Jag har tänt mitt ljus, dricker en kopp kaffe. Käkar en macka, morgonkaoset har lagt sig. Jag fortsätter min påbörjade livsstilsfilosofi här vid datorn. I dag ska jag och barnen åka till Gällivare och gå på vårdcentralen. Tio mil blir det om man räknar båda vägarna. Resan tar lika lång eller kort tid, det beror hur man ser på det, som att förflytta sig mellan två stadsdelar i Stockholm. Bussarna går sällan, ungefär två om dagen på vardagar och ingen vissa helgdagar. Så här gäller det ha både bil, körkort och stålar att tanka för.

Jag funderar lite över att man inte har lust att shoppa speciellt mycket här i byn. Kanske för att det inte finns särskilt mycket att handla, det är Ica, Grillen och Porjus Allehanda. Men de har å andra sidan det mesta man behöver. Det blev inte särskilt många julklappar i år. Vi fick i hop allt utan stress dagarna innan julafton. För ovanlighetens skull hade vi ganska bra koll på vad som efterlängtades - tror jag. Kanske berodde det på att vi hade haft tid att umgås med folk så vi visste vad det behövde. Förra året firade vi en överdådig jul med massor av pynt, klappar och dignande julbord. Det är enda julen vi firat i lägenheten på Lidingö och vi ville göra den till något extra. I år satte vi inte upp ett enda julpynt bortsett från en minijulgran som fungerar som sänglampa. Otroligt skönt, det betyder att endast 30 sekunder kommer ägnas åt att städa undan efter julen.

När man läser tidningsrubrikerna känns det väldigt skönt att det inte blev några hysteriska julklappsinköp. Återigen kritiseras klädkedjan Indiska för att de betalar ut dåliga löner till dem som arbetar med produktionen. Jag tror att vi alla måste inse att det kostar att producera och konsumera. Det vore antagligen en fördel om allt var lite dyrare så att vi tvingades fundera över vad vi verkligen behöver och vill ha. Men framförallt måste vi komma ihåg det mänskliga värdet och ställa frågan. Vill jag handla till så lågt pris att barn får vada omkring barbenta i giftig vätska för att färga kläder?

Läs mer om Indiska
http://www.dinapengar.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2006%5c12%5c28%5c5061

Rena Kläder
http://www.renaklader.org/

Victoria - ert filter i dyngvattnet

När jag flyttade till Stockholm gick jag snabbt upp ett gäng kilon som har hållit i sig några år - inte så kul! Jag har inte varit en fet person tidigare så jag ju fattat att det berott på egna val. Jag har helt enkelt annamat andra matvanor och inte lyckats peta in motion.

Nu har jag varit i norrland ett par veckor och märker direkt att jag både gått ner och ihop trots att det varit jul. Men det är inte konstigt för jag lever på helt olika sätt på de olika orterna. Här i byn finns jättefina träningsmöjligheter nästan gratis. Men det är inte det som gjort skillnad för jag har inte tillbringat en enda sekund varken på gym eller skidspår.

Hemligheten ligger i ett annat sätt att äta plus mer vardagsmotion. I dag tillexempel är många i familjen på väg till renarna. Då äter vi kött och annat stadigt till frukost. Sedan kommer alla att röra på sig ordentligt. Kylan bränner nog en del fett också. I går slaktade vi, då blev det blodpalt för hela slanten. Jättenyttigt och gott. Jag ringde just en av dem som var med. Hon hade drabbats av paltkoma, somnat halv åtta och varit avtuppad i över tolv timmar.... Men i ärlighetens namn hade hon jobbat utomhus i minusgrader hela dagen innan hon slök palten så det var välfötjänt vila.

Huset vi bor i är ganska stort så det blir mycket springa i trappor på dagarna. Att gården och naturen är nära gör ju också att man är ute mer, barnen vill vara ute och då passar man på att skotta och fixa lite själv.

Med mindre än en vecka kvar här uppe försöker jag att mentalt fokusera på hur man äter och lever här för att ta med mig det i vardagen när vi åker tillbaka snart. En sorts meditation över mat och liv.


Victoria - er grädde på moset

Mmm, sitter och myser med julen i sinnet. Det kom en väldigt vacker tomte klädd i renskinnspäls, vita lappskor och fantastisk gammal mössa. Han hade glasögon och vitt skägg och klappar till barnen. Det fanns stora paket och små paket. Men julen har också haft en doft av död i bagaget.

