Årets decemberbild på min boda i Porjus. Om man jämför med den för två år sedan har vi fått undan lite skidor och annat. Undrar hur vi ska bli av med stenen mitt på gården som väger något ton?


När dagen är slut är också året slut. Borta, väck, finns inte mer! Det gäller att ha samlat på sig minnen, foton och anteckningar. För 2008 kommer aldrig mer tillbaka. Så definitivt.

Med vetskapen om att bytt är bytt och inte kommer tillbaka är det läge att ta vara på det som kommer. Så vad göra om livet känns lagomt halvtrist? Ganska enkelt att råda bot på faktiskt: se till att skratta gott minst en gång om dagen. Finns inget kul - skapa det! Enkla knep är lustiga grimaser i spegeln eller att kolla dolda kameran. Gick 2008 åt till självömkan och andras konflikter - skaffa en gladbok och skriv ned en positiv sak varje dag så blir det lätt att se hur mycket det finns att glädja sig åt. "Idiot" tänker säkert någon. Men faktum är att det är så jag löser mitt liv.

Själv känner jag mig nöjd. Konstigt att man kan få ha så roligt på jobbet. Nyårsnatten firades in med eldjojk på scenen i Lycksele inför 2000 personer Daniel Windzeth och Mattias Edin. Under vårkanten utnämndes jag tillsammans med 779 andra kvinnor till Ambassadör för kvinnors företagande. Under sommaren sköt Sametinget till medel till mitt och Villes konversationkortsspel, Gulahallanspeallu, och sedan var det dags att arbeta med den lanseringen av Kautokeino - Upproret i ett nytt och roligt samarbete med Erika Unnes. 

Jag har medförfattat i Nordiska museets årsbok "För Sàpmi i tiden" och lagt ett spår på cd:n "Sikelej sa kamelen". Men den vet jag inte om den är ute än. Det blev mycket jobb i grannländerna, inte minst kulturresan på lyxkryssaren M/S Andrea bidrog till det. Två svängar till både Estland och Finland, därtill Åland, Ryssland och Österrike - och så Grekland med familjen. Och nästan varje dag har jag bloggat. Idag har bloggen 376 unika läsare varje dag. Otroligt kul!

Men nu bor vi ju i Sverige och ska inte förhäva oss så visst finns det sådant som kunde gått bättre; ett stort projekt som jag inte riktigt rott i land, boken som inte blev färdig - men som jag lyckats få uppskov med - och så svärmor som gick bort. Men vet ni vad? Sådant ger balans och tar ned en på jorden. Det fyller säkert sin funktion ven om det inte känns så just när det gäller.

Vad finns kvar att göra då? Massor! Boken, den gamla ambitionen att kunna bättre samiska - men det löser sig med Gulahallanspeallu - projektet, producera ett par saker, bygga klart huset i Porjus... Ja, det finns både smått och gott. Men först fira av 2008 med familjen i Porjus.

Förra årets bild på bodan.


Victoria - en tillbakablick i kalendern

Man känner sig lite ensam i att jobba men jag antar att det finns några till som gör det, trots att ingen svarar i telefonen. Någonstans sitter det garanterat någon som fikar i sig de sista pepparkakorna, bläddrar i högen av julkort och surrar bort några timmar i telefon och på nätet. Sådana brukar dom vara, mellandagarna på landets arbetsplatser. Själv ska jag bara ta hand om det nödvändigaste men det tar nog minst en halvdag. Kolla mailboxen, skriva färdigt några dokument och skicka ett par pappersbrev. Jo, det kanske tar närmare en hel dag när jag tänker efter. Bäst att sätta igång.

Victoria - en pappersvändare invid adventsstaken

Kommer ni ihåg "Mika och renen Ossian"? Visst gick den TV också?! Jag hittade denna kulttidning från 1984 i en låda i bodan. 13 nummer per år skulle ges ut och den kostade 6 kronor och 75 öre. Undrar hur många nummer det blev?

Dessutom har jag lyckats hitta igen mitt skrivbord och datorn. Det fanns under högar av sönderrivna julpapper, barnleksaker och Alladin-askar där praliner med romrussin log kaloririkt. Uäck! Nu känns det som att "det där nya livet " ska börja igen. Men inte riktigt ännu. Inte idag. Jo, kanske ikväll.

