efterlyser ljud-datasnille för middagsbjudning ;)

Trots att Lapplynne av J. E. Rosberg är intressant går min läsning trögt. På flera veckor har jag bara kommit till sidan 72. Om jag inte recenserat hade jag kanske varit igenom hela. Men det är inte säkert, för det är så mycket annat att göra.

Men idag har jag lagt fyra kapitel bakom mig: Slöhet, Brist på exakthet, Materialism och Jämlikhet. Innan jag började var jag särskilt nyfiken på andra och fjärde rubriken.

Anledningen är att någon tycker att jag ofta inte har koll på vad som är planerat. Det ger ett visst virrigt intryck – kanske kommer det att visa sig vara ett nedärvt socialt beteende. Själv tycker jag dock att det känns naturligt att ha mer i almanackan än i huvudet med tanke på hur mycket logistik det är både i det privata och i jobbet.

Dessutom är jag nyfiken på om Rosberg kommer att styrka tesen om det jämställda samiska samhället eller om det är något vi romantiserar.

Men kapitlen var en besvikelse, att jag hade tolkat jämlikhet till jämställdhet kan inte Rosberg lastat för men i övrigt var det tunt – och måste jag säga i vanlig ordning – mest fyllt av andras referat. Dessa är dessutom så röriga att det är svårt att veta vem som sagt vad, under vilket århundrade och i vilket sammanhang. Författarens egna slutsatser försvinner i halvkaoset. Personligen börjar jag bli så pass mättat på alla nedvärderande beskrivningar av samer att de börjar göra mig grinig.

Kapitlet slöhet konstaterar att samerna hade stor förmåga att koppla av vilade så snart tillfälle gavs och att de gärna sköt upp arbete. Egenskaper som då beskrevs som negativa men som idag kan falla in under det vi kallar livskvalitet.

Det som skulle handla om ”brist på exakthet” går ut att tiden inte hade så stor betydelse eftersom samerna inte styrdes av klockan. Vilket är naturligt och som man särskilt inom renskötseln märker av än i dag. Man får helt enkelt arbeta ute när vädret tillåter och timmen är ljus, flytta den dag eller natt som skaren bär och märka kalvar när dom är tillräckligt starka.

Förhållandet mellan kvinna och man kommer dock lite oväntat in under ”Materialism” som i mycket kretsar runt brudköp som tidsmässigt illustreras av ett exempel från sent 1600-tal. Där verkar mycket kretsa kring friargåvor och åtminstone i exemplet på sidan 70 åligga får mannens släkt att betala för den brud de vill ha. Föräldrarna ska ha avgjort saken liksom annan handel, vilket kritiseras. Sedan går uppgifterna isär om huruvida den här typen av äktenskap blir vanligare eller ovanligare.

Att brud och brudgum inte för sin egen talan tolkas av Laestadius som att de är likgiltiga. Jag undrar det jag?! Tänk vad intressant det hade varit att läsa samernas egna skildringar av hur traditionerna såg ut vid den här tiden. Att samiska äktenskap verkar harmoniska har dock löpt som en röd tråd genom alla kapitel.

Jämlikhet och klassskillnad bland lapparna anses i boken enbart ha varit kopplat till hur rik personen var. Strök ens renhjord under för vargen kunde man snabbt bli föraktad.

Men rik som fattig, och till och med tjänstehjon har samma familjestatus, bildning, och uppförande. Ett citat av P. Laestadius får styrka tesen med orden ”Hos Lapparne är rikedomen det enda, som afgör den enas fööreträde framför den andra, ty uniformen afgör icke något; den ena skinnpelsen är den andra fullkoligt lik”.

En bild på en namngiven släkt pekar något lösryck ut denna stora släkt som den fattigaste och matfriska i Enareområdet.

I förbifarten gjorde jag en intressant notering om att det vävdes och spanns, bland annat hos Tanalapparna. Det visste jag inte, undrar vad det var dom spann av?

Victoria - spinner livets tråd

På en släktmiddag i veckan snubblade jag över namnet Jakob Fällman, 1800-tal, på Harnesk-sidan av släkten. Överrumplad kopplade jag namnet till min läsning av J. E. Rosbergs "Lapplynne" från 1922 och tänkte att det kan ju bli lustiga förvecklingar när svenska och samiska släkter möts som de gjort i vår familj. Nu verkar dock stavningarna skilja sig åt, bokens Fellman stavar med ”e” och dessutom verkar det skilja några år på herrarnas födelsedatum. En vacker dag kanske jag tittar närmare på det.

