Oj, jag har varit på partaj halva natten, på gayfest faktiskt. Herregud vilket drag de kan sätta på en fest, jag fick simma runt halva viken för att vakna till i morse! Europrideveckan har satt sin prägel på det mesta, Allsång på Skansen är ett exempel. Jag är imponerad av gayrörelsens PR-arbete. Även jag ska dra mitt strå till stacken. Jag bjuder på en favorit i repris, en krönika på gaytema, som jag skrev till Sameportalen för något år sedan. Varsågod!

"Bögar och samer har mycket gemensamt" var rubriken när Expressens skrev om min blogg. Citatet väckte en del frågor, det märkte jag när jag var hemma i Enonjalbme i somras. För Sameportalen ska jag förklara hur jag tänkte.

Samer och bögar har likartade styrkor och svagheter. Vi avviker från den normala svensken i hur vi klär oss, beter oss och i hur vi tänker. Båda grupperna bemöts ofta med fördomar och har också en högre självmordsfrekvens. Det kommer alltid att finnas människor som tycker att homosexualitet är en sjukdom och att samer lever på bidrag.

Men till skillnad från samerna har bögarna nått ut nationellt med sina rättighetsfrågor. Homorörelsen är något av en framgångssaga. Succén ligger delvis i att bögarna låtit sin festglada sida dominera över den klagande. Det har gjort att de i princip äger hela det folkkära schlagerkonceptet. Varje år arrangeras dessutom Pridefestivalen i Stockholm. Då kommer kändisar "ut ur garderoben" och bekänner sig som homosexuella. Bögarna vägrar att isolera sig till inom sin egen grupp. Därför utnämns ytterligare några politiker och artister till gayikoner - och de som talar illa om homosexuella förnedras offentligt tills de ber om ursäkt. Oavsett vad var och en anser är det numer politiskt korrekt att ha en positiv eller åtminstone tolerant inställning till homosexualitet.

Homorörelsen har lyft sig från skamligt sjuka till trendiga maktfaktorer med inflytande. Ta bara en sådan sak som homoadoptioner - alltså inte att man får adoptera en bög eller flata utan deras rätt att adoptera barn. Den frågan var helt omöjlig för tio år sedan! Men genom medieexponering och lobbying har bögarna, och flatorna, fått till en lagändring som gör det möjligt för dem att adoptera. Att ingen vill adoptera ut barnen är en helt annan fråga.

Vi samer har många av bögarnas framgångsfaktorer. Vi har en egen flagga, färgglada kläder och vi gillar att festa och ha kul. Det är resurser som vi måste ta bättre vara på! Varför inte slå ihop Sami Grand Prix med Schlagerfestivalen, haka på "Pride" och bli en undersektion till RFSL? Vi kan dela deras kontor centralt i Stockholm, nära makten. Bögarna har fått en egen statlig ombudsman, HomO, vi skulle snart få en SamO!

Samer finns överallt. Det ger också oss möjlighet att nyttja garderobskonceptet och att varje år locka ut en känd svensk som erkänner sig som same! Precis som bögarna kan vi utnämna sameikoner bland svenskarna, och sänka dem som inte vill oss väl. Vi har definitivt potentialen - det är alldeles säkert!

Naturen bjuder på extra energi när det är dags att börja jobba igen.
Foto: Victoria Harnesk

Det är inte så farligt att börja jobba efter semestern. Eller semestern... jag har ju faktiskt jobbat två veckor redan även om det inte kändes som jobb. Hursomhelst, vi bor i båten så länge det är fint väder. Har inte varit hem efter resan ännu. I går började jag dagen med ett morgondyk i havet och i morse plockade jag härlig frukt med mig till kontoret, jobbar i stan den här veckan.

Behöver du också ett jobb och har utbildning och samisk kompetens kanske detta på Skansen kan vara något.

Victoria - er hand i fruktträdet

För den som har vägar na förbi Kiruna kanske denna utställning av samiska konstnärer (Nils-Anders Inga, Anita Wilhelmsson, Jan Vajstedt, Karin Niva, Solveig Thorneus, Sirkka Reikkola och Siv Labba) kan vara något. Den verkar både historisk och nyskapande.

