Vänner i snöyran
Idag vägrar jag att titta i almanackan, eller i aaalmenchk som en släkting skulle ha sagt. Jag tänker inte ta reda på om jag missar något oviktigt eller inte.
Återigen har jag lyckats få soppaknas på bilen, trots både digitalräknare och en liten lampa som varnar. I morse blev jag stående ett par kilometer från dagis i snöblåsten, utan vare sig vantar, mössa, plånbok, mobiltelefon, busskort eller barnvagn. Bäst, och värst: en liten kille på 13 kilo i halkig overall, med korta ben och ett stort leende.
Nu sitter jag här, fingrarna börjar sakta tina upp, dom är svåra att röra och armarna krampar. Jag väntar på att kaffet ska sjunka i pannan. Häromdagen talade jag med min sömmerska, hon hade just flyttat till Lidingö och gjorde misstaget att tala om exakt vart hon bodde - inte långt från dagis. Och det kom jag ihåg där jag stod i snöyran så jag gick dit och allt löste sig.
Victoria - känner doften av nykokt kaffe
Kommentarer
Postat av: Hans
MÄNN MÄNSCH DA! skulle min gamle jämt-mormor ha sagt.
Mobil, plånbok, busskort kan väl vara förståligt att glömma. MEN! Mössa och vantar kallar jag dåligt föredöme för barn. Ta en bilfri sportlovsvecka med spark istället.
Alternativet blir en komplett nödutrustning i bilen för alla eventualiteter, inklusive ihopfällbara skidor och pulka.
Postat av: Victoria
Saken är den att jag aldrig fattat att det kan bli vinter här, långkalsongerna har knappt lämnat lådan sedan jag flyttade ner.
Jag kan dock avslöja att jag påbörjat ett litet nödkit till bilen, först på plats blev en välfylld bensindunk....
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg:
http://app.blogg.se/trackback/ping/768179
http://app.blogg.se/trackback/ping/768179
