Nu vet redan de flesta men för den som undrar fick vi en underbar och perfekt liten pojke. Han doftar mys och är dunig som en andunge, har mörkare hår och ögon än något av mina andra barn. Det är jätteroligt, för visst söker man något av sig själv i de små... Och hittills har dom varit ljusa och blåögda.

Och appropå själv då? Jag har aldrig varit i så bra skick efter ett snitt. Helt otroligt faktiskt. Jag har alltid legat blek och skön på BB tills de fyllt på med blodpåsar och försiktigt puffat ut mig med en lättnadens suck efter nio dagar.

Nu var vi hemma redan på andra dan och vore det inte för opertationssåret skulle jag kunna köra mina vanliga motionspass. Nu känns det visserligen inte som någon brådska med motionen, för det blev mindre än ett extrakilo på vågen när lillen var ute. Också det är smått otroligt jämfört med tidigare. Återstår att när allt läkt få i hop magen som trots sitt ringa fett ser ut att dölja ett barn till.

Idag gick vi en härlig vinterprommenad från Gärdet, följde Djurgårdsbrunnskanalen och avslutade med pasta på Fältöversten. Inte dumt! I morgon ska vi tillbaka till BB på kontroll, det ska bli spännande att se om vi får godkännt för hur vi matat den lille. Alltså; för att undvika missförstånd - han åt INTE pasta!


Victoria - med namnlös bebis

Foto: V Harnesk

Nyårsnatten är här, sista måltiden 2009 är uppäten och vi ser fram emot att hugga in på 2010.
Gott nytt år och skjut säkert!

Victoria

Det är inte bara bra ur ett julmysperspektiv att hålla till hos faster Annelise, hela familjen är jätteduktiga på datorer. Nu har jag fått tillbaka ljudet som varit borta sedan i somras, funktionen att skicka mail från telefonen och datorn som varit hopplöst seg startar åtta minuter snabbare än den gjort på senaste tiden. Otroligt!

Nu ska jag sätta i hop ett arkiv över allt som jag tänkt se och lyssna på det senaste halvåret; Sofia Jannoks sommarprat, något med Christer Stoor, Sameradion... Det gäller bara att komma i håg allt. Jag ska börja med att Googla fram det, sedan blir det gott om tid att beta av när det ska ammas.

Snart är det dags att åka hem, bara ett par dagar kvar. Det blir spännande att se vad vågen står på. Innan jul hade jag gått upp så lite i vikt, knappt fem kilo i 33:e veckan - vilket är löjligt i jämförelse med de två tidigare gångerna då vågen slutat på plus 21 och elva kilo. Men har inte julhelgen gjort två kilo så heter jag Jultomten. Öh, undrar om jag skulle ha lovat det där - för konstigt nog kommer jag ännu i min vanliga jacka. Det blir nog världens minsta bebis.


Victoria - fylld av ljud och mat

Den här julen verkar bli precis det där man tänker när man tänker jul; att koppla av tillsammans med människor man tycker om. För ett par dagar sedan landade vi hos min faster i skogen vid Vindelälven. Här finns bara träd, snö och en slinga öppet svart vatten i älvfårans mitt. Timmarna går och fylls av bara minuter.

Inga affärer, ingen hets och inga krav på hur man ska se ut. Skönt.

Vi var in till Vindeln i går, jag försökte hitta någon julklapp som jag sett på en önskelista. Ingenting fanns att få tag på. Dubbelskönt, antagligen är det bra för barnen också - att det inte går att få allt.

Vi åkte tåg hit. Jag gillar SJ, inte bara för att det känns miljövänligt utan kanske snarare för att tågen ofta är så försenade att man får tillbaka biljettpengarna. Så blev det den här gången också. Tre timmar efter utsatt tid kom vi oss från Stockholm. Det gjorde ingenting, vi barnfamiljer fick tillgång till en fin affärslounge där vi kunde härja med våra skrikande knyten och sedan bjöds det på frukost och sovmorgon.

I dag har vi lekt lite på gården, vi skottade svängiga gångar i den lilla nysnö som kommer ner. Sedan körde vi sopbil, ambulans och buss så snön rök i kurvorna. Roligt.


