Man vet att det är sista dagen på semestern när man lyckas få varmvatten ur duschen. Vi packar för fullt. Det är konstigt men allas resväskor verkar ha krympt i värmen. Nu ska vi hem och drömma om både det vackra och svåra i Thailand. Om blå vatten, kryddstark mat och små blomsterpojkar som dansar go-go med hokerserna långt efter midnatt. Snyft jag vill adoptera alla stackars barn... Den underliga musiken och bönerna fortsätter ur buskarna. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Det har varit starka veckor. Jag har både skrattat och gråtit åt livet. Jag vill åka tillbaka någon gång, har fått kontakt med en jättefin familj som äger fyra hästar bara en bit från mina svärföräldrars hus. Nästa gång ska vi rida med dem (syftningsfel, alltså inte rida ut med svärföraäldrarna, red förvisso med svärfar så helt fel blev det ändå inte. Men, ärsch...) . Det kommer att bli jättemysigt, undrar bara när?

Victoria - den som väntar på vykort från mig väntar förgäves