Jag älskar mitt hus. Så till den grad att frågan uppstår om det är jag som äger huset – eller om det är huset som äger mig. Hur det än är med saken har vi kopplat ett ömsesidigt grepp om varandra. Jag försöker få ordning på tomten, ett mastodontjobb i sig. Med värkande muskler och lillen i barnvagnen vinglade jag här om dagen utmattad omkring med känslan av att det här är för mycket. Att det till och med kan vara snudd på ogörligt för en ensam människa som dessutom ska laga mat, tvätta och leka.

Jag hade röjt bort en gammal buske. Men när jag svettig stödde mig mot krattan visste jag inte att vattenpölen framför mina fötter inte kom från himlen, utan från vattenledningar som sprungit läck. Det vet jag idag, och det verkar sluta med att jag, utan försäkringsbolagets hjälp, får betala för byte av sönderrostade gamla rör som är nedgrävda på min sida tomtgränsen. Till det behövs grävmaskin, det låter skönt för mina armar är trötta. Skönt men dyrt. 
 
Vet ni vad det känns som? Det känns som att Gud måste sitta där uppe och försöka få död på mig. Som att han mellan varven tittar ner och utbrister "men vad f-n, står den där idioten upp ännu?!" och så slänger han på mig lite nytt elände. Jag tror att en vacker dag kommer han att släppa ner en bautastor sten rakt ner från sin himmel i ett försök att slå mig platt och slutligen utplåna mig. Och den dagen ser jag snart fram emot.


Victoria - en droppe i havet

Mina och mormors samtal lever vidare, för dem
finns inget slut.
Foto: Victoria Harnesk


På lördag är det ett år sedan min älskade mormor hastigt dog. Jag stod vid en avgrund, ett bottenlöst hål fyllt av sorg och smärta. Desperat såg jag mig omkring, det fanns ingen väg runt. Det rev i mitt hjärta, förståndet hade ingen plats, bara ont, ont, ont. Saknad.

Men där i allt det ödelagda fanns hennes värme änu kvar, omfamnade mig, förde mig varsamt framåt, över. Bort från det hemska svarta, när sorgen rev och slet viskade hon mig tröst.

Som dominobrickor fortsatte livet att rasa på både gott och ont. Ett nytt barn, och så en skilsmässa som kom lika skoningslös som döden.

Året blev en av livets milstolpar. Ruiner, men också och små strån av spirande grönska som sökte sig upp, pressade sig fram ur torr, sprucken jord. Och som i sagorna fick ändå det goda övertaget.

Mormor har gett mig så mycket, så många kloka ord, så många perspektiv. Hon var så mycket glädje, så många skatt. Inte kan jag känna sorg i hennes död. Saknad ja, men inte sorg.

De goda minnena är för många och jag unnar henne gåvan att få sluta när livet ännu ler. Vi hade så mycket att inga extra dagar kunnat ge oss mer. Vår kärlek är starkare än döden och våra samtal lever ännu kvar.

Tack för allt mormor. Jag förstår varför du hade många vänner.

Men dagen hade mer att bjuda på, lille Elton gav sig till känna i min mage och hans storebror fyllde fem. Det var en speciell dag under syrenernas blom, den 29:e maj 2009.

Victoria – med mormor på födelsedagsfika

I dag är det dags att ta tåget hem, veckan har varit bra. Det har varit mysigt och blivit mycket gjort på jobbfronten. Språkspelets filer är klara för tryck - vilket är en stor frid - det har varit mysigt, och så det här gudomliga vädret. Hade hoppats kunna lägga upp lite trevliga sommarbilder men där har verklien inte tekniken varit med mig.

Nu återstår bara att kolla upp det som en liten olyckskorp kraxade - att nästa buss från Gällivare till Porjus när vi anlänt med tåget vid lunch går först på måndag. Byliv, byliv - men det är sååå mysigt. Och mellan 0 - 5 grader skulle det visst vara. På plussidan om strecket.


Victoria - sl-tidtabellernas påhejare

Ett rådjur hoppade nyss runt här i spöregnet. Jag som trott att jag skulle sakna de graciösa figurerna som ofta höll till runt lägenheten och joggingspåren på Lidingö.

Därför blev jag minst sagt förvånad när jag tittade ut för att kolla vad regnet gjorde med lillens snöborg högst upp i den ännu gigantiska traktorskottade drivan. Jag har aldrig sett rådjur här på byn, bara hört om en flock som någon matar. Kul, bara de inte drar runt på fästingar, dem slipper jag gärna.

Jag saknar mitt morgonsällskap; Adam och Gry på MixMegapol. Det är mer än synd för jag får bara in två kanaler, p3 och nåt annat som jag inte orkat ta reda på vad det är. Båda är tråkiga och får en att vilja slå av. Reklamfinansierad radio må vara ytlig och förutsägbar men är ett trevligare sällskap än pretentiösa radiopratare som drar högkulturella och genusriktiga skämt.

