När jag var hemma i norr förra veckan slogs jag av hur mycket saker alla har, självklart är det ett resultat av livsstil, filosofi och tillgång på utrymme både inom och utomhus. Hur som helst blev det en stark kontrast till de avskalade lidingöhem och trendigt inredda företagslokaler med ek, borstat stål och glas med frostade fyrkanter, som utgör vardagen här nere.

De senaste åren har jag trampat runt i halv förtvivlan; sorterandes och kastandes grejor. Det började redan när jag bodde i Porjus (jag trodde väl att jag kunde städa bort ångesten efter ett kraschat förhållande, nu har jag insett att det fungerar helt tvärt om - livet ska fyllas med nytt, inte tömmas ännu mer). Det går inte att vinna över disk och smutsiga sängläder, det kommer alltid igen och i jämförelse med ljusa hem i total avsaknad av högar av papper, kläder, sparade glasburkar och plastkärl har resultatet av mitt hårda arbete aldrig räckt till. Dessutom får man ju inte ens timlön.

Väl hemma här nere igen väntade senaste numret av Amelia, där fann jag, inte helt oväntat, ett "Rensa i röran reportage". Tidigare blev jag glad och inspirerad över dessa välbehövliga råd och strategier. Javisst, jag rensade och slängde och hade nog inte haft så lite grejor som jag har idag om det inte vore för Amelia, kraschade förhållanden och alla de gånger jag flyttat. Förutom hur man rensar i röran i hemmet kan man läsa om att man också bör rensa i sin inre oreda, och det ska man göra genom att "göra sig kvitt alla måsten".

Snacka om dubbla budskap, hur ska jag kunna skippa alla måsten om jag måste genomföra ett mastodont "rensa i röranprojekt" och kasta bort mina grejor också? Jag blev förbannad. Jag tänker inte rensa i röran mer! Ingen ska tro att man blir lyckligare av ett fläckfritt hem där det inte ligger grejor överallt, nåja lite lyckligare kanske. Men det är inte där lyckan sitter, det insåg jag när jag såg mig omkring hemma, på högar av stök och halvfärdiga projekt. Bland allt detta satt en liten kille som kletat köttfässås på sina sprillans nya långkallingar och i soffhörnet smaskade det stora originalet glupskt i sig mat (som han lagat själv) och jag tänkte att bättre än så här kan det inte bli.

Våga leva, våga vägra rensa!

Victoria - ser från och med nu röra som en kreativ miljö med stora möjligheter