Nu har jag varit så nära Lidingöloppet jag kom i år, jag ställde upp som förälder och hjälpte skolan med klasstafetten. Det var så roligt att se ungarna springa rödblommiga och glada. Riktigt avanserad stafett var det med reklamförsedda nummerlappar, tidtagningschip och energidepå i det stora loppets regi.

När jag körde hem efter evenemanget och såg alla tillfälliga vägskyltar, tält och avspärrningar växa fram tänkte jag att det påminer om Jokkmokks marknad. Där kan man också vakna en morgon och se hela samhället förvandlas. Från att vara en kurande vinterort i det blå vintermörkret skapas något som kan liknas vid vinterns svar på karnevalen i Rio de Janeiro. Rytande traktorer skyflar snö i massor, strömkablar dras kors och tvärs och överallt sjuder det av aktivitet. Sedan följer ett par intensiva dagar . Marknaden blir en vinterfest med föreställningar, försäljning och dans. Och sedan. Puff - så är allt över! Sladdarna plockas ned, skräp samlas i hop och allt blir stilla igen. Men man vet att nästa år smäller det igen!


Victoria -  kommer att springa ännu fortare nästa år (hm... kan man springa fortare när man inte sprang?)