Mmm, sitter och myser med julen i sinnet. Det kom en väldigt vacker tomte klädd i renskinnspäls, vita lappskor och fantastisk gammal mössa. Han hade glasögon och vitt skägg och klappar till barnen. Det fanns stora paket och små paket. Men julen har också haft en doft av död i bagaget.

I morse diskuterades vägraset och klimatförändringar. Någon i TV:s morgonsoffa sade att vi måste börja bygga vägar utifrån att det faktiskt kommer att bli mer regn. Det var trist att höra det konstateras som ett faktum för regnandet gör också att renarnas bete kläs in i ett glaslikande lager av is. Till och med vi som lever högt uppe, norr om polcirkeln märker av detta.

Våran julhelg har varit en något bisarr kombination av tindrande barnaögaon och renar som dött i våra armar. Vi, liksom många andra, har samlat våra renar i hagar för stödutfordring. Men renar är naturbetande och har en väldigt känslig tarmflora. En del får kramper av utfordringen och tyvärr räddar inte behandlingar med massage och diverse hopkok alla. Sedan finns det renar, det är ofta kalvar, som vägrar att äta fodret. Dom svälter hellre ihjäl. 

Djur som självdör ska man inte äta. Därför ska vi slakta bort dem som vi inte tror kommer att överleva. Det kostar ganska mycket pengar att fodermata alla renar så vi kommer också att slakta utav de djur som inte har något direkt avelsvärde. Pappa har redan hämtat slaktbockarna och gett sig i väg.

Naturen har ju genom alla tider påverkat renhjordarnas storlek och samernas levnadsförhållanden. Nu verkar det ju inte bara vara naturen utan människan som ställer till det. Det känns inget vidare att vi dels knappt har några marker kvar och att det samhälle som har tagit markerna dessutom står för ett levnadssätt som ödelägger livsvillkoren för både människa och djur.

Det är inte bara livslågan i renarnas ögon som mattas ut och slocknar. Särskilt barnen blir lessna när renar de håller kära lider och dör. Kanske måste de ta farväl av just den renen som de fått av morfar samma år som de själv föddes. Under juldagsnatten jobbade vi med en fantastisk vaja, renko. Hon hade en perfekt liten hornkrona, stora svarta ögon och vackra färger. Men den natten blev hennes sista. När jag kom till hagen hade pappa redan varit där. Från plasten där vi lämnat henne skvallrade bara ett släpspår och några blodfläckar i snön om att hon inte orkat mer.

Nej, nu är det färdigömkat! Nu gäller det att öppna post, jobba undan lite och sticka till hagen när dagsljuset kommer. Jag har packat kniv, hink och visp. Konstaterar att vi borde ha druckit mer must än öl för då hade vi haft pet-flaskor att ta blodet i.

Victoria - er visp i blodhinken


P.S. Läs mitt recept på Blodpalt under fliken "Inspiration". D.S.