Norrbottens Kuriren om utställningen


Victoria - har inte sett men hört

Idag ligger vi i Stockholm och jag ska träffa familjen. Underbart! Jag kommer antagligen att börja gråta när jag ser dem och i kväll kommer jag nog att fundera över vad jag gör på ett skepp när jag har en underbar liten familj. Men, ja... det är nog bra för alla att vara ifrån varandra lite också.

Den här stan börjar faktiskt kännas som hemma och det är ju bra, för jag tror att jag bott här närmare åtta år. Hade det inte kännts som hemma borde man nog fundera över saken en aning. Hur som helst tror jag mest på att man har sitt hem i sitt hjärta.

Nu ska jag inte blogga mer utan istället passa på att göra lite telfonsamtal.

Victoria - er hemvändare på soldäck

Livet rullar på, man får en vardag också på ett skepp. Nu är jag nästan färdig med mitt nya presentationsmaterial på engelska. Jättebra, det kommer jag att ha stor nytta av framöver. Allt fler uppdrag verkar få internationell karaktär. Det är egentligen inte så konstigt, samerna är väldigt intressanta och urfolks- och kolonial historia finns på alla kontinenter. Dessutom är Sverige en demokrati och samer ett fredligt folk så det finns mycket omvärlden kan lära sig. Och mycket vi kan lära av den.

I eftermiddag ska jag ut och se mig om lite igen. Vi är fortfarande i Finland, har lagt till vid en lasthamn, de flesta har gett sig ut på en expedition, jag har stått på fördäck och sett fraktbåtar lastas. Nu ska jag skriva lite.

Victoria - er tångräka i garnet

Jag har kryssat min första natt. Det går bra det här och det finns Internet också på havet. Konstigt att det ska vara så svårt att få till i fjälls? Båten är otroligt fin, människorna trevliga och jag har börjat få ordning på engelskan. I dag har vi gått iland på ett par finska öar och fått lokal guidning. Det var trevligt och jag tänker att vi kunde bli mycket bättre på att guida lokalt, alla platser har ju så mycket att berätta. Har inte kungarna varit där så finns det säker en vacker kärlekksaga som kan vara minst lika intressant och långt mycket trevligare. Det bästa är förståss om det finns både och - som i Ockelbo.

Jag tog med mig en del växter därifrån, som blåbär, lingon kråkbär, en, ljung och annat som jag tänker prata lite om eftersom naturen är så slående lik varandra till havs och till fjälls. På båda platserna finner man tåliga, lågväxande arter. Till och med dofterna är desamma - både från fiskrökeriet och i markerna.

I morgon ska jag hålla min första lecture, föreläsing, så jag ska sätta nu ska jag sätta ihop en struktur för det innan det är dags för captains dinner som är i kväll.

Victoria - en saltfläck på en tamp

- Kommer jag att klara nära två veckor på havet?
- Klart du gör, din morfar klarade åtta år, svarade mormor.


Förra natten kom jag ner från Porjus till Lidingö. Här ersätter kompakt kvällsmörker midnattssolens röda färg. Det har varit en intensiv dag och ännu är den inte slut. Tvätt, ompackning, pappersjobb och så i väg till Finland tidigt i morgon bitti. Det är dags för mig att gå ombord på ett kryssningsfartyg och lotsa amerikanska gäster på en kulturell och gastronomisk resa från Finland, upp efter svenska kusten med stopp i Luleå, Umeå och Sundsvall. Med buss tar vi oss till mina hemtrakter i Jokkmokk där vi besöker Ájtte fjäll- och samemusetum och äter gott, vi besöker de 6000-år gamla utgrävningarna i Vuollerim och korsar Polcirkeln. Ett av de sista stoppen är St Petersburg i Ryssland. Jag tror att det här kommer att bli riktigt, riktigt trevligt. Bara jag inte blir sjösjuk eller får lappsjuka. Det lär finnas Internet ombord så förhoppningsvis är bloggen igång som vanligt men det får vi helt enkelt se, den 26 juli är jag i alla fall tillbaka.

Victoria - er landkrabba på däck

Här om veckan började jag läsa Krister Stoors avhandling Juoiganmuitalusat. Nu ska det sammanfattas. Jag hade en föresats att även lyssna till Sveriges Radios samling Jojk från inspelningsresor där en del av Stoors material finns. Det blev inte så men eftersom jag har samlingen hemma ska jag lyssna igenom den med mina "nya öron" framöver.