Vi är tillbaka i snön i Porjus igen efter att ha firat jul i Stockholm. Det var mysigt, vi lyckades få några glittrande snöflingor i luften lagom till tomten och maten var god.

Victoria - Mika in reality

Flitens lampa lyser trots att morgonens skymningsljus knappt tränger igenom granskogen runt huset. Erika Unnes har landat här och vi jobbar sedan i går på nya roliga projekt. Förlåt Gud, jag vet att söndagar är till för vila, jag hoppas du har överseende - vi ska ju fira din sons födelsedag på onsdag.

Under hösten arbetade jag och Erika tillsammans med lansering Kautokeinoupproret, som kommer på DVD i januari. Vi sitter här och knyter ihop våra påsar ytterligare litegrann för vi har så vansinnigt roligt när vi jobbar ihop och det vill vi gärna göra mer.

Men från ikväll blir det avbrott för julefrid, Erika åker till sitt och jag och familjen tar tåget ner till Stockholm där vi ska fira jul. Lite konstig ordning i år - vi brukar alltid åka norröver för att fira jul. Men så här blir det i alla fall och vi är tillbaka i Porjus efter jul.

Victoria - en ljuskägla från fönstret

Sista dagen inför jullovet som förhoppningsvis både stora och små kommer att njuta av. Och till er som jobbar eller får det trist av andra skäl - ni är hjältar! Kram.

Åtminstone i norra Sápmi pågår renskiljningarna för fullt, det slaktas lite här och var och jag tillhör själv dem igår var ute och nu har fyllt frysen med blod och kött. Slakt kan vara ett känsligt ämne för många men jag rekommenderar den som har möjlighet att följa med på renslakt.

När man tar av egna djur som man har en relation med gör man det på ett hänsynsfullt sätt och blir benägen att ta tillvara på så mycket som möjligt och inte lämna rester. När jag var liten var direktiven vid matbordet tydliga. "Ät upp allt annars blir dina kalvar sjuka" sade vuxna.

Farmor tillhörde den kanske sista generationen som gjorde mat av allt, inklusive klövar, hjärna och annat som inte direkt förknippas med människoföda idag. Men jag hoppas faktiskt att denna typ av ätande får en renässans, det vore bra för världen.

Uppmaningen vid matbordet handlade om att visa respekt för det liv offras för att du och jag ska äta och överleva. Den respekten måste finnas både före och efter döden både för människor och djur. Och visst åt vi barn upp allt - för helst ville vi ha alla sina renar kvar.

Victoria - serverar en tanke till julbordet

Då och då intervjuar jag någon intressant och aktuell person. Nu får dessa en egen rubrik och återfinns under Intervju'n. Först ut är Rebecca Lawrence.

Rebecca Lawrence har arbetat med urfolksfrågor vid gruvor i Australien. Nu används hennes erfarenheter vid förhandlingar mellan storbolag och samer.
Foto: Victoria Harnesk

VHJOJK.SE INTERVJUAR REBECCA LAWRENCE, DOKTORAND VID STOCKHOLMS UNIVERSITET OCH MACQUARIE UNIVERSITY I SYDNEY, AUSTRALIEN. LAWRENCE ÄR INRIKTAD PÅ URFOLK OCH AKTUELL MED EN RAPPORT OM HUR BANKER MÖRKAR SIN DELAKTIGHET I ETISKT TVEKSAMMA INVESTERINGAR. LAWRENCE ÄR SEDAN 2006 RÅDGIVARE TILL SAMERÅDET. SJÄLVKLART ÄR JAG INTRESSERAD AV VAD HON HAR ATT SÄGA.

Varför intresserar du dig för samiska frågor?
- Jag kom som utbytesstudent 1997, lockad av den "svenska modellen". Sverige har marknadsfört sig internationellt som förespråkare för mänskliga- och civila rättigheter men det finns en olöst problematik i förhållandet med samerna. Jag blev nyfiken. Jag hade forskat om urfolksfrågor och jobbat med dem vid guldgruvor i Australien. Det gav mig ett annat perspektiv som jag använt i Sápmi.

