Den här Stand Up-kursen jag går är skitsvår! Man ska vara rapp och rolig och människor ska kunna identifiera sig med, eller skratta i desperation åt det man säger. Steget från att arbeta som föreläsare och artist är enormt. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att skala texter men här ska nästintill allt bort tills bara en eller ett par rader med det roligaste är kvar. Svårt, otroligt svårt!

Men det värsta är ändå identifieringsfaktorn. Jag tyckte att jag plockat fram en hel del bra idag. Problemet var bara det här med referensramar. Till exempel ser inte en storstadsbo felet i att någon beskrivs gå i högklackade gummistövlar på fjällvandring… och att en annan fjällvandrare skådas bärande på en stereo av bergsprängarmodell i utkanten på Sareks nationalpark ter sig inte heller särskilt underligt!

Enklast vore att resignera och koncentrera sig på att dra skämt om hur ens egen kropp ser ut eller om hur pinsamma ens föräldrar är. Men jag tänker inte släppa detta. Jag måste ta mig igenom veckan med det samiska perspektivet i behåll. Jag måste testa om man kan göra samisk Stand Up som hela Sverige kan ta till sig. Jag tror att det är så man plockar fram fördomar i ljuset och får dem att spricka.

Victoria - er same i klackeskor