Jag har i vart fall läst vidare, nu kapitlen: Pretentioner, Hårdhet, Snikenhet och Maklighet.

Boken liknar  i mycket ett horoskop – ni vet så där så att man bara tänker: Men å, gud, jag känner ju i gen mig – det här handlar ju VERKLIGEN om mig!
Men saken är den att jag känner igen mycket av karaktärsdragen som beskrivs. Så antingen är det väl väldigt samiskt – eller så; bara så allmänmänskligt att det passar in på vem som helst. Det är lite svårt att bedöma själv.

Vi samer ojar oss ofta över att det genom tiderna är andra som beskrivit oss. Men frågan är, just när det gäller karaktärsdrag, om det kanske inte är ögon utifrån som kan se skillnader.

Visst, mycket blir fel när de tolkas av någon som kanske inte förstår. Men jag kan ofta också känna, när personer utifrån har befunnit sig i samiska sammanhang, att de sätter fingret på företeelser som är ganska unika för just samisk kultur. Då tänker jag inte på stora ting som sameslöjd och jojk, utan mer på tankar, humor, sättet att förhålla sig till andra och så vidare.

Just de här kapitlen som jag nu skulle referera har gett upphov till ovanstående grubblerier. Istället för att utveckla det ytterligare kommer jag nu, men en såväl en nypa humor som en nypa självkritiskhet att rada upp fem av de beskrivna karaktärsdragen där jag känner igen mig själv. Tyvärr fanns det inte några positiva egenskaper att välja på.

Pretentioner:
”Således räknade de alltid, vägen då de skjutsade mig, för dubbelt längre än den verkligen var…” 
Jo, visst är det lätt att förstora värdet av sia egna insatser...

Hårdhet:
”Medvetenhet att vara sig själva nog, som fjällapparna i hög grad äga, alstrar ofta känslolöshet mot andra.”
Absolut inte snyggt men vi har väl alla våra sämre sidor. Tyvärr.

Snikenhet:
Nej, jag hittade faktiskt inget under den rubriken som stämmer på mig. Skönt. Men kapitlet var bara några få rader...

Maklighet:
Mot välstånd och samlande av jordiska ägodelar är hans håg inte riktad.
Nej, ”shop til u drop” ligger inte för mig.

”Men när en åtgärd är påbörjad, så verkställa de den ordentligt, de äro sålunda ganska ihärdiga, och, så vidt de förstå, utföra de vanligen samvetsgrant hvad de åtagit sig, konstaterar v Düben.”
Så sant, så sant! Duktig-flika-syndrom kallar en del det.

Och så en som jag INTE kan förlika mig med:
Lappen ligger hälre hela dagen i sin koja och sofwer, än att han wil taga sig något arbete före, särdeles om han eljest kan komma til rätta”.
Nej, där slutar likheten med Valkeapääsidan med släkten som är totalt åt andra hållet.

Två iaktagelser ur texten som dock ytterligare anledning till reflektion:
1. Författaren hade förväntat sig mer tillförlitlig information om lapparnas snikenhet än det han kunde finna.
2. Det gamla pratet om att lappar körde sina gamlingar utför ättestupan, något som samerna själva förnekar, dyker upp. Jag undrar hur det var med den saken?

Till nästa vecka blir det i alla fall: Slöhet, Brist på exakthet, Materialism och Jämlikhet.


Victoria - lätjefull, pigg, drömmande och precis

Jag har fått frågor om "samesagor" för barn utanför Sápmi, sagor som kan lära en lite om kulturen. Jag har inte så där jättebra koll på vad som finns men jag delar med mig av det jag har och ungefär i den ordning jag gillar dem, det här kan jag rekommendera:

”Hemma på vidda – med renflocken på flyttfot” av Bodil Hagbrink, ISBN 9120072643

”I Sameland” av Daga Nyberg och Sara Lundberg, ISBN 91-29-65312-6

”Soldottern” av Sigga Sandström, ISBN 91 86604 37 6

”Sju slags vatten” av Harald Gaski och Lars Nordström, ISBN 82 906 2546-4

Samtliga böcker innehåller ett par olika sagor som baseras på samiska sägner och folktro. Tyvärr är ingen av för de riktigt små. Kanske skriver jag mer om dem framöver och lägger på min "inspirationssida".
Finns det någon som har bra tips så fyll gärna på!

