Jag har fått frågor om "samesagor" för barn utanför Sápmi, sagor som kan lära en lite om kulturen. Jag har inte så där jättebra koll på vad som finns men jag delar med mig av det jag har och ungefär i den ordning jag gillar dem, det här kan jag rekommendera:

”Hemma på vidda – med renflocken på flyttfot” av Bodil Hagbrink, ISBN 9120072643

”I Sameland” av Daga Nyberg och Sara Lundberg, ISBN 91-29-65312-6

”Soldottern” av Sigga Sandström, ISBN 91 86604 37 6

”Sju slags vatten” av Harald Gaski och Lars Nordström, ISBN 82 906 2546-4

Samtliga böcker innehåller ett par olika sagor som baseras på samiska sägner och folktro. Tyvärr är ingen av för de riktigt små. Kanske skriver jag mer om dem framöver och lägger på min "inspirationssida".
Finns det någon som har bra tips så fyll gärna på!

Dessutom tycker jag väldigt mycket om Inga Borgs böcker om Plupp. För var jag skeptisk till Plupp men det var bara innan jag börjat läsa dem. Han är förvisso inte same men bor i en sydsamisk kåta i fjällmiljö och guidar en varsamt genom djur, natur och kultur.

Böckerna bör gå att få låna på bibliotek, de beställer kostnadsfritt hem dem om de ej har dem hemma.

Ajtté fjäll- och samemuseum har en museum har en museibutik, kanske finns mer där.  Också sydamiskt kulturcentrum Gaaltije säljer böcker.


Victoria - plupp i brunt hår

J. E. Rosbergs Lapplynne går att läsa i sin helhet på nätet genom Open Library

 

Jag fortsäter läsa J.E Rosbergs bok Lapplynne från 1922, i dag kapitel Misstänksamhet, Knipslughet och Ohöviskhet. Vill du vara med och läsa kan boken läsas i sin helhet genom denna länk från Open Library. Häng med på nästa veckas läsning av Pretentioner, Hårdhet, Snikenhet och Maklighet.

Det är fantastiskt hur många egenskaper man kan finna hos en människa, eller grupp, om man vill styrka sin tes. I Rosbergs fall är ju ambitionen att ge samerna upprättelse men jag är inte säker på att han lyckas. Hans röst blir inte nog stark.

Tidigare stora mäns teser, när det gäller misstänksamhet sammanfattas i: ”Den illparige, bedräglige, knipsluge lappen med sina små sura sneda lurande ögon, sin grymhet och obarmhärtighet är en känd legendarisk personage, som icke saknas i någon berättelse från Lappland.”

Medan försvarstalet stannar i stort sett vid: ”Detta är fallet i synnerhet om författaren aldrig sett en lapp.” med det påföljande tillägget ”Men det finnes också författare, som i viss mån gjort sig förtrogna med lapparnas sedvänjor, vilka icke sky att framställa lapparna som i hög grad elaka och skadelystna varelser”.

Urk, tänker jag. 1922 i Sverige var det helt okej att utrycka sig så här. Men å andra sidan var det samma år som Rasbiologiska institutet grundades i Uppsala. Det är alltså det här våra mor- och farföräldrar har i bagaget – och som har format den svenska samepolitiken på ett sätt som sätter tydliga spår även i vår moderna lagstiftning.  Wiklund som citeras i boken var exempelvis filosofi doktor och professor i finsk-ugriska språk. Han var regeringens ledande expert på samefrågor. Hur det än i dag speglas i attityder tål att funderas över.

I förra veckans läsning stod om den goda sämjan i samiska familjer, här kan man däremot läsa om hur högfärdiga, hårdsinta och avundsjuka dom är sins emellan. Fjällappen beskrivs, som vanligt, som mer glandlynt än skogslappen. I affärer lär dock havslappen vara den mest tillförlitliga. Den som träder in till försvar är Jacob Fellman som menar att samerna av naturen är lättrogna och goda men att det är rovet från de tre fyra omkringliggande nationerna som gjort honom misstänksam och försiktig.

