Det här med att använda sig av uppringt Internet är ingen höjdare! Det går inte ens att ladda upp bilder på bloggen. Inte kan jag läsa hela min sida heller... Jag var ute och fotograferade i morse och tänkte bjuda på några riktigt vackra bilder från en gryningsljust Porjus i minus 12 grader. Men den enda som verkar får se det är jag själv - och ett par hundra stycken till som bor här. Nåval... I morse kom jag åkande från Gällivare där jag och barnen övernattat.

Landskapen runt bilen såg ut som sidhuvudet Ann-Louise gjort till min blogg. Som en vintersaga. I strålkastarnas sken flög ripor upp från vägen. I bland en och en. I bland i ett par stycken tillsammans. Dom såg ut som snöklimpar som väcktes till liv, fick vingar och flög upp mot himmelen. I horisonten anade jag fjällkedjan. Jag tänkte på att det är i just de fjällen man nu vill leta koppar.

Där i gryningen kändes vemodet stort. Ska det aldrig ta slut? Nej förmodligen inte så länge det går att göra pengar av mark. Samma marker som vi sparat för att våra barn ska kunna leva. Nu slumpas den bort till främligar som vill gräva stora sår i den. Av det får samerna ingenting... Jag tror i och för sig inte att det är någon som är intresserad av att byta renens bete mot pengar.

Men nog är det märkligt att samtidigt som staten erkänner att samerna varit här långt innan Sverige kom till, samtidigt kompenseras samerna inte för all mark som tas. Det måste väl vara stöld att ta det man inte får och inte lämna något i gengälld? Jag tänkte på att det var om just det här samer sett och förtvivlats över. Ingrid och Paulus Utsi dikade här i min barndom, de skrev på samiska för att de förstod inte bara marken utan också språket var hotat. Oräknerliga är de samer som diktat, jojkat, skrivit och förtvivlats. Ja, kära fjäll med er magra gröda och era väsen. Jag är inte säker på att vi kan rädda er.

Victoria - er filosof under ripans vingslag