Dessutom tycker jag väldigt mycket om Inga Borgs böcker om Plupp. För var jag skeptisk till Plupp men det var bara innan jag börjat läsa dem. Han är förvisso inte same men bor i en sydsamisk kåta i fjällmiljö och guidar en varsamt genom djur, natur och kultur.

Böckerna bör gå att få låna på bibliotek, de beställer kostnadsfritt hem dem om de ej har dem hemma.

Ajtté fjäll- och samemuseum har en museum har en museibutik, kanske finns mer där.  Också sydamiskt kulturcentrum Gaaltije säljer böcker.


Victoria - plupp i brunt hår

J. E. Rosbergs Lapplynne går att läsa i sin helhet på nätet genom Open Library

Jag fortsäter läsa J.E Rosbergs bok Lapplynne från 1922, i dag kapitel Misstänksamhet, Knipslughet och Ohöviskhet. Vill du vara med och läsa kan boken läsas i sin helhet genom denna länk från Open Library. Häng med på nästa veckas läsning av Pretentioner, Hårdhet, Snikenhet och Maklighet.

Det är fantastiskt hur många egenskaper man kan finna hos en människa, eller grupp, om man vill styrka sin tes. I Rosbergs fall är ju ambitionen att ge samerna upprättelse men jag är inte säker på att han lyckas. Hans röst blir inte nog stark.

Tidigare stora mäns teser, när det gäller misstänksamhet sammanfattas i: ”Den illparige, bedräglige, knipsluge lappen med sina små sura sneda lurande ögon, sin grymhet och obarmhärtighet är en känd legendarisk personage, som icke saknas i någon berättelse från Lappland.”

Medan försvarstalet stannar i stort sett vid: ”Detta är fallet i synnerhet om författaren aldrig sett en lapp.” med det påföljande tillägget ”Men det finnes också författare, som i viss mån gjort sig förtrogna med lapparnas sedvänjor, vilka icke sky att framställa lapparna som i hög grad elaka och skadelystna varelser”.

Urk, tänker jag. 1922 i Sverige var det helt okej att utrycka sig så här. Men å andra sidan var det samma år som Rasbiologiska institutet grundades i Uppsala. Det är alltså det här våra mor- och farföräldrar har i bagaget – och som har format den svenska samepolitiken på ett sätt som sätter tydliga spår även i vår moderna lagstiftning.  Wiklund som citeras i boken var exempelvis filosofi doktor och professor i finsk-ugriska språk. Han var regeringens ledande expert på samefrågor. Hur det än i dag speglas i attityder tål att funderas över.

I förra veckans läsning stod om den goda sämjan i samiska familjer, här kan man däremot läsa om hur högfärdiga, hårdsinta och avundsjuka dom är sins emellan. Fjällappen beskrivs, som vanligt, som mer glandlynt än skogslappen. I affärer lär dock havslappen vara den mest tillförlitliga. Den som träder in till försvar är Jacob Fellman som menar att samerna av naturen är lättrogna och goda men att det är rovet från de tre fyra omkringliggande nationerna som gjort honom misstänksam och försiktig.

Min egen reflektion när det då gäller havslapparnas tillförlitlighet är att den kanske kommer sig av att de under lång tid gjort framgångsrika och självständiga affärer med handelsmän som kom via båt ifrån stora delar av världen. ”Egennytta” är ett ord som återkommer ofta. Som vilka affärsmän som helst. Kort och gott. Tänker jag.

Intressant är att von Düben, som samlat en del av de samiska föremålen till Nordiska museet enligt boken ger utryck för att samen trots sin hövlighet ”… är ganska dyrlegd och i handel och vandel egensinnig och knipslug; man blir lätt lurad av honom”.

Intressant är också att ordet ”Lädlidsch” dyker upp, ordet som nu som då, ofta uttalas med en näsrynkning känner jag igen som ”lad’di” (Kohronens stavning och med betydelse ”ej same”, alltså svensk, norrman, finne, annan). Det är framförallt stavningen som intresserar mig, är det bara Rosbergs tolkning/egen stavning eller har det någon koppling till annat språk, det klingar mer tyskt än finskt tycker jag.

Det finns hur mycket som helst att stanna upp vid, som att vissa samer uppgav sig sälja billig och sämre gjord slöjd till turister med hänvisning till den typen av kunder trodde att välgjord slöjd var fabriksarbeten och inte primitivt gjord.