Min egen reflektion när det då gäller havslapparnas tillförlitlighet är att den kanske kommer sig av att de under lång tid gjort framgångsrika och självständiga affärer med handelsmän som kom via båt ifrån stora delar av världen. ”Egennytta” är ett ord som återkommer ofta. Som vilka affärsmän som helst. Kort och gott. Tänker jag.

Intressant är att von Düben, som samlat en del av de samiska föremålen till Nordiska museet enligt boken ger utryck för att samen trots sin hövlighet ”… är ganska dyrlegd och i handel och vandel egensinnig och knipslug; man blir lätt lurad av honom”.

Intressant är också att ordet ”Lädlidsch” dyker upp, ordet som nu som då, ofta uttalas med en näsrynkning känner jag igen som ”lad’di” (Kohronens stavning och med betydelse ”ej same”, alltså svensk, norrman, finne, annan). Det är framförallt stavningen som intresserar mig, är det bara Rosbergs tolkning/egen stavning eller har det någon koppling till annat språk, det klingar mer tyskt än finskt tycker jag.

Det finns hur mycket som helst att stanna upp vid, som att vissa samer uppgav sig sälja billig och sämre gjord slöjd till turister med hänvisning till den typen av kunder trodde att välgjord slöjd var fabriksarbeten och inte primitivt gjord.

Kapitlen Ohöviskhet som i stortsett bara utgör ett uppslag lämnar jag utan kommentar eftersom det blir för mycket text här.

 

 Victoria - modernt egennyttig

I dag känns det mest som att luften gått ur mig totalt. Sommaren har passerat, mormor ligger i graven och det var frost på bilrutan i morse. Antagligen är det en reaktion på att en allt för intensiv arbetsperiod är över. Det blir liksom tomt. Men det var mysigt att tända lampan i morse och ta på sig strumorna i det dunkla ljuset. Det gav ett löfte om jul och frisk vinterluft.

Visst finns det högar att ta i tu med, en massa saker som kan och ska bli något. Men också sådant som man nog får inse aldrig blev något. Och jag vet inte riktigt vart jag ska börja i allt. Borde vara så modig att jag bara rensade bort allt som: a) inte känns motiverande, b) inte är ekonomiskt lönsamt och c) det som har legat för länge. Jag ska se om jag vågar mig på den metoden.

Bäst är nog om man i så fall transporterar ut det i sopnedkastet direkt i så fall, så att det inte går att ångra sig. Men jag måste utvärdera den metoden först och fortsätter med att redigera text till spelboken till konversationsspelet tills allt faller på plats. Kanske ska det inte i soprummet utan i en låda i förrådet där det får mogna ett år eller två. En fegare men kanske klokare variant.


Victoria - en urfladdrad ballong på oljad ekparett

Det har varit en supermysig helg med jättefina evenemang, först kvällen i Husby där hela temat i den vackra ljusträdgården fokuserade på samer. Jag har aldrig sett så många ljuslyktor brinna samtidigt. Gruppen Kulturgnista hade satt i hop en jättefin dans- och musikföreställning som berättade om berövandet av samiskt land och kultur till samiska toner. Med i föreställningen fanns barn och unga tillsammans med en kvinna som jag tyvärr inte hittar namnet på men som nyligen tog emot Cramérpriset.

För alla samer som förknippar namnet Cramér med Altevanndommen kommer ett förtydligande: det har INTE med den att göra. Eftersom priset var nyinstiftat utgår jag i från att det handlar om denne Cramér.

Friluftfrämjandets dag på Ekebyhov var också superskön och folklig. Tänk att man kan få betalt för att vara med dit människor kommer för att umgås och ha trevligt. Helt galet knasigt, men man får vara tacksam!