Vart i ligger de globala beröringspunkterna?
- Det är populärt att diskutera "globala" frågor men jag anser att kopplingarna mellan det globala, det nationella, det regionala och det lokala är det intressanta. FN:s urfolksdeklaration har ändrat den globala plattformen. Hur kan då en sameby använda deklarationen för att påverka en länsstyrelse eller en kommuns agerande? Hur kan en lokal protest mot skogsavverkning påverka ett företags möjlighet att sälja papper till sina internationella kunder? Hur kan ett EU-direktiv om förnyelsebar energi förändra politikers syn på nationella "behov" av vindkraft? Och hur påverkar det i sin tur redan hårt pressade renbetesmarker när internationella vindkraftsbolag söker sig till fjällområden?

Lawrence säger att många akademiker och politiker vill analysera saker i "det globala perspektivet" och överföra det till lokal nivå. Samtidigt som konflikter på urfolksmarker ses som "lokala konflikter" och inget annat. Lawrence intresserar sig däremot för hur lokala konflikter är kopplade till politik på många olika plan, och hur det som vi tar för givet som "globala processer" är oftast formade på många nivåer.
- Om vi tar för givet att politik styrs uppifrån blir vi paralyserade. Men om vi belyser de motstånd och möjligheter som finns så skapar vi utrymme till alternativa framtider, förklarar Rebecca Lawrence. 

Du finns med i förhandlingar mellan samebyar och markexploatörer, varför?
- Samerådet har länge jobbat internationellt för antagandet av FN:s urfolksdeklaration. Nu vänder de blicken tillbaka mot Sápmi för att applicera den. Samtidigt ökar de industriella aktiviteterna stort inom Sápmi. Samerådet använder internationell erfarenhet för att skapa lokala processer inför planerade exploateringar. Därför har jag varit involverad i ett flertal förhandlingar mellan samer och vindkraftsbolag, gruvbolag och prospekteringsbolag. Vi har jobbat väldigt tätt med Svenska Samernas Riksförbund, SSR, och berörda samer. Min roll som rådgivare är tvåsidig. Först och främst ska berörda samer kunna fatta informerade beslut om de planerade projekt de står inför. Det andra är att belysa för bolag de internationella normerna som de har att förhålla sig till, inte bara svensk lag. Men jag vill säga att jag lär mig mycket om "det samiska" under arbetet och är ödmjuk inför mitt förhandlingsuppdrag. Jag vill inte tala å någon annans vägnar när hon eller han kan tala för sig själv.

Har den svenska staten någon roll eller något ansvar?
- Bra fråga. Inledningsvis fokuserade jag på bolag. Men nu mot slutet av min avhandling är min åsikt att det framförallt är relationen mellan samerna och staten som är avgörande. Staten är dock kopplad till bolagsvärlden på många sätt, och vice versa. För det första finns det många statliga bolag inom Sápmi. För det andra, är det statsmakten som styr rättsväsendet som legitimerar de markrättigheterna som gör det möjligt för bolag att exploatera. För det tredje är det staten som, via arrendeavtal och skatter, tjänar pengar på den privata sektorns exploatering av naturresurser. Och vad gäller bolag så finns det allt för många som gärna utnyttjar det systemet till sin fördel utan att se till de internationella rättigheterna som finns.

Tack för pratstunden och god jul!
- Det samma!

Lawrence är aktuell med forskning om bankers mörkande av investeringar i kontroversiella projekt.
Investmentbanker leker katt och råtta, oktober 2008
Samtinget/Newsdesk om FN:s urfolksdeklaration, 2007 

Yes, vi har fått bredband. Vem kunde tro att en optisk kabel i väggen kan få en på ett sådant strålande humör. Det går faktiskt med blixtens hastighet. Toppen, nu kan jag skicka dokument som legat alldeles för länge. Det här betyder att jag kommer att kunna arbeta lika bra i Porjus som på Lidingö.

Victoria - ett ljus genom väggen

Mörkt ute men ljust ändå. Har dragit pulka till dagis, under snötyngda grenar och över nattens snödrev.  Det är en mysig tid med julfester för barnen, levande ljus och doft av glögg. I går slog det mig hur lyckligt lottade vi är i Sverige. Tomten kommer med frukt och godis till barnen och ingen behöver svälta. Tror jag i alla fall.

Nu sitter jag med en kopp kryddigt te och försöker få ordning på sista jobbveckan inför jul. Det finns ju en del att göra. Måste erkänna att en smärre stress uppstår. I vilken ände ska man börja? Ja, det är bara att nöta på och så får disciplin råda.