Men det är att välja på dem eller tystnad. Jag köpte en TV - i julas - den har ännu inte hunnit ta sig ur kartongen. Det är inte av brist på mottagare utan för att jag inte bestämt vilken vägg den ska sitta på.

Jag skulle ha en frukost-tv men blev så speedad i mellandagsrean att jag köpte en 42-tummare, som vid närmare eftertanke känns för stor i köket. Radiotjänsts personal är misstänksam och ligger på som skollade troll. Dom får gärna komma och kolla kartongen, själv har jag inte ens sett efter om det är en tv däri.

Det skulle inte göra nåt om den är tom, TV är säkert jättetrevligt men jag förstår inte hur folk har tid. Rullgardiner däremot verkar bra att få upp för nu är det i princip ljust dygnet runt.

Victoria - mixmegapol och 3:an

Egentligen borde man inte blogga när man är mammaledig, åtminstone inte när man har en nischad tema blogg - eller vad man ska kalla det här. För det krävs fokus. Lättare vore det med en blöj-blaj-och-äter-paj-blogg för det enda man har bryr sig om när man är hemma med världens sötaste och mest underbart spy-och-prutt-doftande bebis är – bebisen. Facebook vore en bättre plats för mig. Där kunde jag göra små statusuppdateringar om bullar, inredning och lillens fantastiska framsteg. Men jag pallar ärligt talat inte med det. It is not my style.

Men ganska snart lanseras språk-spelet och jag vet att jag kommer att vilja skriva då. Tror jag. Att jag däremot skulle ha något vettigt ur-samiskt-perspektvi-snack har jag däremot för länge sen slagit ur sinnet. Eller hur man utrycker det.

En konstig grej är att läsarsiffrorna bara sjunkigt en aning; 359 i mars, 377 för april och maj i dagsläget 330. Årssnitt 345. Jättekul och inspirerande. Nästan lika inspirerande som ett oöppnat paket Babysemp 1.

Nåt annat kul är att – ja vad kallar man honom nu för tiden – min exman. Fast vi är ju fortfarande gifta, pojkarnas pappa… eller ja, han är i alla fall en bra person i mitt liv. Hans webbsajt Bonätet nominerades tillsammans med InkClub Inspiration och Piratförlaget till bästa webbkommunikation av Guldbladet och det var gala på Operaterassen

Piratförlaget vann. Det gör inget – jätteroligt var det att de kom så långt för det ligger oerhört mycket jobb bakom sidan. Guldbladet arrangeras av Sveriges uppdragspublicister.  Nyfiken? Kolla Guldbladsfesten på WebbTV.

 
Victoria - nominerad i blöjracet

Byalivet har börjat. Stoiskt har jag basunerat ut ”ingen bil det första året, det behöver jag inte när jag är mammaledig”. Men redan idag känner jag milt tvivel.

Jag har ett möte i Gällivare klockan 14.00 och tänkte ta bussen dit. Den gick inte var tionde minut som i Stockholm. Den gick klockan sju i morse. Det ger sex timmar att dra omkring på barnvagnen, äta och byta blöjor på nån restaurang innan mötet. Varken effektivt eller ekonomiskt. Inte görbart.

Nu löste det sig genom att min snälla lillebrors familj lånade ut en bil. Men man kan ju inte bygga livet på att låna av andra.

Nåja, det här kommer nog att gå bra. Jag var bara inte beredd, det gäller bara att planera. Eller att stanna hemma helt enkelt.

Victoria – på jakt efter linjebussarna

Idag är första dagen på en ny fas i livet. En släpvagn lämnade just gården i Porjus. Det var min man och mittenbarnet. Kvar står jag och den nyfödde under en vårsol som lyser bländvit mot snön.

Skilsmässa. Vi har varit gifta i fem år och levt ihop dubbelt så länge. Samtidigt som vi väntat vårt andra gemensamma barn fyllde vi i skilsmässopapper och nu har vi flyttat i sär. Jag har installerat mig i huset i Porjus, det ska bli min oas.

Mitt föräldrahem har fått en rejäl ansiktslyftning av flitiga hantverkare. Trägolven ligger blanka och det luktar nytt – åtminstone i halva huset. Men det hela är sorgligt och snurrigt. Förklaringarna är inte lätt att finna – och ändå så självklara. Vi är väldigt olika, och så det klassiska ”vi växte åt var sitt håll”. Det är så otroligt sorgligt, jag älskar ju honom.

Sorgligt är det också att det samtidigt finns en lättnad i att gå åt var sitt håll. Men det svåraste är naturligtvis att det berör barnen. Inte ville vi ge dem det här.


Praktisk information är att jag fortsätter att jobba i Stockholm men med mer samordnade bokningar.

Victoria – i en Berg- och dalbana mot framtiden