I dag blir det en tjejig ångestblogg. Gillar du inte ångest går det bra att hoppa över den. Jag har egentligen en hög halvskrivna, smarta bloggar som jag kunde putsa till och slänga ut. Men jag tänker inte göra det, jag vill skriva blaj, blaj. Mitt halvtunga sinne beror på att jag läser en bok av Eva Dahlgren. Att närma sig ett träd heter den. Eva Dahlgren skriver underbart och minimalistiskt, det blir underligt nog ändå målande. Men hon har ett sinne som är ganska tungt. Blandat med en betraktande humor som får en att skratta högt mellan varven. Jag tror att hon dricker en del vin också. Resultatet av läsningen är att man övergår till att bli en tungsint skapare med skrivkramp - precis som Eva Dahlgren. Har ni tänkt på att när man läser något eller ser en film på bio så går man in det så att man nästan blir personen i filmen under timmarna efteråt. Man blir lite cool, går lite slängit eller skjuter med fingret mot någon. Jobbigt och patetiskt. Men lite kul också.

Men tillbaka till min ångest. Jag har ett större arbete som borde vart klart för veckor sedan. Det är inte konstigt att man får ångest av sådant. Det behöver man knappast ta Eva Dahlgren till hjälp för. Å ena sidan märker jag att arbetet tjänar på att få mer tid - men det gör ångesten också. Det hemskaste är att andra väntar på resultatet. Dom tror nog att jag är en slarver som inte bryr mig. Men det är tvärt om, det är därför det gått i baklås. Prestationsångest tror jag. De senaste dagarna har jag dock fått fart och skriver som fan. Men det beror bara på att jag har panik över nästa grej - vi börjar repa inför JazzÅjojk turnén på torsdag. Det blir så definitivt. Jag får spader, blir rädd att inte kunna prestera något. Har en massa bra idéer men borde ha förberett dem. Fan, fan, fan! Disciplin. Disciplin skulle föra mitt liv framåt. Hade ju en idé om scendekor som jag skulle fixat i Porjus men glömde bort det. Illa!

I dag är det Trollfest på dagis. Självklart hade jag glömt bort det. De som ville fick klä ut sig, jag hade kvar lite ångest sedan lillen fick gå utan tomtedräkt på luciafesten förra året fast han hade en hemma. Och lite ångest för att jag inte skaffat något fint åt honom till klassfotot - i år heller. Hur kunde jag glömma att många barn på Lidingö har sidenslips och pärlhalsband en sån dag? När jag påminndes om trollfesten igår blev det tomt i hjärnan. Jag hade ingen aning om hur ett troll ser ut, i våra samiska folksagor finns bara Stallo och hans fru. De är stora dumma, hemska figurer med ringar i öronen som äter små barn till frukost. Jag vet att en del funderat på om det egentligen inte var svenskar - eller birkarlar. Men det finns de som påstår att John Bauers troll var samer också.

Dagispersonalen föreslog till min man att vi bara kunde låta bli att kamma lillen - men det gör vi ju ändå aldrig. I natt vaknade jag och visste svaret. Så i morse steg jag upp lite tidigare, vilket var tungt eftersom jag var vaken och tänkte i natt. Jag tog fram symaskinen, plöjde igenom lådor i förrådet efter en begagnad grå barnt-shirt, lite tyglappar, garn och en gammal kapuschongsnodd. På en halvtimme hade jag förvandlat alltsammans till en jättesöt överdragst-shirt med fastsydda lappar och en svans med tofs och blå rosett. Sedan gick jag och lillen ut i skogen och gjorde varsin fin höstdekoration av kottar, grenar och nypon i en kruka. Nu ligger jag på duktighetsplus igen! Men bara på dagis.

Victoria - ert troll vid datorn