I går blev jag glatt överraskad. Jag talade med Lidingöstads modersmålssamordnare. Hon har en genuin uppfattning om det viktiga med språket. Jag är annars van att kontakter med kommunen i såna här frågor är ganska nedslående och att man både får försvara sig och hota med internationella konventioner. Vi kom att tala om en sak som jag och Språk-Ville har diskuterat. Vi vill gärna ordna en kurs eller liknade till stöd för föräldrar till samiska barn.

Att lära barn ett minoritetsspråk som samiska är ju lite speciellt. Dels är vi många föräldrar som inte behärskar språket till fullo - eller kanske inte alls. Men det är annat också. Beslutet och rätten till språket ifrågasätts ofta av omgivningen. Ibland också av den närmaste familjen och vänkretsen. Barnens är ensamma på sin skola om att ha modersmålsundervisning. De ser ingen glädje och mening med att sitta med en lärare och lära sig språk som det inte upplever någon nytta med, medan deras kompisar har fritid - eller än värre har annan lektionstid som de får jobba ikapp. Också barnen känner av att stödet för språket är svagt i samhället. Många hoppar av.

Språksamordnaren tyckte jättemycket om idén och sade att man kanske skulle arbeta över språkgränserna.
- Många förstår inte hur viktigt det är när någon i familjen talar ett annat språk sade hon.

Först kände jag inte riktigt för det där med att tänka över språkgränserna. Skulle jag nu utöver att samarbeta med minoriteterna och lyssna på humpa behöva vara med och dansa flamenco också tänkte jag lite trumpet. Men nu har jag funderat över natten och det är nog inte så tokigt.

På Niilas dagis finns det fler barn som talar andra språk vid sidan av svenskan. Vanligast tror jag att spanska är men det finns, eller fanns flyttade tyvärr, en svensk familj där pappan talade engelska med barnet för att ge det fler möjligheter i livet. Pappan hade själv arbetat mycket utomlands. Jag är glad för att Niila får se att det är normalt med mer än ett språk.

Det händer naturligt vi som har ett annat modersmål får en särskild kontakt bara därför. Ofta kommer de från ett annat land, trots det har vi jättemycket gemensamt bara ur språkaspekten. Vi jämför våra barns utveckling och våra egna erfarenheter. Ofta vill vi knappt lämna varandra och gå vidare.

Att tala flera språk på Lidingö är en helt annan sak än att göra det i Porjus. Jag känner ett stöd som betyder jättemycket. När jag växte upp var den allmänna attityden, stackars barn som inte får lära sig svenska. Här verkar alla ha insett att svenskan får man gratis när man bor i Sverige och är delaktig i den svenska vardagen. Språkkunskaper ses som en resurs. Och människor vill ge sina barn så mycket värdefullt som möjligt för att kunna möta livet. Det vill jag också!

Victoria - rustar sina barn