Snett bakom vår torvkåta fanns en liten oas när jag var liten. Skymd bakom rönnar som mamma grävt upp under Pålno och planterat porlade kallt och klart dricksvatten ur en svart slang. Vattnet kom från en kallkälla högre upp i backen. På platsen fanns också en sorts tvättmaskin som bestod av ett stort kärl som vi eldade under när vi tvättade ett par gånger varje sommar.

Det ständigt rinnande vattnet bildade en liten å, över den tjänade en omkullvält dörr som bro. Strandkanterna var rödfärgade av den lera som är så karaktäristisk för backarna i Enonjalbme. Ibland hjälpte farmor oss barn att bygga en damm så att vi kunde ha småfisk, men de smet allt som oftast. Litet längre ned, inåt buskaget tömde vi slaskhinken på kaffesump, och för all del också på en och annan droppe pink.

Emellanåt hände det sig att turister förirrade sig till platsen. De stannade till, drack och fuktade pannan med vattnet innan de vände och försvann. Det gjorde inte så mycket. Men en dag upptäckte farmor en spritt språngande naken kvinna som tvättade sig. Men kvinnan var oförstående, hon såg en slang med vatten att tvätta sig med efter en lång fjällvandring. Hon kunde inte förstå att hon i princip befann sig i vårat kök, duschande i vårt dricksvatten. Hon såg inte en familjs rum under bar himmel.

Victoria – duschar helst inte i kallkällvatten