I går sminkade och tvättade jag mig för första gången på en vecka. Sådana tilltag är ju högriskprojekt i fjälls. Tvättningen funkar för all del fläckvis men smink är självmord. Den vattenfasta mascaran finns inte som klarar en snö- och isdusch i ansiktet när någon kört fast med skotern och spinner loss. Eller när man somnar och vaknar under tre dygn utan spegel inom räckhåll. Dessutom skrattar folk en rakt upp i ansiktet om man skulle visa sig med mascara eller eyliner i renskogen.

Återstår bara att låta ansiktet falla. Tvätta bort varje gnutta smink. Gno till sista spåret är borta. På sin höjd kan man lägga på en tonad fuktkräm för att dölja den värsta blekheten. Har man tur är det vår och vitligon byts inom ett dygn ut mot en härlig solbränna. En fördel med det nya rödsvedda fejset är att det faktiskt ser lite yngre ut. Den lilla svullnad som blir efter brännskadorna från solen slätar effektivt ut rynkor. Som Botox ungefär. Efter några dagar glömmer man sitt gamla jag och börjar tycka att man rent av ser snygg ut i sitt nya. Ja, jag vet att man inte får tycka så i Sverige…men i alla fall.

Så i går när jag lade på ett ymnigt lager av allehanda färger kände jag knappt igen mig själv. Mumma vad jag luktade gott och så håret sken! Jag fluffade barret lite extra. Det stod liksom av sig själv, inte minsta lilla hårspray behövdes. Varje gång jag passerade en spegel röck jag till. Shit man, vem är hon? I mina kläder och i mitt hem. Har hon flyttat in medan vi var borta? Jag borde ha fattat det redan när jag såg hennes högklackade stövlar i hallen. Men... det är ju jag, eller... Frågan är bara vem man egentligen är. Den toviga otvättade eller den som sköljdes fram i klackar och läppstift?

Victoria - inget är bara svart eller vitt

Vitligo (ni vet sånt som Michel Jackson har)  http://www.uas.se/templates/page____19640.aspx