I morse diskuterades vägraset och klimatförändringar. Någon i TV:s morgonsoffa sade att vi måste börja bygga vägar utifrån att det faktiskt kommer att bli mer regn. Det var trist att höra det konstateras som ett faktum för regnandet gör också att renarnas bete kläs in i ett glaslikande lager av is. Till och med vi som lever högt uppe, norr om polcirkeln märker av detta.

Våran julhelg har varit en något bisarr kombination av tindrande barnaögaon och renar som dött i våra armar. Vi, liksom många andra, har samlat våra renar i hagar för stödutfordring. Men renar är naturbetande och har en väldigt känslig tarmflora. En del får kramper av utfordringen och tyvärr räddar inte behandlingar med massage och diverse hopkok alla. Sedan finns det renar, det är ofta kalvar, som vägrar att äta fodret. Dom svälter hellre ihjäl. 

Djur som självdör ska man inte äta. Därför ska vi slakta bort dem som vi inte tror kommer att överleva. Det kostar ganska mycket pengar att fodermata alla renar så vi kommer också att slakta utav de djur som inte har något direkt avelsvärde. Pappa har redan hämtat slaktbockarna och gett sig i väg.

Naturen har ju genom alla tider påverkat renhjordarnas storlek och samernas levnadsförhållanden. Nu verkar det ju inte bara vara naturen utan människan som ställer till det. Det känns inget vidare att vi dels knappt har några marker kvar och att det samhälle som har tagit markerna dessutom står för ett levnadssätt som ödelägger livsvillkoren för både människa och djur.

Det är inte bara livslågan i renarnas ögon som mattas ut och slocknar. Särskilt barnen blir lessna när renar de håller kära lider och dör. Kanske måste de ta farväl av just den renen som de fått av morfar samma år som de själv föddes. Under juldagsnatten jobbade vi med en fantastisk vaja, renko. Hon hade en perfekt liten hornkrona, stora svarta ögon och vackra färger. Men den natten blev hennes sista. När jag kom till hagen hade pappa redan varit där. Från plasten där vi lämnat henne skvallrade bara ett släpspår och några blodfläckar i snön om att hon inte orkat mer.

Nej, nu är det färdigömkat! Nu gäller det att öppna post, jobba undan lite och sticka till hagen när dagsljuset kommer. Jag har packat kniv, hink och visp. Konstaterar att vi borde ha druckit mer must än öl för då hade vi haft pet-flaskor att ta blodet i.

Victoria - er visp i blodhinken


P.S. Läs mitt recept på Blodpalt under fliken "Inspiration". D.S.

Livet i byn är behagligt. Igår kväll när jag var ut med soporna såg jag ett fantastiskt norrsken över himmelen. Eftersom familjen redan sov sött i sina sängar, eller snarare i vår enda gemensamma säng med fjädrar som trycker mot ens revben, följde jag vägen som leder bort från byn. Normalt är vägen inte uppskottad. Men häromdagen var pappa där med traktorn och röjde upp. Det finns en renhage ett par kilometer bort och där har vi våra renar nu. När jag passerat den sista gatlyktan omslöt mig mörkret och de höga granarna sträckte sina snötyngda grenar upp mot norrskenet som dansade och vred sig över himlavalvet. 

Trollbunden och tyst lyssnade jag till det knastrande ljudet från skådelpelet ovanför mig. Sådana stunder är magiska och jag var glad över att jag inte vänt om och gått in igen när jag stängde soptunnans lock en stund tidigare. Stående i skogen funderade jag över om det är sant att norrskenet kommer när man visslar. För ett ögonblick tänkte jag försöka. Men så blev jag feg, vi har ju växt upp omgivna av laestadianer som predikat att också "Hornper" kommer på sina klövar om man visslar. När jag var liten var jag rädd för norrskenet också. Jag knep ihop läpparna, försökte låtsas som att jag inte var rädd. Herregud jag är ju en modern och upplyst människa som fattar att inte satan kan komma fram ur skuggorna runt träden! Eller, kan han det…? Så generande pinsamt! På trots gick jag femtio meter till innan jag vände om.

Väl hemma var det skönt att krypa in under täcket tillsammans med de andra. Å vad jag älskar familjebäddar där man kan ligga nära sin pruttande bebis och sin snarkande gubbe - såna som dom håller Hornper på anvstånd!