Kapitlen Ohöviskhet som i stortsett bara utgör ett uppslag lämnar jag utan kommentar eftersom det blir för mycket text här.

 Victoria - modernt egennyttig

-  Dumsnälla är ni! Det har ni alltid varit och det är därför dom tagit ifrån er allt, rev läraren i åt mig när jag utryckte sympati för markägarna i processer mot samer.
-  Men dom har ju också rotat sig och känner… började jag men avbröts lika snabbt igen:
-  Äh, dom har bara varit där i tvåhundra år och det är ingenting i sammanhanget. Urfolk blir avlurade och bestulna på hela sitt land men nån gång måste det vara nog.

Samtalet som utspelade sig efter en skolföreläsning med konfliktfokus jag haft förra veckan sammanfattar väl ”Klenmod” och efterföljande två kapitel i Rosbergs bok ”Lapplynne” från 1922.

- Lappen är en kruka; han vågar aldrig slå till; honom kan man behandla huru som helst, uppger författaren ha hört mången skogsrallare säga.

Kapitlet refererar till källor från 1500-talet och framåt, där alla är eniga om att lappen är för feg och oduglig för att ha i någon armé. Men rädslan verkar mest röra andra människor. Att ensam segra över björnar och vattenfall i den vilda naturen får däremot inte detta folk att tveka. Läraren hade alltså rätt i sen tes om ett långvarigt samiskt problem.

Förutom att beskriva klenmodet bjuder kapitlet på ett par andra guldkorn. Exempelvis att samerna är så fredliga att de inte har något ord för krig: ”Lapska språket sakna – horribile dictu – ett ord för krig, varför man måste kalla det slagsmål eller röveri”.

Att samer saknar ord för krig har jag bedömt som en skröna, det hörs ju ofta än i dag. Därför har jag tidigare kollat Korhonens ordbok från 1973 funnit ordet ”soatti” för krig och ”soattat” för kriga. Men, nu undrar jag… kan det vara så att ordet krig kommit senare… Någon som vet???

En annan ”kul” grej som dök upp och som var ny för mig är att en same en gång höll på att skjuta Carl von Linné, så här står det: ”Den norske lapp, som en gång sköt ett skott efter Linné och som lätt hade kunnat vålla, att Sverige aldrig blivit botanikernas hemland, måtte ha tagit den store mannen för en rymling eller dåre, som gick och plockade något så onyttigt som gräs och blommor, samt ha avlossat sitt skott i skrämsel".

Rosberg konkluderar dock ämnet som nu glidit över i kapitlen ”Stormodighet, list, hämdlystnad” till att samer förmodligen varken är mer eller mindre hämdlystna än andra människor.


Men det finns också stycken som berättar en allt annan än fredlig historia. Om min egen hemsameby Sirges, som vi kom till på 1900-talet, står det: "I Qvickjock är en stor by, eller rättare sagt stam, Sikas kallad, vilken jämte Kaitom i Gellivare, var den råaste och mest barbariska i Lappmarken. Stölder, slagsmål samt t.o.m. mord hörde till ordningen för dagen" Men kristendom och i synnerhet laestadianism uppges ha förändrat dem: "Sirkaserna nu skola vara de mest religiösa, stilla och ordentliga Lappar".

Så min egen slutsats landar någonstans i att samerna tuktats till sig feghet, eller snarare för att kunna få leva i ro. Men även om vi mist mycket känns det bra att tillhöra ett fredligt folk, det gör mig också glad att höra att i det samiska familjerna sällan förekom trätor och bråk mellan makar eller föräldrar och barn. Snällhet borde vi ha mer av i världen. Och idag behöver vi ju inte kriga utan kan komma fram på andra sätt och då kanske vårt listiga sinnelag kommer att segra.

Till nästa vecka läser vi Misstänksamhet, Knipslughet och Ohöviskhet i samma bok. "Sirkaserna" är förövrigt ett ord som kanske är värd att damma av och väcka liv i.


Victoria - fredligast av alla

Läsningen av J. E. Rosbergs ”Lapplynne” har nått första kapitlet som lyder under rubriken ”Fridsamhet”. Rubriken ger mig lugn, jag drar ett fridens andetag, lutar mig tillbaka och sätter i gång.