Och, i dag lanske vi får Internet på bredband! Åtminstone kommer det en kabelsnubbe hit. Hoppas inte verktyg och komponenter försvinner ner i snön bara.


Victoria - honung i teet

Bra och mysigt med kakelugn när värmesystemet ger upp kampen mot decemberkölden.
Foto: Victoria Harnesk

Sedan i går har det som tur är blivit lite varmare och ett stilla snöfall kommer ned över byn. I skolans matsal har barnen förgyllt morgonen med luciatåg. Underbara små tomtenissar, pepparkaksgubbar och förståss Lucia själv sjöng så att det tårades i ögonen.

Hemma eldar vi i kakelugnarna - för självklart pajar värmesystemet när vintern biter som mest. Det är en av dom beryktade lagarna om alltings djävlighet. Men nu biter det inte på oss, för det är så mysigt att elda.

Victoria - en tändsticka mot ett näver

"Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma..." Temperaturen pendlar mellan minus 24 - 27 grader. Renskiljningarna pågår för fullt, lyckligtvis sitter jag inomhus och jobbar. Om det nu är lycka att sitta framför en dataskärm? Nästa år ska jag vara i skogen!

Allvarligt talat funderar jag mer och mer på att lägga om livet lite. Arbeta mer fysiskt och mindre vid datorn. Vara mer i Porjus och plocka upp lite gamla intressen. Mer barn vore också kul. Jag ska fundera ut en bra plan för hur det ska gå till.

Ljuset är i alla fall vackert här, många besöker området för att fotografera. Ungefär som när konstnärer åker till Grekland för att måla av ljuset. Nu blev ju inte just den här bilden så ljusfager, var ut och smällde av den bara för att se om datorn skulle orka ladda upp en bild. Och det fick - på tio minuter.

Ja, ja. I morgon har vi kanske fått en fast uppkoppling med Internet.

Victoria - ett frost på linsen

I går promotade jag renkött på bloggen, ett hälsosamt kött som är magert, innehåller Omega3fett och kommer från naturbetande djur.

I vissa länder serveras kött som vi inte förknippar med civiliserat ätande men det finns också dom som tycker att det nordiska ätandet av renkött inte är okej eftersom det är så förknippat med Tomtens Rudolf. Då och då dyker det upp mindre aktioner om detta. Här om dagen såg jag såg en artikel i den stilen.

Det hela är lite paradoxalt eftersom just Rudolf lär ha kommit till i en kampanj för just Renkött - av samer och renar.

Varsågod, en favorit i repris:

Historikern och journalisten Roy Andersen berättar i NRK om hur 500 renar och samer vid slutet av 1800-talet flyttades till Alaska. Samerna skulle lära inuiter renskötsel men de kom så småningom att medverka i en reklamfilm för renkött.

Året var 1926 då sex förspända renar kom ned för en gata i Seattle inför en publik på 10 000 människor. En av finnmarkssamerna ledde den lilla rajden - i släden satt jultomten med massor av klappar. Det hela blev en succé som turnerade över Amerika och befäste bilden av tomten och renen i det stora amerikanska julfirandet.

Än i dag använder sig stora bolag som Coca Cola och Walt Disney av metaforen - förvisso har samen trillat bort men den kommersielle tomten är kvar.

Och som sagt, nu äger tomten renarna och samerna saboterar julen...

Bild: Pricerunner

Victoria - en del av vintersaga
 

Undrar du också vart man får tag på större mängder renkött i Stockholm. Mitt bästa tips är att handla direkt från renägaren.

Passa på att beställa av min släkting Kerstin, bosatt i Funäsdalen, som kommer vältajmat inför julen, med en leverans till Stockholm den 12 december. Tror du på Tomten? Tro hellre på Kerstin! Det enda jag inte begriper är bara hur hon kunde lämna Porjus?!

Bland annat erbjuds: Renkött detaljstyckat och vakumpackat i kartong 15 kg. Pris 1500:-

Innehåll: Filé, stek, innanlår, sadel, bog, kok(1,5kg), entreecôte, skav och färs.

Men det finns också deltaljer och fjällfisk. För att beställning eller komplett prislista ring 070-376 48 60 eller maila perjon.fjellgren@telia.com

Victoria - nyäten på renstek