Victoria - en sopbil på en snöig vinterväg

Av gransriset i balkonglådorna syns inte mycket denna morgon i
Stockholm. Men kanske blir det en vit jul.

Att föra ner cyklarna i förrådet här om dagen känns helt rätt, ovanligt vältajmat faktiskt. Att boka biljetter till Västerbotten däremot... Det blir jättetrevligt att få vara med släkten, men för snön skull... Njäe.

I går morse när jag förde lillen på dagis tyckte jag att det doftade eld, så där som när man eldar i renhagarna på vinterskiljningarna. Jag trodde att det var en illusion, att det var den ovanliga synen av snö som spelade mig ett spratt. Men det var faktiskt skolan som hade hunnit få fram och fyr på en utegrill. Det dukades upp med festisar och korv och såg hur mysigt ut som helst. 

Framåt kvällen hördes muntra barntjut från minsta lilla puckel som går att åka på, och som röda små äpplen dök rosiga kinder  upp ur drivorna. Förmodligen är det bra för affärerna för jag lyckades fixa nästan alla årets julklappar.


Victoria - med knarr under sulan

En sak är säker; att vänta barn och skriva smarta och frekventa bloggar går inte bra i hop. Såvida man inte inte vill fylla texten med uppgifter om tillväxt, för trånga kläder och kontroller på mödravården. Och det vill inte jag, men det är svårt att låta bli.

Jag känner mig underbar, i toppform och älskar att vänta barn men har egentligen komplicerade graviditeter med blodkärl som inte öpnnar sig, kräver specialistmödravård och utvecklar sig till havandeskapsförgiftning och akutsnitt. Av detta märker jag lyckligtvis inte mycket själv. Ja, alltså inte innan preklampsin är akut - då är det inte kul! I dag fick vi en planerad tid till den 26 januari, få se om det fungerar den här gången. Senast blev det ambulans och akutsnitt när vi hälsade på en bekant i Linköping. Jag kommer inte att åka till Porjus - eller någon annan stans långt från stora sjukhus - innan det här är klart i alla fall. Trist men så får det bli.

Ja, så blev det en vänta-barn-blogg i alla fall.


Victoria - utan kontroll trots superkoll

Ouwiie, nu är bilderna till årets julkort fixade! Dubbelskönt, både familjebilder och för företaget. Jag är dålig på att köpa julklappar men däremot en riktig julkortsnörd.

En sur liten grej är bara att jag råkade beställa någon typ av etikett också som jag försökte att INTE beställa. Men på den bekräftade ordern fann jag 160 stycken sådana som jag inte ens designat men där ändå mitt namn smugit sig in dessutom i flera lager och beställts - helt oanvändbart. Jag skickade ett mail men jag tvivlar på att det går att bli av med det där i efterhand. Nästa stora sak är adresserna, besynnerligt nog hittar jag inte min adresslista som jag allltid haft på datorn och uppdaterat med största omsorg, men det behöver jag inte tänka på nu.

Nu däremot ska jag se över och eventuellt förändra telefon- och internetabonnemang och se om jag hittar någon bra samordnad lösning.


Victoria - julkortslapp

Doften av jul sprider sig när nybakta bullar
kommer ur ugnen

Det blev både lussebullar och pepparkakor i helgen, men så långt som till glöggen kom vi inte, kanske var den inte lika lockande som vanligt eftersom det åtminstone för min del skulle bli den alkoholfria varaianten - som ärligt talat mest smakar som saft. Och saft och bulla hör hemma på sommarpartyn i trädgården tycker jag. Barn som bakar är i alla fall bättre än all glögg i världen.

I kväll däremot var jag på en av årets höjdpunkter, glöggbjudning hos en av ARD:s medarbetare. Hennes bjudningar är helt ojämförbara, sju sorters hembakt, ljus och hur ett stort gäng med spännande människor som tycker om att umgås. Detta i en gammal vacker längenhet med öppen spis och högt till tak på Östermalm, det är lite amerikansk film över det hela. Med ett nöjt leende steg jag för någon timme sedan ut på gatan i ett dimmigt Stockholm, rundade de falnande marschallerna och tog tunnelbanan hemmåt.