Kapitlet är liksom förordet framförallt referat till tidigare källor. Många har genom tiderna i olika ordalag beskrivit samerna som fridfulla, och Rosberg sluter naturligtvis upp eftersom han vill gottgöra samer för oförätter begågna av bland annat hans anfader. 

”Godhjärtade, hederliga och fria från vinningslystnad” lär redan Olaus Magnus omdöme ha lytt. På 1500-talet var det väl?! Nils Fellman, 1751, beskriver dem som trogna mot varandra och skriver att man sällan hör dem vara oense sinsemellan. Fellman var väl präst om jag inte minns fel?!

Jacob Hellman, är han månne frände till Nils Hellman?, lär nästan hundra år senare ha slutit upp men med tillägget att rädsla, som grundar sig i erfarenhet av samhälleligt förtryck, bidrog till fridsamheten. I såna fall är lappen inte modig – men när det däremot gäller att ge sig på tillexempel en björn ryggar jan inte tillbaka, skriver han. Intressant iaktagelse faktiskt, dom var helt enkelt taktiska.

Genom kapitlet haglar vackra ord, i ett citat av Catrén skildras samernas fridfulla sinne som en fjällbäck så stilla att man knappt märker om den rör sig. När hinder kommer i vägen böjer den sig vackert åt sidan på sin väg mot målet. Och Gustav von Dûben, 1800-tal, noterar att hustrurna behandlas väl.

Det är helt enkelt inte mycket mer att säga om detta kapitel än att såväl präst, som fogde, professor som resande fann gott att säga om samerna. Till och med ord som ”höviska, milda och innerligt smittande skratt” står att finna.

Nyfiken blir jag på ”lappens hälsning, en halv omfamning, som bara den lär vara ett fridens tecken.

Till mitten av nästa vecka plöjer vi de korta kapitlen Klenmod, Fysiskt mod, Stormodighet, list, hämdlystnad.

Victoria – en fridens lilja

”Första intrycket” heter kapitel ett i J.E. Rosbergs bok ”Lapplynne” från 1922 som jag har börjat läsa och recenserar kapitelvis. Rosbergs fascination är stor när han beger sig upp till lappmarken. Hans mission med boken är att ge lapparna upprättelse för den dåliga dager de fått genom tiderna.

Redan första raderna fångar mitt intresse, han beskriver en sumpmark nära sjön Sompiojärvi vid Sydänkylä – vilket låter finskt – där människor för länge sedan grävt gångar kors och tvärs för att fånga – bäver! Jag visste inte ens att man fångat bäver, men det är klart, varför inte?! 

Det är ”klassisk samisk mark” och här lär under medeltiden lappbyn ”Sombio” ha funnits. Lapparna där hade, som författaren skriver ”råd och lov” att betala skatt till tre riken – Danmark – Norge, Sverige och till tsaren i Moskva. Oj, det var generöst, jag antar att de fick tre gånger så mycket för skatten… eller kanske kunde välja till vilken av dessa härskare de ville betala... Inte då, det betydde att tre kungar gjorde anspråk på markerna och därmed skattlade samerna.

Bäverjakten ska ha varit ett komplement till jakten på vildren och markerna tillkom alla och ingen, där fanns heller ingen riksgräns. Samernas sejtar – offerstenar – stod tryggt på fjällens sluttningar. Åtminstone tills prästerna kom.

Författarens spänning stiger när han inser att han snart kommer att möta livs levande lappar. Hm, jag tycker att jag känner igen det där uttrycket från nutid ”Är du en riktig…, en livs levande...?”

Så får han syn på rykande ”jättemyrstackar” ur vilka åldrigar, kvinnor och barn tar sig ut ur under gnyende och skrik. Kvinnorna hutar och kastar dessutom lerkokor för att tysta de hundar som också rusar ut. Det hela påminner författaren om något sagospel med dvärgar och tomtar. ”Det var onekligen ett primitivt naturfolk vi hade framför oss, osiviliserade och osmakliga vildar i sina slitna, smutsiga och lusiga sommarpeskar”, skriver han.

Det första intrycket, som författaren uppger sig dela med andra som mött lappar, höll i sig tills han började samtala med männen och fann att dom inte var några vildar utan talade och tänkte som annat folk. Tja, det var ju tur att det fanns karlar som den högre kulturen kunde tala med, för kvinnor... nej, dom har väl aldrig kunnat tillföra något.