Helgens minus var att jag missade att se min lille plutt när han sprang Lidingöloppets knattelopp på 1.7 kilometer. Det hade jag viljat se. Han hade sockerladdat med lördagsgodis och tränat genom att springa jättefort runt huset.

Idag jobbar jag faktiskt sista dagen på Skansen. Fyra månader är över. Fort var det gjort, sommaren är borta och hösten är här. Ett snabbt överslag på min insats att cykla till och från jobbet visar att det blev ca 132 mil. Bra jobbat cykeln. Och tack snälla kroppen. Jag älskar er!

Men idag blir det bussen för det är regningt och jag har en del grejor som ska hem. Bland annat en vandringsstav som jag suttit och täljt på hela sommaren. Men kanske borde jag ha byggt mig et tcykeldäck eller pedaler i trä i stället.


Victoria - har satt en ny surdeg

Här kommer en påminnelse om hur man kan uppleva samisk och norrländsk kultur, umgås och kanske träffa bekanta i helgen i Stockholmsområdet.

Med start i morgon, lördag den 26:e, bjuder Husby Hantverksgård in till en helg i samarbete med hantverkare och kulturpersoner från Jokkmokk. Patricia Cowern kör norrskensbildspel, motiv av Lars Pirak visas – och 18 stycken BH:ar kan också beskådas. På plats finns även den samiska konstnären Anders Sunna och jag själv.

Hela programmet finns här

Friluftsfrämjandet på Mälaröarna firar 40-års jubileum med familjedag vid Ekebyslott, söndag den 27:e. På programmet finns mulleaktiviteter, kajak och femkamp men också bildvisning från svenska nationalparker och min del som består av samisk kultur och lasskokastning.

Allt om det finner du här

Victoria - packar kulturväskan

Jag kan liksom släppa det här med brödbakning trots min vision om samiskt fokus på bloggen. Det är väl en del av att stå med en fot i varje kultur. Men surdegar, det är väl dessutom finskt… Hur som helst är det något helt outstanding med smaken och konsistensen. Jag funderar över hur det skulle bli att göra gahkku, samisk glödkaka, på surdeg... Någon som provat?! Dessutom funderar jag över det här med att spara jästkultur från en deg till en annan. Det verkar ju väldigt bra om man är på platser långt ifån affären.

Vill du också bli en brödnörd, låt underbara prästdottern Nik Märak frälsa dig in i chokladpralinernas och surdegarnas värld.

I Stockholm:
Surdeg med Nik 10 oktober
Niks systers chokladkurs, 4 och 6 december
Nik gör julgodis 9 och 18 december


Nik håller också kurser i choklad, praliner och julbak i på Samernas i Jokkmokk:
exempelvis Chokladpraliner den 24 november
Julbak 28 november
Läs mer om Jokkmokkskurser på www.sv.se


Victoria - fast i degen

-  Dumsnälla är ni! Det har ni alltid varit och det är därför dom tagit ifrån er allt, rev läraren i åt mig när jag utryckte sympati för markägarna i processer mot samer.
-  Men dom har ju också rotat sig och känner… började jag men avbröts lika snabbt igen:
-  Äh, dom har bara varit där i tvåhundra år och det är ingenting i sammanhanget. Urfolk blir avlurade och bestulna på hela sitt land men nån gång måste det vara nog.

Samtalet som utspelade sig efter en skolföreläsning med konfliktfokus jag haft förra veckan sammanfattar väl ”Klenmod” och efterföljande två kapitel i Rosbergs bok ”Lapplynne” från 1922.

- Lappen är en kruka; han vågar aldrig slå till; honom kan man behandla huru som helst, uppger författaren ha hört mången skogsrallare säga.

Kapitlet refererar till källor från 1500-talet och framåt, där alla är eniga om att lappen är för feg och oduglig för att ha i någon armé. Men rädslan verkar mest röra andra människor. Att ensam segra över björnar och vattenfall i den vilda naturen får däremot inte detta folk att tveka. Läraren hade alltså rätt i sen tes om ett långvarigt samiskt problem.