I morgon har jag lite eget för mig så det blir ingen måndagsblogg.


Victoria - möjligtvis lite för välsmaskad

Allt är färdigt för årets pepparkaksbak, nu saknas bara barnen.
Foto: Victoria Harnesk


Tänk att man bara måste sätta i gång och städa när man bjuder hem gäster och ska ha trevligt. Visst, det är mycket trevligare när det ser snyggt ut, men i ärlighetens namn hade man varit piggare och man vilat istället.

I eftermiddag kommer grannen och deras barn över för att baka pepparkakor, pyssla och dricka glögg. ”Jag har inte städat, men jag hoppas att det går bra ändå” sa jag när jag bjöd in dem här om dagen.

I går kväll satt jag och började pyssla med julkort, hittade till Vistaprints webbsida, dom hade novemberrea och en massa fina layouter. Passa på och spara nån krona!

Men vad händer sedan? Jo, en städorgie brister ut. Och den startade lite väl sent, vilket innebar att den fortsatte lite väl tidigt i morse. Nu är det i alla fall väldoftande och fräscht i hemmet, saffransdegen ska snart på jäsning och jag i duschen. Sedan ska jag traska ner i skogsbacken och hämta upp lite blåbärsris, kottar och annat för att pynta en julgrupp med hyacinter. Jättemysigt!


Victoria - doftar snart pepparkaka och barr


Bilden är från vår bro Porjus förra året, i år ser det tyvärr ut som att den sedvanliga decembervistelsen i byn inte blir av.

Tillbaka i Stockholm igen. Belysning som påminner om julen mötte oss när vi åkte från Centralstationen i den mörka morgontimmen. En enda husfasad bjöd på lika mycket lampor som hela Porjus befolkning tillsammans. Lite sjukt egentligen. Å ena sidan pratar vi förtvivlat om klimatförändringar men i nästa stund vet överflödet inga gränser.

Det här skulle inte bli någon gnällig blogg, jag vet inte hur det blev så där men det får stå kvar.

Trött har jag i alla fall varit idag, sov bort en rejäl stund och väcktes av en bekant som över en kaffe med hallonmuffins sa något tänkvärt. Att vi i så mycket fokuserar på att lära oss veta vad vi inte vill ha och att säga nej. Och att många när det sållat och sållat i vad de inte vill ha upptäcker att de faktiskt inte vet vad de vill. Tänkvärt.

I dag har varit en dvala men i morgon ska jag försöka gnugga liv i livet igen.

Victoria – vill ha en morgondag

Jag packar för fullt, det är redan dags att åka hem. Min plan var att lägga mig i tid så att jag orkade upp och packa utan stress. Tyvärr la jag mig lite för tidigt, vaknade klockan 03.00 och var vaken två timmar... Stön.

Nu har jag i alla fall fått i hop två väskor med små, små pluttiga babykläder. Dom är sååå söta så det är inte klokt. Strumpor så små att de passar på en tumme, pyttiga små klänningar med röda rosor och volanger. Och små silkesmjuka pyjamasar i härligt ljusa färger.

Jag hade bara tänkt packa med mig några få plagg utifall att det blir tidigare än beräknat. Men det var omöjligvt att hejda sig. Jag drog gränsen vid storlek 62 men kunde inte lämna kvar ett enda plagg mindre än så i förrådet.

Och eftersom jag inte vet vad det blir måste alla färger med. Och så barnvagnen, och den pyttelilla barnstolen. Och täcken. Och en pytteliten kudde. Och ett uppblåsbart skötbord. Till och med ett par pyttemsmå gympadojor som jag vet att jag inte ens kommer att försöka sätta på de små fötterna.

Det värsta är att jag inte hittar någon cykelpump som passar till barnvagnen. Hoppas däcken inte spriver på vägen dit. Jag vet att det finns en snabbkoppling för att få loss dem men jag minns inte hur den funkar. Jag får rulla ner till macken och kolla. Men jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska få med mig allt, jag hoppas att någon förbarmar sig över en superfet resnär med allt för stor packning.


