Inti Raymi är Inkafolkets stora högtid som kan liknas vid vårt nyår. Den innfaller när solen i juni står som längst bort på södra halvklotet och Sydamerika upplever den kortaste dagen på året. För inkaindianerna är det viktigt att visa sin fader Solen uppskattning genom ceremonier med offergåvor, dans och sång så att solen skulle återvänder med ett nytt livgivande år. Inti Raymi firas i Peru, Ecuador och Bolivia. I år firas Inti Raymi för första gången i Stockholm.

Välommen att delta lördag den 27 juni mellan 13.00 - 23.00, Rålambshovsparken, Stockholm. Inti Raymi-festen startar 13:00 med uppträdande av musik- och dansgrupper. Den centrala delen börjar vid 16:30 och tar ca en timme. Sameföreningen i Stockholm är med och sponsrar evenemanget, läs mer här.

Humorn är på väg ut och vi tar tillbaka allvaret. Hur vet jag det? Jo, sanningssägarna i SVT:s morgonssoffa har uttalat sig denna midsommarmorgon. Bakgrunden är att bröderna Schulman lagt ned sin humorsajt "1000 apor" och Henrik Schyfferts succé med "The 90's - ett försvarstal". 

De snabba skrattens tid är förbi, nu ska det värka ordentligt innan vi tillåter oss att brista ut i skratt. Bra tänker jag som kämpat med att försöka vara lite lagom klämkäck samtidigt som jag försökt skapa ett intresse för de tunga samiska frågorna och lidandet i kring kulturen. Nu är tiden i kapp och det kommer att gå mycket lättare för oss samer - liksom för tornedalingar som tyngs av bittert sinne. Nu är det fritt fram, släpp fram elände och galghumor, vår tid är nu. Jag tror att jag ska skaka liv i min gamla stand-up-schow igen, den var ju på gränsen till vad som var uthärdligt.

Annan tid är den att gå på jobbet. Jag ska fira midsommar i kåtan på Skansen, kanske lyckas jag se när midsommarstången reses och få del av lite sjysta svenska traditioner. Men visst ska jag tillåta mig att dra på smilbanden denna en av årets ljuvaste dagar. Trevlig midsommar!


Victoria - ett björklöv på pannan

Nu tycker jag att den här bloggen börjar bli lite trist, senaste veckorna känns det som att jag bara skrivit om vart jag är på väg; cykling till Skansen, mot möte i Arjeplog och i dag ska jag till Jokkmokk där Ájtte- fjäll och samemuseum fyller 20 år.

Utöver allt detta resande och jobbande hinner jag inte med att se mig runt i Sápmi och kolla vad som händer. Jag har visserligen en del roliga tips som skickats till mig och annat intressant, men jag hinner inte lägga ut det. Och nu var det alltså dags att fara igen. Tillbaka på onsdag, men då cycklar jag mot... Skansen.


Victoria - ett klipp på biljetten

Nästa vecka håller Svenska Samernas Riksförbund landsmöte i Arjeplog, på agendan står en mängd intressant teman. Det handlar om renbete vid den norsk - svenska gränsen, om stämningen av staten i jakt- och fiskemålet där Girjas och SSR väckt talan - och så ska förbundet få ny ordförande.

Temat för i år är den svenska trenden; att agera utifrån att samerna är en minoritet och inte ett urfolk - trots att samerna erkändes som urfolk i Sverige redan 1977. Om det har vi en temaförmiddag när landsmötet öppnas onsdag den 10 på Hotell Silverhatten, i min roll som styrelseledamot leder jag en panel.

Förmiddagens uppställning ser ut enligt följande; Mattias Åhrén, folkrättsjurist, ordförande i Samerådet och styrelsemedlem i SSR, som skapar reda i begreppen. Christina Åhrén, etnolog, berättar om sin doktorsavhandling "Är jag en riktig same?". Christina tar upp laddade frågor kopplade till etnicitet som skapar motsättningar bland samer, men också de omvärldsfaktorer som ger förutsättningarna. Lars Jacobsson, professor i psykiatri, som har studerat samers psykosociala hälsa berättar om hur ansvaret för kulturarvet som skiljer samer från övriga svenskar. Ett arv som kan vara både betungande - och skänka livet mening.

Vi möter också Ylva Maria Pavval, ung journalist och ordförande för Barents Regionala Ungdomsråd, som ger sin syn på hur det är att vara same idag och om sitt engagemang för framtiden. Avslutar gör Johan Andersson Anell, Jordbruksdepartementet, som redogör för minoritetsreformen och förändringar i minoritetsfrågorna från 2010.


Victoria - urfolk i minoritet

Mormor föddes under en vårflyttning med renrajd och akkja från skogslandet till fjällen 1927. Medan mormor kom till världen i en lånad bargarstuga slogs tältkåtor upp runtomkring. Tre dagar senare fortsatte färden, det lilla barnet åkte bakom den tryggaste av härkar. Mormor var som vårsolen, stark, inspirerande och gjorde en alltid på gott humör.