Förutom att beskriva klenmodet bjuder kapitlet på ett par andra guldkorn. Exempelvis att samerna är så fredliga att de inte har något ord för krig: ”Lapska språket sakna – horribile dictu – ett ord för krig, varför man måste kalla det slagsmål eller röveri”.

Att samer saknar ord för krig har jag bedömt som en skröna, det hörs ju ofta än i dag. Därför har jag tidigare kollat Korhonens ordbok från 1973 funnit ordet ”soatti” för krig och ”soattat” för kriga. Men, nu undrar jag… kan det vara så att ordet krig kommit senare… Någon som vet???

En annan ”kul” grej som dök upp och som var ny för mig är att en same en gång höll på att skjuta Carl von Linné, så här står det: ”Den norske lapp, som en gång sköt ett skott efter Linné och som lätt hade kunnat vålla, att Sverige aldrig blivit botanikernas hemland, måtte ha tagit den store mannen för en rymling eller dåre, som gick och plockade något så onyttigt som gräs och blommor, samt ha avlossat sitt skott i skrämsel".

Rosberg konkluderar dock ämnet som nu glidit över i kapitlen ”Stormodighet, list, hämdlystnad” till att samer förmodligen varken är mer eller mindre hämdlystna än andra människor.


Men det finns också stycken som berättar en allt annan än fredlig historia. Om min egen hemsameby Sirges, som vi kom till på 1900-talet, står det: "I Qvickjock är en stor by, eller rättare sagt stam, Sikas kallad, vilken jämte Kaitom i Gellivare, var den råaste och mest barbariska i Lappmarken. Stölder, slagsmål samt t.o.m. mord hörde till ordningen för dagen" Men kristendom och i synnerhet laestadianism uppges ha förändrat dem: "Sirkaserna nu skola vara de mest religiösa, stilla och ordentliga Lappar".

Så min egen slutsats landar någonstans i att samerna tuktats till sig feghet, eller snarare för att kunna få leva i ro. Men även om vi mist mycket känns det bra att tillhöra ett fredligt folk, det gör mig också glad att höra att i det samiska familjerna sällan förekom trätor och bråk mellan makar eller föräldrar och barn. Snällhet borde vi ha mer av i världen. Och idag behöver vi ju inte kriga utan kan komma fram på andra sätt och då kanske vårt listiga sinnelag kommer att segra.

Till nästa vecka läser vi Misstänksamhet, Knipslughet och Ohöviskhet i samma bok. "Sirkaserna" är förövrigt ett ord som kanske är värd att damma av och väcka liv i.


Victoria - fredligast av alla

Trots att Sápmi kan kännas avlägset när den vackra höster väcker längtan till naturen kan man njuta av både utomhusaktiviteter, samisk och norrländsk kultur i Stockholmsområdet.

Med start lördag den 26:e bjuder Husby Hantverksgård in till en helg i samarbete med hantverkare och kulturpersoner från Jokkmokk. Patricia Cowern kör norrskensbildspel, motiv av Lars Pirak visas – och 18 stycken BH:ar kan också beskådas. På plats finns även den samiska konstnären Anders Sunna och jag själv.

Hela programmet finns här

Friluftsfrämjandet på Mälaröarna firar 40-års jubileum med familjedag vid Ekebyslott, söndag den 27:e. På programmet finns mulleaktiviteter, kajak och femkamp men också bildvisning från svenska nationalparker och min del som består av samisk kultur och lasskokastning.

