Utanför min dotters klassrum i Gällivare satt häromdagen två mindre pojkar och regerade över ett litet fort med soldater. Jag klev ett stot steg över dessa men hejdade mig med handen på dörrhandtaget och ena benet fortfarande halvvägs över fortet när den ene pojken frågade:
- Från vilket land kommer du?
- Från Sverige, svarade jag, eftersom jag inte hade tid med att berätta om samerna och Sápmi.
- Men varför ser du ut så där i ansiktet då? envisades pojken.
Ja, hur kan det komma sig, jag var här före dig, tänkte jag men log bara glatt.

Det är långt ifrån första gången jag får denna typ av frågor trots att jag varken utvandrat eller flytt från mitt land. Svaret "från Sverige" har förbryllat fler än pojkarna med det lilla plastfortet. Vuxna brukar förtydliga genom att fråga vart jag ursprungligen kommer ifrån, om jag möjligtvis är adopterad. En kvinna på krogen kom fram till att jag nog var en adopterad eskimå (jepp, jag vet att det heter inuit, det vet jag sedan jag råkat kalla en inuit för eskimå i P4 riksradio, sedan har omtänksamma människor rett ut begreppen så att det inte blir fel igen).

I tunnelbanan och på soliga öar händer det att folk pratar spanska med mig och på min backe i Enonjalbme fick jag beröm för min goda svenska. När jag med en suck förklarade att samer i Sverige generellt är bra på just svenska såg paret med komplimangen frågande ut. Det visade sig att de trodde att jag kommit dit ifrån något asiatiskt land.

Det började redan när jag som liten satt i kundvagnen på Ica i Porjus. Kring mig samlades ett gäng romer (märk väl, jag sade inte Zigenare) i praktfulla kläder. De började livligt diskutera mina mörka ögon och svarta lockar; kunde jag möjligtvis vara en av dem? Mysteriet fick sin lösning när min far dök upp och tog mig därifrån, han ser likadan ut.

Betydligt senare i livet var jag på väg upp för trapporna som bland annat leder till moskén på Södermalm i Stockholm. Det var tid för bön och många muslimer hade samlats. Bland dessa kom jag, såklart utan täckt hår, och säkerligen med allt för många otäck(t)a kroppsdelar i vårsolen. De ogillande blickarna jag fick från äldre muslimska män fick mig att skynda på stegen.
Oftast tycker jag inte att det gör något men sena kvällar i tunnelbanan kan jag känna olust när jag passerar grupper som inte ser så invandrarvänliga ut. Inte för att jag är same, snarare på grund av mitt inte helt germanska utseende. Sådana tillfällen ger dock åtminstone anledning att glädjas över sin grådassiga och inte allt för färgstarka hy.

Victoria - har någon funderat över vart svenskar och andra europeer kommer ifrån?