För mig har Nils-Aslak Valkepääs jojk Vinden - Biegga - alltid berättat om hur mormor föddes den här aprildagen. När jag för några år sedan fick chansen att fritt tolka och spela in en låt på en platta valde jag att skriva den här dikten och lägga den på fragment av vindenjojken.

Det var en hyllning till mormor som alltid stått vid min sida. Mormor var min första roddare, tillsammans släpade vi på min ljudanläggning, särskilt minns jag när vi for till ett framträdande i kyrkan i Kvikkjokk för 10 år sedan. Det var mormor, jag, min dotter och en sörländs tjej som hade kungakrona av plast på huvudet och vi hade lånat en bil. När jag senare arbetade i Gällivare hade mormor alltid lunch färdig så att jag kunde äta och vila hos henne, hon har alltid funnits för mig och barnen. Mormor gick bort i fredags, samma dag och tid som lillen föddes för fem år sedan. Hon kom med solen och vinden i april och reste med försommarens kraft.


Biegga
Text: Victoria Harnesk
Musik: Nils Aslak-Valkeapää

Brought to the world by The April wind
Her mother gave birth to her in the hallway of a bake-house
In the wilderness
At the foot of the mountain Niestevarra, in 1927

The cold, the wind, the reindeer
Coaskis, biegga, boazo

Tree days later as the daylight grow they were on their move again
The little girl was following the old reindeer
Going to the mountain where the Sami girl grove up

The sun, the smile, the wonderful
Beavi, modji, loundu

She is the greatest woman I have ever known
My Grand Mother
I wish I can bee like her

Spår 13 på CD:n Universal Wind of peace, Vindafrid, 2005


Victoria - en virvlande snöflinga i vinden

Min älskade mormor har lämnat jordelivet, det gick hastigt men hon fattas redan mig. Mormor var en av dem som betydde allra mest i mitt liv. Jag är tacksam för allt vi fick tillsammans. Hon dog i fredags, vi har försökt se till att alla närmaste fått veta och vill någon prata mer går det bra att slå en signal. Till mormors minne blir det i veckan ett litet mormorspecial här. Njut och passa på att ta vara på alla ni älskar. Först ut är min "språkkrönika" som publicerades i ungdomstidningen Saminuorat förra året.


Mormor i tältkåtan som vi satte upp samtidigt som vi tränade samiska i Enonjalme 2007.
Foto: Victoria Harnesk


SPRÅK- OCH SVETTBAD VID AKKA
Jag hade tröttnat på att inte kunna samiska, tröttnat på att höra dem som inte lärt mig oja sig över hur dåligt vi yngre talar. Jag var less på kommentarer om vem som talar fel och vem som har styv tunga! Mest frustrerad var jag över min oförmåga att ge språket till mina barn. Men nu var jag otroligt entusiastisk. Jag hade tagit med mig Språk-Villle från Internet till fjälls. Dealen var enkel: jag skulle få språk och Villle skulle få samiskt liv.

Onsdag 27 juni 2007
Leat boahtan Enonjalbmai. Vi har kommit till Enonjalbme. Mon lean boahtan Enonjalbmai. Jag har kommit till Enonjalbme. Via telefon hade den nye kaptenen på M/S Storlule lovat att ta med mina kåtastänger över Akkajaure. Då visste han inte att stängerna var 26 stycken, färska, tunga och med den väl tilltagna längden om fem meter. Fjättrad av sitt löfte men vis av sitt misstag svor han på att aldrig mer göra om det. "Det här är inte tillrådigt" skorrade kapten irriterat på sörländsk dialekt medan hjälpsamma armar från besättning och turister bökade in lasten genom de trånga dörrarna, 13 stänger placerades på var sida mellan bänkraderna inne i båten. Min resterande packning bestående av kartonger, rygg- och svartsäckar staplades i fören.

Vi var ett ganska udda gäng, förutom turisterna och jag själv var det min treårige son Niila som går på dagis på Lidingö. Min mormor Ella som föddes under en vårflyttning med renrajd och så Språk-Villle - en språkintresserad svensk från Uppsala med samisk blogg på Internet. Likt ett flyttlass från forna tider, där endast höns och kreatur saknades, färdades vi över det som idag är norra Europas största vattenmagasin. Det var inte utan att jag var stolt; stängerna hade jag och en annan mamma i sällskap av våra mycket små barn förvandlat från björkar i skogen till avbarkade stänger under den gångna midsommarveckan. Och nu skulle språkäventyret börja.

Jag vände mig till Villle och mormor. "Vi ska bara tala samiska!" deklarerade jag myndigt. "Bara samiska. Ingen svenska!" Mormor tabbade sig direkt och tilltalade mig på fel språk. Jag rättade henne rappt och disciplinerat. "Ingen svenska här inte!" Mormor såg tveksam ut men bytte språk vilket medförde att jag inte längre förstod vad hon sa. För att dölja belägenheten försökte jag se ut som att jag såg något särskilt intressant utanför fönstret. Där fanns förstås inte ens en fiskmås. Jag förblev tyst, fick en föraning om att jag skulle få vara tyst ganska mycket om jag inte fann på råd. Lyckligtvis var vi snart framme och jag talade svenska med kapten. Men han var mest angelägen om att få mig och min förhatliga last av båten.