Vad beträffar själva upprättelsen gentemot samerna består den nog tyvärr i detta första kapitel i enbart just ovanstående - samtalen med männen visade att de inte var vildar utan talade och tänkte som annat folk. Tja, i och för sig inte så illa när man tänker efter.

Den kavalkad som fyller de kommande sidorna med referat av hur andra beskrivit samerna lämnar jag till er som själv läser boken med uppmaningen att hålla i hatten, Rosberg är i sammanhanget lindrig. För även om språkbruket var ett annat 1922 kan knapast ord som ”sinnesslöa, motbjudande och vildmarkstroll” missuppfattas. Eller..?


En del referat är på främmande språk, som åtminstone inte jag förstår, men det är intressant att texten innehåller längre referat av romaren Tacticus beskrivning av samer. Jag tror att jag ska läsa mer av honom framöver. Tacticus skrev ju redan år 98 e.kr om de vildar i norden han kallade "fenni" - som lär betyda "nomad".

Så var det i alla fall, det första intrycket. Nästa kapitel heter ”Fridsamhet”. Det tar vi om ytterligare ett par dagar.


Victoria - ett vildmarkstroll i stan

Jag nu börjat läsa J.E. Rosbergs "Lapplynne" från 1922, under de närmaste veckorna kommer jag till och från att recensera kapitlen och förhoppningsvis dra någon slutsats i förhållande till dagens Sverige.



Förordet definierar skillnader mellan naturfolk – och kulturfolk, där naturfolken uppvisar mindre djupgående lynnesskiftningar än kulturfolket. Men samtidigt är det svårare att tränga in i naturfolkens sinnen eftersom deras tankegångar inte överensstämmer med författarens egna. Författaren skriver också att sådana missbedömningar också kan leda till politisk olycka. Vilket i efterhand kan konstateras vara en helt riktig slutsats.

Förordet ägnas åt Mathias Steuchius, superintendent i Härnösand, en ”sträng och ortodox herre” som vid 1600-talets ska hålla ett öga på lapparnas ”afguderi, argheet, widskepelsse och trummornas brukande”.

Han redogör för hur lapparna skyller på sina renar för att slippa undan kyrkan som ska kuva dess avgudadyrkan och ge dem den rätta tron. Men vi får också se hur språket kan ha ställt till problem. På frågan om vad Gud är svarade nämligen somliga lappar; ”rök”. Okunnigheten ska ha upprört hela svenska kyrkan men vid närmare eftertanke kan det möjligtvis ses som troligt att prästen vid översättning har förväxlat ordet ande och andedräkt, vilken vid kyla stiger som rök ur munnen.

Ett stycke ägnas åt hur lapparna varit rädda men ändå slingrat sig när de efter hot tvingats lämna ifrån sig sina nåidtrummor. Och om hur en lapp i Lycksele hade haft fräckheten att anhålla om att de skulle få fortsätta spå. Superintendenten lyckades förstöra förhållandevis många spåtrummor, men är ändå inte nöjd.

Författaren J. E. Rosberg är ättling i sjunde led till Steuchius men förhåller sig kritisk till aktionen. Han känner sig genom släktskapet medskyldig till förstörelsen. Hans ambition med att skriva boken uppges vara; att göra upprättelse för lapparna.

Vi se hur det går för Rosberg, om ett par dagar recenserar jag de 12 första sidorna som går under rubriken ”Första intrycket”. Mitt första intryck så här långt är dock att det är förvånande att en så god avsikt vid ett första bläddrande i boken kan ge ett så förskräckande intryck. Vi får också se hur stor roll det ålderdoliga språkbruket spelar för modern tolkning.

Victoria – nyfiken på sidan 13

I Lapplynne kan man läsa om "den fulaste lappgubbe man kan önska sig", se annan gubbe avritad genom ett nyckelhål och möta annat som präglade bilden av samer under den tid mina far- och morföräldrar var små.
Foto: Victoria Harnesk


I dag börjar jag äntligen läsa en bok som jag skaffade efter ett tips för några veckor sedan. Titeln ”Lapplynne” säger en del om dess innehåll. Författaren J. E. Rosberg skriver i förordet, 1922, ”At skildra ett folks psyke hör till de svåraste uppgifter man överhuvudtaget kan ställa framför sig.” Han fortsätter ”Faran för att döma alltför individuellt eller att vara bunden av sin egen stams fördomar är mycket stor”.