Victoria - med luft i sikte och blytunga väskor

Tiden går för fort. Vi har just hunnit landa i byn känns det som - och vips är sista helgen här och det är dags att  förbereda återresan. Det är så himla fint här så jag skulle helst bara skippa tåget och ligga här och göra snöänglar till snön smälter i maj. Men då är faktiskt sommaren bättre i Stockholm.

Livet är så splittrande, man vill ha det ena och man vill ha det andra. Man skulle helt enkelt vilja leva en massa liv samtidigt, och det är ju lite det vi gör när vi flänger så här. I början längtade jag hela tiden, när jag var på ena platsen ville jag till den andra... och så där höll det på. Nu har jag åtminstone landat i att kunna befinna mig där jag är och det är en stor vinst.

Men jag var faktiskt så där längtande redan när jag var yngre; nere i byn, eller i Gällivare längtade jag till fjälls. Och sedan när jag satt på min backe i Enonjalme tittade jag på den ensamma gatlyktan i Ritsem på andra sidan sjön och 15 mil från civilisationen och tänkte att man borde ha varit på någon fest nere i stan.

Den känslan har gått över och det är skönt. Antagligen är det barnens förtjänst, att man är så i nuet och tillfreds med ungarna.

Gatlyktan utanför fönstret är i alla fall nu det som lyser upp Porjus, den har sällskap av ljuskäglor som söker sig ut genom husens fönster. Jag undrar vad människorna där inne längtar till.


Victoria - med barn i nuet

Uttrycket att man får gravidhjärna av att vänta barn är inte sprunget ur intet, igår var vi bortbjudna på middag och bakade därför muffins till värdinnan.

Men jag glömde att sätta mjölk i smeten, och trots att jag fick klicka ut den i formarna och tänkte att det var den tjockaste smet jag sett satte jag den i ugnen - där jag jag glömde den så att bullarna brändes vid. På väg hem från den delikata bjudningen glömde jag lillens bob i en bil vi skjuts med... Öh, jag känner igen det här. Tyvärr, att jag för fem år sedan åkte sju mil för att föreläsa - fel vecka, är dock lyckligtvis det enda jag kan dra mig till minnes.

I dag ska jag ta mig till barnmorksan i Malmberget, tur att magen sitter fast där den sitter.


Victoria - öh, vad var det nu jag... jo! Glömskan är en befrielse, nåt sånt var det jag var inne på.

Ett nytt kök och ett nytt liv tar form.

Vi har ett hus i Porjus som vi har renoverat i många år. Ett ganska stort projekt som vi skött under lediga stunder och det har gått minst sagt trögt. Men nu är det faktiskt mål i sikte. Eller snarare delmål, men ett stort sådant. Jag är här delvis för att styra lite med byggprojektet som vi äntligen haft förstånd att ta hjälp med. Nedervåningen kan vara beboelig inom ett par månader och det känns helt otroligt. Mer än otroligt faktiskt.

Det är jättebra för vi ska ha barn, och jag tänkte spendera en hel del tid här. Och bebisen, ja den känns ännu mer otrolig!

Victoria – en ledning i väggen

Det har varit en lugn helg i byn; snö, hundvalpar, bakning och lek med barnen. Jätteskönt!

I kväll ska jag plocka fram "Lapplynne" ur resväskan, den har följt med hit och börjar så smått pocka på. Det liksom hoppar lite i väskan varje gång jag går förbi.

Det är tre renskiljningar idag men bara några få renar på varje ställe, dom som ska dit samåker och jag har ingen bil. Så jag får vi stanna hemma. Men det hade varit roligt att följa med för det är så lagom temperatur och lagoma sträckor att ta med barn.

I köket har en propp gått, så jag fumlat fram i kolsvart mörker tills jag fick tag på några stearinljus och lyckades laga till Te. Men nu kommer pappsen och fixar det, jag ska ta mig en titt på hur man gör så jag vet nästa gång det händer.


Victoria - med ett ljus i mörkret