I samma sekund som dörrarna öppnades och jag steg in från norrlandstågets perrong till T-centralen såg jag fler människor än jag gjort på tio dagar i norr. Ändå tyckte jag att halva släkten slöt upp när jag kom hem, en dag var vi 10 personer, plus alla jag mötte ätande köttsoppa efter kyrkan samma dag. (Men det är ingenting jämfört med december förra året då vi blev 19 personer i mormors tvåa -rena leastadianmötet!)

Sittande i baksätet på bilen på väg hem såg jag uppför husväggarna, på gröna och terracottafärgade stenhus, en del i brunt med vackra stenornament, jag såg människor nedtyngda av shoppingpåsar, taxibilar som trixade fram mellan filerna. Ingenstans gick det att se naturen eller vidderna, om man bortser från ett och annat träd som sticker upp mellan gatstenarna. En skarp kontrast till Vaikijaurs stilla strandkant.

Men det är konstigt, jag kan inte säga vad som är att föredra; det är härligt att vara ung i en storstad och det är härligt att finna ro utan storstadens krav. Men en sak är påtaglig - ens hem är ingen plats, det är där man är.

Victoria - bär sitt hem som snigeln