Vintern har slagit sitt grepp om Stockholm och jag trivs som fisken. Sitter på möten två dagar på Nordiska museet på Djurgården. Det är också roligt vi arbetar med en ny utställning om samer. Det finns mycket att stöta och blöta och det är oerhört inspirerande - och svårt också för den delen. I går hade jag dessutom ett möte på Skånska Gruvan, en restaurang som ligger intill Skansen och Ulla Winblads restaurang. Det var en fantastisk vinterdag, jag bestämde mig för att hoppa av bussen och promenera sista biten.

Minusgraderna bet i kinderna när jag gick över Djurgårdsbron, i vattnet låg stora snötäckta båtar fastfrusna i vattnet. Jag stannade till och såg mig hänförd omkring slagen av skönheten innan jag knatade vidare.

Jag kände mig oerhört lycklig; tänkte på det varma Thailand, på renhagen och livet i norr och på hur vackert Stockholm är en vinterdag. Solen sken i mitt ansikte och livet kändes som en gåva. Jag tänkte att det är det här jag borde ha berättat om den där gången på radion när det var meningen att jag skulle berätta något positivt om Sverige men till min egen stora förfäran bara fick ur mig att Sverige relativt bra land att bli koloniserad av. Jag som tjatar om att vi måste ändra mediebilden av oss själva och inte gnälla så fort vi har chansen. Så otroligt pinsamt!

Skånska gruvan visade sig vara ett litet teglat krypin med bakverk som kunde fresta den kräsnaste gom och med en hälsosam lunchmeny med mycket bönor och grönt. I spisen sprakade en brasa som fick hjärtat att växa ytterligare. Hur stort kan ett hjärta bli innan det spricker tänkte jag förskräckt. I morgon skulle jag allt ta med kameran och fotografera allt det vackra. Men tji fick jag för i dag viner snöblandade isspikar runt knutarna och jag ska ut i rusket.

Victoria - efter en oförskämt bra dag