Allt om det finner du här 


Victoria - ett andetag av höstlöv

Inget har doftat så ljuvligt som mina surdegslimpor. Stora som fotbollar och tunga som kanonkulor.
Foto: Victoria Harnesk

Jag börjar bli som någon präktigt sorts helyllemänniska som bara plockar bär, syr i skinn, täljer och fixar med skohö. Nu har jag bakat surdegslimpor också - och inget nybakat har någonsin doftat så ljuvligt i mitt kök. Dessutom visar jag upp dom på bloggen... Smått patetiskt faktiskt. Men jag är liksom inne i det stimmet.

Förskräckt tänker jag att jag borde korsa Lidingöbron iklädd något glittrigare än cykeltrikåer och hänga ute en natt på Stureplan. Men jag har faktiskt ingen lust. Det gör mig ännu mer förskräckt!

Tänk om jag håller på att bli tant. Eller kan det bara vara att jag blivit lite väl mycket knätofts av att jobba på Skansen? Det sista känns mindre hemskt än det första - vilket borde vara en varningssignal i sig. Men jag lyssnar inte på det örat. Antagligen för att jag redan klivit omkring i näbbskor och yllekolt för många år.

Vuxen och mogen, det borde ju vara något eftersträvansvärt. Varför är man inte nöjd då? Blir man kanske rädd för att bli gammal och dö, och att andra ska tycka att man är mossig på nåt sätt?!

Ja, jag vet inte. Nu funderar jag då bara på hur mycket mupp-faktor det är att fortsätta läsa Lapplynne, en bok från 1922? Förmodligen en hel del. Men jag gör det i alla fall, det var ju faktiskt bara nåt år sedan dom sa att trenderna skulle gå från ytlighet till insikt. Man skulle lessna på IQ-befriade dokusåpor och istället intressera sig för sådana som Fuglesang, människor med riktig kunskap.


Upp med boken alltså.

Victoria - har surdeg på spisen men inte i sinnet

Oj, den här morgonen fastnade jag helt i mitt och Språk-Villes konversationsspel. Jag sorterar ord för att se hur vi ska göra med ordlistan till spelet, just nu är de över 20 000... men det kommer att minska betydligt när jag tar bort dubletter.

Nåväl, nu är det hög tid att mata barn, ta oss till dagis och jobb. Hjälp vad tiden gick, hinner inte läsa kommentarerna ens, jag ser att det har kommit ett par stycken men det måste bli i kväll.


Victoria - med andan i halsen

Jag bryter mot min bloggfria helgprincip för att det är en viktig söndag i dag. Det är val till Svenska kyrkan.

Kykovalet har blivit lite av en slagpåse, oavsett hur man ställer sig till kyrkan är det viktigt att rösta. Om inte annat för att motverka att de du inte vill ska få makten tar den. Vill man ha kvar rennäringen kan det vara bra att påminna sig om att Sverigedemokraternas politik framförallt i konfliktdrabbade områden.

Så här säger Olle Larsson i SD Kurirens kampanjtidning.
- Jag har under hela mitt liv varit förbannad över olikheterna i Norrland. Måttet var rågat när tidigare jordbruksministern Nykvist meddelade att renägarnas positioner skulle flyttas fram ytterligare, på bekostnad av andra människor i Norrland.

Larsson uppger vidare att hans viktigaste fråga är att motverka detta.

Läs allt om kyrkovalet här. Valbara kandidater för SD:s i Svegbygdens församling i Härjedalen kan du kolla in här.

Victoria - når församlingshemmet i kväll

På bara ett par timmar hade jag fixat ett mobilfodral med liten ficka och snodd att ha runt armleden. Jag tror att jag ska dekorera den med små silverpärlor också.
Foto och design: Victoria Harnesk


I morgon bitti blir det upp och i väg tidigt och hemma sent. Fredagsbloggen får alltså bli nu om den ska bli, och det ska den. Jag har en "helgstopp-policy", att bara skriva på vardagar och dessutom semesterstänga ibland, för att inte hamna i ett tvång. Det är skönt, för nu är bloggen en ventil och ger tillfredsställelse i form av att intressanta saker når ut. Fast, det skulle dom förmodligen göra utan mig också.