Trots att inledningen ger hopp inför den kommande läsningen fastnar ögat snabbt vid textrader som ”Lapparnas snikenhet, som också hör med till den traditionella typen, betonas icke heller så ofta i den tillförlitliga litteraturen som man hade skäl att vänta.” Och bildtexter som ”overkssamma sjölappar”, ”den fulaste lappgubbe man kan önska sig” men också ”en sympatisk och fin gammal lapp”. Naturligtvis är personerna och släkterna som tillskrivs egenskaperna namngivna. Så att man vet.

De närmaste veckorna kommer jag att plöja igenom boken och göra nedslag som presenteras här på bloggen. Håll utkik, gör kommentarer och parallelläs om du har boken. Det finns ett par till salu begagnat på nätet, själv fick jag tag på en inbunden variant som saknade den vackra bilden på framsidan som boken ovan.

Victoria - lynnig och rabiat

Kallt och påklätt mot hott och avklätt men i övrigt är Pridefestivalen för gayrörelsen vad Jokkmokks vintermarknad är för samerna. Och för omvärlden. Till årets stora happening lockas människor från när och fjärran, de flesta kommer för att delta men en del nyfikna vill mest ha det i sitt fotoalbum.

Precis som koltklädda samer ger färg åt det mörka och vinterkalla Jokkmokk i februari har regnbågsflaggor och gayfolk uppklätt till tänderna under ett par dagar låtit Stockholm bada i färger, heta festnätter och musik.

Här träffas likasinnade för att återse gamla vänner, skapa nya kontakter och känna gemenskap. Men mest bara för att ha roligt. Omvärlden knackar förvisso på även här; för samerna i form av turister och för pridefolket i form av demonstranter. Men ändå - det är deras dagar, ett par av årets viktigaste.

Från detta intermezzo återväder man hem. De flesta med nya underbara minnen, någon med tung baksmälla och för all del med en och annan med en oönskad könssjukdom. Men oavsett vad man fått med sig vaknar längtan igen så snart man hunnit över tröskeln - till nästa år och nästa höjdpunkt, oavsett om man kommer att vara iklädd skoteroverall betraktandes Kuhmunens renrajd eller stå halvnaken iförd sambapaljetter på ett lastbilsflak.

Kolla mer bilder och annat från Pride
Och låt kölden frosta dataskärmen med vintermarknadsvimmel

Victoria - sommarvarm i kolt

Den samiska bloggvärlden är så snäll. Trots att vi är kända för att vara bråkiga har jag på dessa år inte hört talas om ett enda bloggbråk. Eller, har jag missat något???!!! Det kanske jag gjort för jag orkar inte längre ens läsa erat mestugg och myspys.

I svenska tidningar kan man läsa om bloggbråk. Blondinbella drabbar samman med Alex Shulmans ex Katrin - med det outtalbara efternamnet Zytomierska - och plötsligt fylls kioskernas löp med anklagelser som haglar.

Vänder i Sápmi då - ingenting! Bortesett från att en redaktör tackade mig i förbifarten eftersom det är så lätt att hitta nyheter nu. Varsågod, bugar och bockar! Nu tror ni kanske att jag vill ha bråk och ett omslag på Samefolket, eller ligga etta på Oddasat. Tja, varför inte. Lite fart på tillvaron kan man väl få önska sig. Hej å hå, TV:s Debatt gör inslag samtidigt som någon ordnar krismöte.

Hittills har denna blogg bara hamnat som referens i forskningsrapporter och arkiv. Ja, bortsett från Aftonbladets Hallåbilaga och samma tidnings Plus och Minus av Nima Daryamadj - där jag fick plus och Blondinbella minus. Ha, ha. Men i övrigt - präktigt, grått och långsamt.

Victoria - avlivar myten dystert om den bråkiga samen

Den här veckan har varit kul - men tuff. Snabbt räknat har jag uppträtt eller föreläst för över 800 personer, gjort en radio- och en tidningsintervju samt hänvisat ytterligare två journalister till minst fem intervjupersoner. Plus 1790 besök på bloggen. På fem dagar. Det känns jättebra!

Till en av journalisterna - som var inne på temat nya vindar och att händer något nytt i det samiska - drog jag en slutsats som jag tidigare tänkt men inte formulerat. Jag tror att dokusåporna har haft en positiv inverkan på samerna. Konstaterandet är lika överraskande som att medlemsskapet i EU var bra för samerna.

