I dag satt jag i lekparken och sydde. Det är inget jag gör i vanliga fall, men nu sydde jag tätt, tätt hår och en stark kropp samtidigt som jag funderade på om dagispersonal inte förstår att man faktiskt lämnar sina barn på dagis för att man har för mycket att göra.

Vi har just skolat in lillen på dagis. I samband med det fick vi i uppgift att sy en liten docka i filttyg. Dockan är fortfarande inte färdig. Den ska användas vid samlingsstunder och den ska likna vårt barn.

Jag fick byta ut syslöjden i skolan mot träslöjd eftersom syfröken höll på få ett sammanbrott - och jag med. Nu har docktillverkningen väckt alla hemska gamla minnen till liv; ulltovning, tillverkning av grytlappar, långkalsonger som blev för tajta och dessutom fick två vänsterben...

Min man och jag hjälps åt med dockan. Vi vill ju inte att vårat barn ska vara den enda som sitter utan docka på samlingen! Och vi vill inte att han ska ha den fulaste dockan heller, speciellt inte med tanke på att den ska likna honom själv. Det känns viktigt att inte ena benet är längre än det andra och att håret inte är för glest. Det kan ju för sjutton stjälpa hela hans självbild! Misslyckas vi kanske killen växer upp med tron att hans hår är för glest, att han inte kan bli hockeyproffs för att hans ben är olka långa. Det vore synd. Det var mindre ångestfyllt att göra originalet.

Förutom dockan ska man göra en mapp med bilder på familjen, ramsor och annat viktigt. Därtill ska kläder märkas upp och man ska få fram ett foto till en tavla. Allt det är nästan färdigt.

När jag ska göra liknande saker hemma tar det mig vanligtvis ett halvår. Herregud, jag har ju inte ens hunnit skicka ut tackkorten sedan vi gifte oss sommaren 2004!

Nu blev inte denna betraktelse särskilt samisk eftersom mitt svenska liv tog över, men det är väl så det går när små urkulturer möter västvärlden, de slukas och försvinner.

Victoria - med nålen i fingret och barnet på ryggen