Tunghäfta. Det låter hemskt, tung-häfta. Som att någon har skjutit fast ens tunga med häftapparat, i bästa fall bara inne i själva munnen och inte på ett bord eller i väggen. I verkligheten är tunghäfta värre än så.

Jag, och många andra samer i min och mina föräldrars generation har sån här tunghäfta - när vi ska tala samiska. Dels saknas det en massa ord, men det finns också en inre spärr, en hemsk låsning. Det är smärtsamt att inte behärska sitt eget språk. Att varken kunna tala eller skriva det, att vara analfabet på sitt eget språk, men tillfullo behärska ett annat.

Nu är jag så lyckligt lottad att jag har en liten kille på ½ år, Niila. Det är bra, för på honom kan jag träna min samiska varje dag. Det blir lite torftigt eftersom jag har för lite ord, och ingen i min direkta närhet talar samiska. Mitt närmaste stöd är en ordbok från 70-talet också, inte helt modern men den enda jag fått tag på.

Ibland känns det som att vi är begränsade till att bara göra vissa saker, det jag har ord för. Nej, så illa är det inte men det känns så ibland! Bäst är jag på att svära och kommendera på samiska, det verkar komma helt naturligt. Så det vill till att han gör mycket hyss så att vi kan upprätthålla en god kommunikation. Nej så är det ju inte heller.

Jag åkte upp till Jokkmokk tidigare i höst och stannade ganska länge. Språkbad tänkte jag! Men nej, vad hände? Jo, tunghäftan slog till. Som alltid när jag är bland samer. Icket ett ord kom över mina läppar, knappt ens när jag var ensam med Niila.

Victoria - ibland önskar nog min omgivning att jag haft tunghäfta på svenska också!

UR:s program Gulahalan, om samiska språk och kultur http://www.ur.se/gulahalan/gulahalan_radio.html