Ibland tror man för mycket om sig själv. Men ibland också för lite. Jag, till exempel, har aldrig trott att jag kunnat sy. Och förmodigen hade jag inte tillräckligt tålamod heller när jag var yngre - och det var då min syfröken bad mig byta till träslöjd istället.

De senaste åren däremot, har jag upptäckt att jag visst kan sy. Jag har fixat snygga gardiner, draperier och till och med en fordrad barnvagnsåkpåse som mammorna på Lidingö trodde var tillverkad av Hästens sängar. Jag är en fena på att laga trasiga barnkläder och nu efter mormor gick bort har jag tvingats upptäcka att jag faktiskt kan laga stickade tröjor också. Det är inte klokt!

Mest förvånad blev jag under de senaste två veckorna då jag först sydde ett saxfodral och sedan ett mobiltelefonfodral i renskinn. Rätt snygga blev dom faktiskt, enda minuset var egentligen att skinnet var så maskingarvat och mjukt att jag var tvungen att sy med jättestygn för att det inte skulle skäras sönder. Så här blev i alla fall fodralet. Kanske gömer jag stygnen bakom snygga silverfärgade pärlor. Nu har jag letat fram hemgarvat skinn till en sypåse.


Victoria - med skärnål och tråd

Läsningen av J. E. Rosbergs ”Lapplynne” har nått första kapitlet som lyder under rubriken ”Fridsamhet”. Rubriken ger mig lugn, jag drar ett fridens andetag, lutar mig tillbaka och sätter i gång.

Kapitlet är liksom förordet framförallt referat till tidigare källor. Många har genom tiderna i olika ordalag beskrivit samerna som fridfulla, och Rosberg sluter naturligtvis upp eftersom han vill gottgöra samer för oförätter begågna av bland annat hans anfader. 

”Godhjärtade, hederliga och fria från vinningslystnad” lär redan Olaus Magnus omdöme ha lytt. På 1500-talet var det väl?! Nils Fellman, 1751, beskriver dem som trogna mot varandra och skriver att man sällan hör dem vara oense sinsemellan. Fellman var väl präst om jag inte minns fel?!

Jacob Hellman, är han månne frände till Nils Hellman?, lär nästan hundra år senare ha slutit upp men med tillägget att rädsla, som grundar sig i erfarenhet av samhälleligt förtryck, bidrog till fridsamheten. I såna fall är lappen inte modig – men när det däremot gäller att ge sig på tillexempel en björn ryggar jan inte tillbaka, skriver han. Intressant iaktagelse faktiskt, dom var helt enkelt taktiska.

Genom kapitlet haglar vackra ord, i ett citat av Catrén skildras samernas fridfulla sinne som en fjällbäck så stilla att man knappt märker om den rör sig. När hinder kommer i vägen böjer den sig vackert åt sidan på sin väg mot målet. Och Gustav von Dûben, 1800-tal, noterar att hustrurna behandlas väl.

Det är helt enkelt inte mycket mer att säga om detta kapitel än att såväl präst, som fogde, professor som resande fann gott att säga om samerna. Till och med ord som ”höviska, milda och innerligt smittande skratt” står att finna.

Nyfiken blir jag på ”lappens hälsning, en halv omfamning, som bara den lär vara ett fridens tecken.

Till mitten av nästa vecka plöjer vi de korta kapitlen Klenmod, Fysiskt mod, Stormodighet, list, hämdlystnad.

Victoria – en fridens lilja

I går gjorde mitt hjärta en glädjevolt i bröstet. I jobbet mötte jag en man med en liten barnaskara. Han såg mig i ögonen, log brett och saligt och sade "Jag är sameälskare! Jag älskar ert språk och er kultur, det är så fantastiskt."

