Doften av kvarblivet fiskrens i vecken på sjötvättad regnbyxa var inpyrd i den lilla Sushibutiken på Hornsgatan, för övrigt samma lukt som gör att jag knappt varken kan handla eller äta på Söderhallarna. I denna odör skulle man få lust att äta pyttesmå illa gravade fiskbitar.

Åtminstone i Stockholmsområdet har man "fredagsmys", en höjdpunkt i den slitsamma vardagen då man äter lite godare, dricker lådvin och barnen får lite snask. Föräldrarna tittar sedan TV och somnar i soffan. Detta klimax återkommer lyckligtvis var sjunde dag, vilket gör att man står ut mellan semesterperioderna då man myser varje dag, fast utomhus.

I går kväll fredagsmös vi med Sushi, en nyfunnen favorit sedan ett par år tillbaka. Mitt första möte med denna asiatiska delikatess var dock ingen succé. När vi steg in i den lilla Sushibutiken, på Hornsgatan, där vi bodde, möttes jag av samma doft som ligger kvar i gamla fiskhinkar och i vecken på de regnbyxor man använt när man rensat fisk. Jag fiskade för avsalu med min farmor när jag var liten, fisken saltades in och förvarades i jodkällaren tills den levererades vidare till uppköpare.

I denna "doft" beskådade jag, bakom en glasdisk, pyttesmå fiskbitar som påminde om gravad röding liggande på skedstora portioner av ris, runt en del var det lindat svartfärgat sjögräs.

Trots den visuella och aromatiskt illa tilltalande upplevelsen bar jag hem en brun papperspåse, innehållande åtta bitar. Det var nigri och det var maki som skulle avnjutas med vasabi, ingefära och soja. Inte kittlade det  i smaklökarna direkt, fisken visade sig dessutom vara mist sagt illa gravad. Till hjälp att få ner måltiden följde två träpinnar.

Men det var konstigt, en tid senare kom jag på mig själv med att vilja äta detta igen, igen och igen och som sagt - nu utgör det en högtidsstund. Jag förstår fortfareande inte hur det gick till.

Victoria - nu ägare av egna ätpinnar