Språk-Villle - som hade släpat stängerna nedför den steniga backen till STF:s brygga i Ritsem och nu drog dem uppför en lika oländig men fem gånger så lång backe på andra sidan sjön - började med blodrött ansikte ge uttryck för att han snarare hamnat på arbetsläger istället för på utlovat språkbad i fjällmiljö. "Bara ett kulturellt komplement som skapar naturliga miljöer för samtal" försäkrade jag. Det skulle bli många turer i backen innan lasten var uppe.

I halvlek utrustades Villle med ett par väl tilltagna gummistövlar, lika stor skiftnyckel och myggmedel och sändes uppför den snåriga bäcken för att fixa vattenslangen, gasolen och ett vedlass. Bivvasduvvat - svettas - blev ordet för dagen. När kvällen kom böjde och schematiserade vi det. Bivvasduvvat kan böjas i minst 30 olika former. Min sons namn ändrade form så det blev ett annat namn. Niila, Niilla, Niillas. "Svagstadium" förklarade Villle. Prästen borde ha varnat mig för svagstadiet - innan dopet, tänkte jag.

Torsdag 28/6 2007
Badjanit - vakna. Lea go badjanan? Har du vaknat? Bivvastuvvat hade blivit boakstuvvat - träningsvärk. Ändan var stum av gårdagens släpande på lavvumoraid - kåtastänger - och hjärnan uppförde sig motvilligt. Niila, Niillas - eller vad mitt barn nu heter - skrek påhittade ord rakt ut i luften, hysteriskt och högt. Själv kunde jag inte böja något rätt. Gång på gång frågade jag Villle och mormor samma sak. Gång på gång. Jag talade som en nyanländ immigrant. "Hur kunde du lära dig så snabbt", frågade jag Villle. "Jag har väl lätt för att lära och hade inget att förlora" svarade han.

En äldre same påpekade att mina grovt tillyxade stänger skulle skava sönder kåtaduken. Han hade naturligtvis helt rätt. Med stämjärn, yxa och rasp arbetade vi timme ut och timme in med stängerna. Det skulle ta minst en dag till innan kåtan kunde resas. Mormor och Villle pratade och jag lyssnade. Lyssnade, härmade och försökte förstå. Framåt kvällen använde Niila spontant samiska. Villle och jag joggade till hängbron där Vuojatätnos enorma vattenmassor kastade sig fram under våra fötter.

Fredag 29/6 2007
Vaknade och förvånade mig själv med att vilja prata samiska! Otroligt. Jag bestämmer mig för att fira det och samtidigt överraska Ville på tredje dagen med att den spartanska stugan har både elektricitet och radio. Men solcellen vägrade. "Strömavbrott" konstaterade mormor och tjatade till sig ännu ett grammatikpapper. Mormor var i högform - hon lärde sig mycket nytt. "Men herregud du kan ju redan samiska! Du har ju snackat hela livet utan ett hum om grammatik" fräste jag. Men mormor var entusiastisk och Villle förklarade gärna. Jag blev avundsjuk. Jag tyckte inte om dom. "Det här liknar värre än ryska" skrattade mormor och letade verb resten av dagen.

Många hade hört talas om lasset på turistbåten, de sökte sig till vår backe där den nya kåtan nu reste sig stolt mot himmelen. Men mest nyfikna var de på den märklige svensken som lärde ut verb, adjektiv och kasus och han testades noggrant. Dagarna rullade på, vi risade och ordnade i kåtan, joggade till Vaisaluokta och böjde ord. Att enbart prata samiska fungerade inte men var en god ambition. Sista kvällen hade vi avslutningsfest med övernattning i kåtan och de nya rággasarna - sovtälten - som jag sytt under våren.

Medan lillen somnade vid lågornas sken talade vi om språk. Villle bekymrades över att många inte ids lära sig, att många förstår samiska men svarar på svenska och med ursäkter som "Jag tillhör ju generationen som tappat språket, mina morföräldrar förbjöds att tala samiska i skolan...".

- Sedan håller de utlägg om statens roll och språkpolitik. Jag är så trött på att höra det där! Det är klart att det var förskräckligt men har de inget eget ansvar? Är det inte bättre att säga att det vore trevligt att kunna men jag är inte tillräckligt intresserad, funderade Villle och lade en pinne på elden. Han hade blivit duktig på att elda.

Lysande glöd sökte sig uppåt, virvlade ut genom rökhålet och försvann i sommarnatten. Jag kännde igen mig, så där håller jag också på; försöker lite, skyller ifrån mig, försöker, skyller, försöker inte, skyller istället, förs... Men perkele! Jag håller med Villle! Det är dags att vi tar ansvar och står för de val vi gör - oavsett vad vi väljer.