Morgon. Jag sitter på min knarriga köksstol och ser ut på regnet som ritar ränder över fönsterrutan. Utanför är allting grått. Familjen sover tungt i sina sängar. Jag sörplar på en kaffekopp och lite yoghurt, nyduschad och faktiskt trött. Sov för lite i natt trots att jag var helt slut sedan i lördags då vi spelade världsmusik i Norrtälje. Spelningen gick jättebra. Vanligtvis kör jag mestadels ensam på scen men vi testade några låtar ihop och det blev riktigt bra. Kalousch spelar Arabisk- Marockansk musik och vi fick till ett riktigt läckert kulturmöte i en musikalisk blandning av röster och instrument. Musiker ger en verkligen mycket mer utrymme att leka och jobba avslappnat med rösten.

Vaknade av ett bakslag i pottprojektet för någon timme sedan. Underligt, han har ju varit klockren på nätterna. Men jag antar att sånt händer och inte är något att bekymra sig över. Övergår till att tänka på vädret igen. Det är lite mysigt efter den fantastiska sommaren. På mina fötter tronar ett par raggsockor. Jag grävde fram ett par med snöstjärnor på som ger julstämning. Det gäller att passa på.

Men egentligen är julstrumporna bara ett simpelt försök att fly från mina egna tankar. Det är min vän hästen som inte vill lämna mig i fred. Om bara ett par timmar finns hon inte längre. Jag hälsade på henne i gårkväll. Hon var så fin i sin regniga hage. Skrapade med hoven, rev upp jord ur marken. Hon travade fram och tillbaka, visade upp sig och försökte locka mig att ta med henne in i stallet. Hon såg strålande ut och tuggade glupskt i sig brödet som jag bjöd henne. Men jag vet att hon egentligen inte är frisk. Det är hennes sista morgon. Kanske är hon redan borta. Och fem minuter från stallet sitter jag med en svalnad kopp kaffe och ser ut över regnet som strilar nedför rutan. I dess spegelbild rinner tårar på en kind.

Victoria - er stövel i pölen