Turister har klättrat på vår kåta tills torven rasat för att se in genom fönsterglasen, mamma försökte styra upp det hela med skyltar; "Klättra ej på kåtan". På vårt utedass textade farmor efter bästa förmåga, med spritpenna direkt på väggarna; "privat dass", "stick" och "försvinn". För att vara extra tydlig ritade hon ett par döskallar med benknotorna i kors, så att budskapet blev internationellt, många vandrare kom ju från andra länder.

"Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå" börjar en klassisk svensk visa. Själv har jag bott vid en turistbrygga på en utpost till obygden, en plats som blivit mångas första möte med det som kallas vildmarken. Där har jag sedan barndomen kunnat se storstadsfröknar trampa upp för stenskravlet i röda gummistövlar med hög klack, sett en entusiast med elektrisk bandspelare i handen. Vad som dolt sig inne i de otaliga packningar som passerat är jag tacksam för att jag inte vet.

Där på backen har vi barn sålt egenhändigt tillverkade souvenirer, berättat egenhändigt påhittade historier om björnar och annat som kan tänkas röra sig på fjället, för att ge turisterna lite spänning på färden. Vi lärde en stugvärd, som ville kunna tacka för sig på samiska efter sommaren, att ovetande säga grova oanständigheter. Vi har rivit tält och ställt till med en hel del, men det har också utspelat sig många fantastiska möten och ömsesidigt utbyte av kultur. Många möten har lett till livslång vänkap mellan min familj och människor runt om i världen.

Andra möten har blivit betydligt kortare, som när en lång man drog upp kåtadörren, som var låst, med sådan kraft att låshaspen rätade ut sig. Sedan föste han in hela sin skara, som fick huka sig in genom dörröppningen, och sade med kraftig finsk brytning "och det är så här samerna bor", mannen såg uppenbart nöjd ut. Ingen hälsade på oss och vi tittade dumt på det lilla sällskapet som såg sig omkring innan de vände och gick.

När jag berättar den här historien slår det mig att de flesta av oss samer är så präglade av att vara de som är annorlunda att vi alla blivit kulturambassadörer. Jag tycker att den finske mannen betedde sig klumpigt men jag kan inte bli så där riktigt arg över det, antagligen är jag för van, dessutom kan man ju alltid sälja en hembakt kaka eller få hjälp att bära ved när någon tittar in.

Vi samer har vuxit upp med sånt och händelsen är långt ifrån unik. Jag kan inte låta bli att leka med tanken på vad som hänt om ett gäng turister stigit in i en svensk familjs hem någon större stad och tittat sig omkring.

Victoria - tittar oftast tillbaka med en road min