- Jag har aldrig hört någon som talar så dålig engelska som dig prata inför publik! Jag talar bättre men törs inte ens tala med den som sitter närmast mig på bussen.
- Åhåå tack, sade jag.

Jag blev inte ett dugg förolämpad, tog det som en komplimang faktiskt. Ibland är det tur att man inte fattar bättre.

I går kväll jag ett infall och inledde på samiska när jag höll ett litet anförande vid invigningen av den internationella barnkonstutställningen på Vårby gård där samiska barn deltar. Det var spännande på ett och roligt att tala i en mikrofon och veta att minst hälften av det man säger kommer att vara felböjt eller rent av fel ord.

Infallet byggde på en tanke på att föregå med mod och inspiration, att visa det ofullkomliga, att man inte måste kunna perfekt för att få utöva något. Att alla har rätt till sitt språk och sin kultur med alla dess uttryckssätt. Så att vi kan skaka av oss dumma spärrar som utplånar oss både som människor och grupp. Vet inte hur budskapet gick fram men eleverna hade gjort jättefina tavlor, skulpturer och annat. Dessutom jojkade och sjöng en grupp tjejer, dom kan bli hur bra som helst!

Det var härligt att åka till en kommun med blandade nationaliteter, på tåget satt människor med sneda ögon, mörkt skinn och vackra kläder. De talades massor av språk, men det mest påtagliga var energin och att alla såg så glada ut. Och jag och Niila behövde inte känna oss ett dugg underliga med vår samiska. När jag tänker efter så var de enda människorna med grå rockar och surmulna ansiktsdrag skandinaver. Lite pinsamt faktiskt. Det finns nog en poäng med att minska segregeringen.

Victoria - sitter patetiskt nog tryggt på Lidingö och talar varmt om mångkultur