Patricia Cowern är en engelsk kvinna som bosatt sig i Porjus för drygt tio år sedan. Hon fotograferar de mest fantastiska norrskensbilder man kan tänka sig. Hon har köpt det gamla järnvägsstationshuset vid stranden just nedanför inlandsväg 45, öppnat fotogalleri i en järnvägsvagn och driver ett mysigt vandrarhem. Har du inte möjlighet att besöka Arctic Colors galleri kan du alltid titta in på http://www.arctic-color.com/

Victoria - er skräckslagne norrskensspejare

Otroligt! Det regnar manna över mig! Nyss hittade jag ett par sprillans nya skidpjäxor i en skrubb som jag rotade i här i kåken!!! I min storlek! Och jag som har ojjat mig över att jag lämnat skidorna i fjälls.


Sedan har jag haft stora bestyr med att låna mig ett par nya. Jag vart lite snål och ville inte köpa något som jag redan har… jag får ju ända tag på dem inom ett par månader. Men nu ska jag rota ute i bodan - kanske finns det skidor till dojan där!? Stavar skiter jag i - vem behöver stavar i denna energi! Jag kommer garanterat att hitta en pulka och skaklar också så att jag kan ta med lillen på tur. Vi kan skida till hagen i kväll och mata renarna. Nej nu måste jag ut!

Lite senare; tillbaka från bodan. Jag hoppade högt i pannlampans sken och kom ut med ett par vallningfria och ett par klassiska skidor. Hurra! I mörkret skymtade jag pulka och skaklar också. Men säg den glädje som varar. Den nyfunna pjäxan passar varken de lånta eller skidorna ur bodan. Och skakeln visade sig passa hundar och inte människor. Men skam den som ger sig. Jag tänker ut något nytt!

Victoria - er evige optimist

Det här med att använda sig av uppringt Internet är ingen höjdare! Det går inte ens att ladda upp bilder på bloggen. Inte kan jag läsa hela min sida heller... Jag var ute och fotograferade i morse och tänkte bjuda på några riktigt vackra bilder från en gryningsljust Porjus i minus 12 grader. Men den enda som verkar får se det är jag själv - och ett par hundra stycken till som bor här. Nåval... I morse kom jag åkande från Gällivare där jag och barnen övernattat.

Landskapen runt bilen såg ut som sidhuvudet Ann-Louise gjort till min blogg. Som en vintersaga. I strålkastarnas sken flög ripor upp från vägen. I bland en och en. I bland i ett par stycken tillsammans. Dom såg ut som snöklimpar som väcktes till liv, fick vingar och flög upp mot himmelen. I horisonten anade jag fjällkedjan. Jag tänkte på att det är i just de fjällen man nu vill leta koppar.

Där i gryningen kändes vemodet stort. Ska det aldrig ta slut? Nej förmodligen inte så länge det går att göra pengar av mark. Samma marker som vi sparat för att våra barn ska kunna leva. Nu slumpas den bort till främligar som vill gräva stora sår i den. Av det får samerna ingenting... Jag tror i och för sig inte att det är någon som är intresserad av att byta renens bete mot pengar.

Men nog är det märkligt att samtidigt som staten erkänner att samerna varit här långt innan Sverige kom till, samtidigt kompenseras samerna inte för all mark som tas. Det måste väl vara stöld att ta det man inte får och inte lämna något i gengälld? Jag tänkte på att det var om just det här samer sett och förtvivlats över. Ingrid och Paulus Utsi dikade här i min barndom, de skrev på samiska för att de förstod inte bara marken utan också språket var hotat. Oräknerliga är de samer som diktat, jojkat, skrivit och förtvivlats. Ja, kära fjäll med er magra gröda och era väsen. Jag är inte säker på att vi kan rädda er.

Victoria - er filosof under ripans vingslag

Det tar sig sade mordbrännaren! Vi har tagit oss upp till Porjus, fått upp två arbetsstationer. Lyckats med Internetanslutning på den ena, rivit en halv köksvägg på nedervåningen och varit på första inskolningsdagen på dagis med den lille. Inte illa om jag får säga det själv. Hela rockaden är första stegen i att få ett friare liv där vi kan bo i norr och ha riktig vinter på vintern. Sommarmånaderna tänkte vi tillbringa i Stoclkholms skärgård. Det återstår en del del pyssel, som till exempel att begripa sig på den nya telefonen. Jag är på den nivån att jag lyckades få upp luckan till kameran härom kvällen...

Nu ska jag ta mig en titt på skoldebatten som verkar hålla sig i liv här - spännande!

Victoria - en snöflinga i luften

Stora snöflingor virvlar genom luften, ett tjockt snötäcke ligger över bilen. Borta är gårdagens klara vackra vinterväder. Det är dags att ge sig av och lämna fasters varma hem. Det har varit mysigt att stanna till lite längre än vanligt. Men nu ska vi åka upp och se till huset i Porjus.

Victoria - påväg mot bilen igen