På omvägar har jag hört en del kritik mot avhandlingen, det handlar upplevelse av dålig struktur och att Stoor inte presenterar så många egna tester utan mest lyfter fram utvalda jojktexter.

Delvis men inte helt håller jag med, inledningen med internationella exempel är spretig, jag förstår vart han vill komma men den hänger lite i luften och kunde ha samlats upp mer på slutet och texten kunde ha varit mer läsvänlig. Urvalet är svårt att bedöma eftersom jag inte vet vad som fanns att ösa ur.

Men jag tycker att Stoor ändå lyckas i sin föresats att släppa det tonala där fokus vanligtvis hamnar och istället sätta jojken i ett större sammanhang, där stunden runt omkring, berättelserna och andra närvarande - levande såväl som döda - är en del av jojken och påverkar den. Stoor konstaterar att "jojken är en berättelse som sjungs eller talas" och att den ofta är mångfacetterad, kan kopplas ihop med andra jojkar och innehåller många budskap.

Jag är inte forskare och kan inte göra den typen av bedömningar men för mig känns det som att det räcker, kanske inte banbrytande men absolut behövligt att fokusera styra tillbaka fokus. Alltför mycket handlar om hur jojk framförs ur ett musikaliskt perspektiv.

För mig har Juoiganmuitalusat, förutom trevliga historier, gett en fördjupad insikt i begreppet; att en jojk varken har början eller slut. Dessutom har jag fått upp ögonen för vilket enormt kunskapsmaterial det finns i jojk. Jag ser gärna Stoors avhandling som grundforskning och hoppas på en fortsättning, antingen av Krister Stoor eller utav någon annan. Kanske kan det klicka til hos samiska artister och vi får en renässans av jojkberättare med nya cd:n med tal och sång. Himla häftigt! Vi har ju mycket att berätta.

Mot bakgrund av avhandlingen tänker jag också att Nils Aslak Valeapääs tjocka triologi "Vidderna inom mig" på många sätt är en jojk - fast skriven. Har du inte läst den så läs den DAT Förlag ISBN 82 90 625 03 0. I boken blir kan faktiskt bilderna ersätta melodierna... Boken fick en hel dag att förvinna för mig för ett par år sen.

Tack Krister Stoor för att du lagt ned arbete och engagemang i detta.

Victoria - er scanner över sidorna

Jag har skaffat ett litet stall i utkanten av Porjus. Vi har inga hästar där men barnen har fått sova över en natt som ett litet sommaräventyr. Jag tänkte måla lite i stallet innan vi åker nedöver på fredag. Men igår gick björnen där så jag tror att jag hoppar över det - och barnen får sova hemma. Kanske gör jag en björnjojk om händelsen, apropå gårdagens text om Björnjojker =)


Tankar ur Juoiganmuitalusat (avhandling av Krister Stoor, 2007). "Släkten Sjaggo" och "Avlidna och levande vänner".

Rikedom har alltid gett respekt - oavsett om man har det i pengar eller i renar. Så även i dessa jojkar. Jag undrar lite vart de vanliga människorna är. Saknas de i jojkarna eller bara i urvalet? Jonas Eriksson Steggo kan många och mångas jojker, men några kommer han inte ihåg. När han konstaterar det säger han också att de personerna har många släktingar som minns dem. Jag tänker att det finns en svaghet i muntliga traditioner, i att de blir så korta. Ett par generationer och sedan är det ingen som riktigt vet. Jojken är som ett fotografi, fast utan kamera. Och när den berättande rösten är borta då finns det ingen som kan visa fotot.

Läsningen närmar sig slutet - det är bra för det här tog ganska mycket tid. Det har inte varit som att läsa en roman som bara flyter på, jag har läst om vissa kapitel flera gånger för att ja, för att ta till mig dem. Men det har också varit kul, idag kunde jag nästan se Piera Sjaggos enorma renhjord bre ut sig över markerna. Beskrivningen av hjorden som snö över fjället och som en skog om hösten är vacker.

Nästa avsnitt är "Diskussion om jämförande analyser", jag hoppas att jag fixar det tills i morgon. I eftermiddag ska jag åka till Jokkmokk och träffa lite nya och gamla bekantskaper.

Victoria - ert grässtrå i björnens fotspår