Sameälskare, jag har faktiskt aldrig hört det ordet förut. Ännu gladare blev jag när det visade sig att mannen hade rötter i ett av de samiska områdena som kan benämnas som konfliktfyllda. Hopp kände jag, hopp och glädje - jag vill träffa fler sameälskare.


Victoria - kulturmötesälskare

”Första intrycket” heter kapitel ett i J.E. Rosbergs bok ”Lapplynne” från 1922 som jag har börjat läsa och recenserar kapitelvis. Rosbergs fascination är stor när han beger sig upp till lappmarken. Hans mission med boken är att ge lapparna upprättelse för den dåliga dager de fått genom tiderna.

Redan första raderna fångar mitt intresse, han beskriver en sumpmark nära sjön Sompiojärvi vid Sydänkylä – vilket låter finskt – där människor för länge sedan grävt gångar kors och tvärs för att fånga – bäver! Jag visste inte ens att man fångat bäver, men det är klart, varför inte?! 

Det är ”klassisk samisk mark” och här lär under medeltiden lappbyn ”Sombio” ha funnits. Lapparna där hade, som författaren skriver ”råd och lov” att betala skatt till tre riken – Danmark – Norge, Sverige och till tsaren i Moskva. Oj, det var generöst, jag antar att de fick tre gånger så mycket för skatten… eller kanske kunde välja till vilken av dessa härskare de ville betala... Inte då, det betydde att tre kungar gjorde anspråk på markerna och därmed skattlade samerna.

Bäverjakten ska ha varit ett komplement till jakten på vildren och markerna tillkom alla och ingen, där fanns heller ingen riksgräns. Samernas sejtar – offerstenar – stod tryggt på fjällens sluttningar. Åtminstone tills prästerna kom.

Författarens spänning stiger när han inser att han snart kommer att möta livs levande lappar. Hm, jag tycker att jag känner igen det där uttrycket från nutid ”Är du en riktig…, en livs levande...?”

Så får han syn på rykande ”jättemyrstackar” ur vilka åldrigar, kvinnor och barn tar sig ut ur under gnyende och skrik. Kvinnorna hutar och kastar dessutom lerkokor för att tysta de hundar som också rusar ut. Det hela påminner författaren om något sagospel med dvärgar och tomtar. ”Det var onekligen ett primitivt naturfolk vi hade framför oss, osiviliserade och osmakliga vildar i sina slitna, smutsiga och lusiga sommarpeskar”, skriver han.

Det första intrycket, som författaren uppger sig dela med andra som mött lappar, höll i sig tills han började samtala med männen och fann att dom inte var några vildar utan talade och tänkte som annat folk. Tja, det var ju tur att det fanns karlar som den högre kulturen kunde tala med, för kvinnor... nej, dom har väl aldrig kunnat tillföra något.

Vad beträffar själva upprättelsen gentemot samerna består den nog tyvärr i detta första kapitel i enbart just ovanstående - samtalen med männen visade att de inte var vildar utan talade och tänkte som annat folk. Tja, i och för sig inte så illa när man tänker efter.

Den kavalkad som fyller de kommande sidorna med referat av hur andra beskrivit samerna lämnar jag till er som själv läser boken med uppmaningen att hålla i hatten, Rosberg är i sammanhanget lindrig. För även om språkbruket var ett annat 1922 kan knapast ord som ”sinnesslöa, motbjudande och vildmarkstroll” missuppfattas. Eller..?


En del referat är på främmande språk, som åtminstone inte jag förstår, men det är intressant att texten innehåller längre referat av romaren Tacticus beskrivning av samer. Jag tror att jag ska läsa mer av honom framöver. Tacticus skrev ju redan år 98 e.kr om de vildar i norden han kallade "fenni" - som lär betyda "nomad".

Så var det i alla fall, det första intrycket. Nästa kapitel heter ”Fridsamhet”. Det tar vi om ytterligare ett par dagar.


Victoria - ett vildmarkstroll i stan