Att fläka ut sig och prata om struntsaker i media har inte varit väl sett i samiska kretsar. Den platsen har varit vikt för dem som erövrat riktig kunskap som är värd att lyssna till. För visst är det väl de som ska komma till tals - om de vill - i stället för att världen ska störas med en massa oviktigt strunt?!

Fel. Fel. Fel. Jag tror tvärt om att lite trevligt småprat ökar intresset och bidrar till utveckling. Och det är där mina damer och herrar som dokusåporna kommer in. I Dokusåporna tar vanliga människor för sig. Åt helvete med dom som anser sig äga den riktiga kunskapen. Hurra för dem som har kul, som vill leva - och som kan skapa igenkänning hos vanliga tjejer och killar.

En tung och grå svensk företagsledare sade till mig "om jag var ung skulle jag ha varit med i en dokusåpa". Jag blev så förvånad. Kunde inte tro mina öron. Skulle han? Han som besatt verklig kunskap! Jag var stum. Han såg på mig, visste vad jag tänkte "vi hade inget val, vi hade inte den möjligheten" sade han.

Och det är väl det. Det nya Sápmi har ett val. De nya samerna väljer. Vi bär endast små rester av våra far- och morföräldrars etniska förtryck. Vi väljer utifrån oss själva. För vi vet att vi lätt kan välja om igen.

Hur det kommer att sluta vet inte jag. Men över Sápmi blåser förändringens vid och jag tänker bana väg för den.

Victoria - en blåsbälg i glöden

I går kväll uppträdde jag på ett jättevackert norden-tema på ett av Stockholms större hotell. Det var magiskt att blicka ut över is-skulpturer, fjällmotiv och en isprinsessa på skridskor. En fantastisk inramning och bra ljud. Roligt!

Innan dess hann jag förbi Denim Demons  fest på Riche. Bröderna Olsson firade sina samiska jeans återkomst till huvudstan efter sex månaders slitningar i fjällmiljö. I baren fanns förutom brallorna, bilder från norr och läckert samiskt tilltugg. Så himla kul med allt nytt som händer.

Också tidningen Samefolket har noterat att nya vindar blåser. Förutom att det har vinkraftspecial gav de i senaste numret tummen upp till svensk massmedia som blivit bättre på att publicera artiklar med samiskt innehåll. Visst är det så - även om det ännu finns mer att önska - och självklart ska de journalister som anstränger sig ha cred för det finns ett stort motstånd!

Men jag tänker att det kanske också beror på att vi samer förändrat oss. Vi är inte lika inbundna som vi varit. Vanliga samer låter oss följa deras liv i TV, vi har sett dem naturnolla, hoppa jämfota på savanner, talangtävla och dejta i TV. Vi kommer också fram med roliga produkter - som jeansen - av bra kvalitet och har lärt oss att inte bara skrika rakt ut när en TV-kamera dyker upp.

Här om veckan var Sofia Jannok  på TV - tyvärr missade jag det - och någon har frågat om jag inte är rädd för konkurrens men på det finns bara svaret "Nej!". Jag är faktiskt skitbra på att lyfta fram och rekomendera andra och det är stolt över. Jag tror att ju fler vi är som syns och håller på desto mer ökar intresset för den samiska kulturen och då blir det också lättare att skapa uppmärksamhet och med det kommer politiska förändringar. Och det är egentligen förändringarna jag är intresserad av. Men vi ska ha kul på vägen också.

Victoria - ett stilla isklirr i böljande vatten

Det är inte så lätt att vara same. Egentligen är det inte lätt att vara människa överhuvudtaget men det går alltid att underlätta. Om man vill. Inte minst genom att respektera varandras behov människor emellan.

Dagens blogg uppmärksammar att många unga samer tar sitt liv. Det har hänt under ganska lång tid. Och det fortsätter att hända. Förra året också. Också unga män i min egen släkt och närhet har tagit sig ur tiden.

Politiker, samer och svenskar - alla är vi människor och vi kan förändra. Läs Christina Kellbergs artikel i DN och ägna det en tanke. Och till er som funderar på att bege er till en bättre värld. Gå inte - prata med någon istället. Det finns så mycket att leva för, inte minst den dag man får egna barn. Känner du någon som du bekymrar dig om - prata, lyssna och hjälp att söka hjälp.

 
SR om Samiskt krisnätverk
Newsdesk, DO motverka diskriminering av samer


Victoria - en av många axlar