I höstas hävde jag ju ur mig att jag skulle springa Lidingöloppet - det långa! Jag gjorde inte bara det: jag betalade in startavgiften också... Nu sitter jag här och inser att något måste göras. Mitt mål är inte att vinna utan att komma runt - innan de stänger av banan, vilket de gör vid två eller tre tillfällen. Man måste alltså klara en minimi tid.

I söndags, innnan föreläsningen på kyrkan i Brevik, kastade jag mig ut i spåret och brännde av sju kilomter. Redan från början funderade jag på att promenera istället. Men skam den som ger sig, jag fixade hela sträckan utan att stanna. Pust! Att jag sedan tvärsomnade och höll på att riskera hela föreläsningen var ju en annan sak.

Nu har jag årtiondets träningsvärk! Jag brukar sällan drabbas av det Hmm, vad kan det bero på...? Att jag inte tränar specielt hårt kanske... Jag fattar inte hur det gick till. Det kändes ju lite stumt när jag sprang men i alla fall. Det skulle ju kunna bero på att jag bara sprungit två korta snuttar sedan i november... men i alla fall. En långdragen förkylning har effektivt satt stopp för det mesta av träning men nu är jag tillbaka på banan och jag har en plan.

Jag vet ju inte hur man tränar för långdistanser för jag har ju inte sprungit ett lopp i hela mitt liv. Men jag tänkte så här. Att jag springer två gånger i veckan, den ena gången kort och snabbt och den andra långt och segt, runt en mil tänker jag. Kanske finns det någon som har värdelns bästa träningstips?

Victoria - er bultande lårmuskel