Det är en sällsynt trist kväll i kväll. I morgon ska lillan åka hem till sin pappa som bor 120 mil bort. Usch, hur ska jag stå ut. Visserligen har jag ett barn kvar men det ena kan ju inte ersätta det andra. Som om inte detta var nog ringde ägaren till min kompis hästen, som jag brukat rida på tisdagar (det är alltså hästen jag ridit). Hon berättade att hästen inte mår bra och måste resa till de evigt gröna ängarna på måndag morgon. Snyft! Och dubbelsnyft! Jag tror att jag ska ha mens också.

Tack hästen för alla fina ridturer! Jag kommer aldrig att glömma dig. I morgonbitti kommer vi med äpplen.

Trots allt började dagen ganska bra. Jag hörde på omvägar att jag haft med en liten krönika i Stockholm Metros Gringobilaga. Det var kul, synd bara att jag glömde att svänga förbi någon tunnelbanestation och hämta mig en tidning.

Imorgon ska jag göra en intervju för en hälsotidning. Jag antar att jag förväntas säga något inspirerande om hur man finner kraft i naturen. Men just nu känner jag mig så otroligt kraftlös. Urlakad. Tömd. Dessutom svider det i skinnet av all sol.

Hasade mig ner på ICA för en stund sedan. Köpte lite kvällsfika till familjen. Tänkte köpa en Trisslott eller två men glömde bort det när jag stod i kassan för mina ögon föll på en lidingödirektör med mörka shorts, vit välstruken skjorta och en liten samisk kniv i bältet. Det är väldigt ovanligt att överhuvudtaget se någon bära kniv här nere. Hemma i byn är det inte ovanligt. Men här… Och i vit struken skjorta? Ja, så glömde jag lotterna vilket antagligen var lika bra -nu har jag åtminstone pengarna kvar.

Victoria - er dystergök i natten