Det finns risk att dagens blogg blir nästintill religiös. Jag har haft ett möte under förmiddagen med fem kvinnor som arbetar med en teaterproduktion som handlar om livets och samhällets förändring. Om hur själen inte alltid är i takt med livet runt om kring oss. Jag fick en metafor innan vi träffades. Det var en berättelse om ett skepp på havet. På skeppet fanns en kock, han hade en liten fågel i en bur. En dag tog han med sig fågeln upp på däck för att den skulle få flyga fritt. Men fågeln hamnade bakom skeppet och hur den än flög kunde den inte hinna i fatt. Kocken försökte förmå kaptenen att vända båten eller åtminstone sakna sakta ned. Men kaptenen lyssnade inte och fågeln blev tillslut bara en liten prick i horisonten.

Berättelsen handlar egentligen om samanhanget i livet och fågeln är vår själ. Vi har talat om detta med utgångspunkt i den samiska kulturen. Det är bara en pusselbit i det som ska bli den färdiga produktionen. Men det som slog mig var att genom den samiska kulturen har vi i Sverige fortfarande möjlighet att sakta ned. Vi behöver inte riva ned det samhälle som har byggts upp men vi har faktiskt möjlighet att ta tillvara på, och ge oss själva av det som livet bygger på; eftertanke, tid och samklang med naturen. Och det är inte lite.

I mitt vardagsrum brinner ännu tre ljus och de goda enegierna ligger som siden inom och runt om mig.

Victoria - over and out