Inte lätt att älska
Redaktionen tänkte väl att min styrka som same i Stockholm är att kunna jämföra detta med livet på fjället och berätta vad jag ser. Men där finns också min akilleshäl. Det är inte helt lätt att älska och fira det som representerar så mycket förtryck och orättvisa. Jag var väl egentligen inte negativ men jag fick liksom inte ur mig allt det där fantastiska. Som klara fjällbäckar, storstadsliv och alla möjligheter.
Jag vet att det är obstinat men känslan går liksom inte ur mig. Det är klart att man mår bra av försoning så egentligen borde jag satsa på terapi. Nej, så illa är det inte. Men samtidigt kan jag känna att det är lite sunt att inte bara gå vidare så länge inte Sverige släpper till sådant de faktiskt kan och är skyldiga. Ibland tänker jag att det är just snällheten och förmågan att förlåta som gjort att samerna förlorat så mycket. Å, detta gör mig så kluven. För samtidigt är det ju fantastiskt att tillhöra ett folk som aldrig varit i krig.
Jag har också svårt med nationaldagen. En gång i tiden när jag trodde att alla var svenska gick det bra.(Typ bara fyra år). Men nu när jag förstått vad staten har gjort, och att samer och finnar varit underklass så skäms jag för den svenska delen av mig. Trots att mina svenska anor också varit fattiga (de flesta) och slitit för livet.
Jag har ändå har bra lärare i grundskolan i Småland, positiva till samer och alla folk.
Nationaldagstonvikten har under min skoltid legat på att vi bygger någonting nytt. Därför känns det konstigt att 6 juni plötsligt är helgdag, då kan man ju inte ens tona ner det hela med hjälp av vardagsarbetet.
Jag går omkring med lätt ångest, jobbigt! Jag har tyckt att den samiska nationaldagen, 6 februari, har varit en bra dag för att sprida kunskap och positiva vibbar för det samiska. Som ett skyltfönster ungefär. Men efter jag försökt formulera mig igår känner jag att den är jätteviktig! Inte bara för att informera utan för att det är VÅRAN dag. En dag för samer, grundad på ett av de första politiska möten av samer för länge sedan. Där finns mitt hjärta. Det är en dag då jag inte behöver anstränga mig och fundera utan att kunna formulera mig. När samernas nationaldag kommer nästa år igen möter jag den med en helt ny insikt och känsla.
Appropå vad du skriver Emma - varför skäms du för vad andra gjort och vad du själv inte kunnat påverka? Fast är det inte så att skuldkänslor är typiskt svenskt - vi lever i en skuldkultur där det faktiskt är fint att känna skuld: det hör liksom till, som katolikernas bikt ungefär. Svenskar känner skuld när de får en gåva från ngn ("åh nej, du behövde inte ge MIG det här.."), de känner skuld när de lämnar kvar mat på tallriken ("tänk på barnen i Afrika") och framförallt känner de skuld när de konfronteras med invandrare, minoriteter och samer ("ni är så bra och spännande, vi är ju så elaka och tråkiga"). Och appråpå vad Victoria skrev om att det är svårt att älska Sverige och svenskar - det är klart man inte kan älska ett skuldtyngt folk som så föraktar och generas över sig själva. Norska staten har öst skit över samerna på samma sätt som Sverige, men jag har en känsla av att samerna till viss del ändå - om än motvilligt? - respekterar norrmännen mer då dessa är så envist stolta över sig själva. Sånt imponerar helt enkelt: vi människor gillar värstingen med självrespekt men föraktar den snälle typen med självförakt. Jag har ju en del samiskt påbrå, men annars är jag ju mest svensk - jag borde kunna räknas som helyllesvensson och bär med stolthet min bygds dräkt osv. Men jag har aldrig känt mig som svensk, har aldrig förstått mig på de svenska koderna - kanske just för att jag inte går runt och känner en ständigt molande skuld som andra svenskar gör...? Fast just det här kanske gör mig typiskt svensk ändå - det är ju vansinnigt svenskt att skrodera med hur osvensk man är...
hmmm borde kanske starta en egen blogg
Kolla Bätas Mikael, vi var här och skrev exakt samtidigt. Lustigt!
Just det här med svenskar som skämms är lite återkommande på mina föreläsningar. Min ambition aldrig är att skuldbelägga -åtminstone inte i historiskt perspektiv. Men det är alltid nån eller några som får dåligt samvete och då får man rycka in som diakonissa med tröst och förlåtelse. Ofta kan man förklara det som hänt med tidens vingslag o.s.v. men det är ju svårt för dem som vet med sig att de har släktingar som personligen bidragit till vad som skett. Det värsta som hänt mig var på en föreläsning då en kvinna kom fram efteråt och berättade att hennes morfar gjort så mycket bra för samerna. Vi hittade igen hans namn i en bok - det visade sig vara tvärt om. Kvinnan chockades, och jag med. Det var tufft faktiskt! Hennes bild av morfadern vändes ju upp och ned. Och där stod jag, som representerade offret, och försökte göra något vettigt av situationen.
Det är bättre nu. Det här varit på bättringsvägen ända sen jag började studera finska, trots min svenskhet. Nu känner jag att jag är en positiv förebild. Jag kanske till och med kan bära min svenska folkdräkt som ligger och väntar i sin kartong.
Jag är en typisk svensk blandning som framhäver det osvenska. Typiskt svenskt.
Förresten känns nationaldagen inte riktigt ursvensk. Det finns många högtider nya och gamla som passar svensken bättre.
Nationaldagen är ju inte heller ursvensk, det finns en anledning till att den faktiskt inte direkt firas. Midsommar är ju helt klart en större festdag och har större betydelse för de flesta.
Själva dagen har ju något att göra med Gustav Vasa. Om jag inte blivit så gravid och mossig att jag var tvungen att hoppa av sista kursdelen på statsvetenskapen hade jag haft klarare minnen. När jag kastade in handuken lärde vi oss just om hur både Skansen och flaggan togs i bruk i en medveten handling för att ska nationalism. Alltså att konstruera en gemenskap för folket. Det var också något om ett jätteparti med billiga flaggor. Men precis som Marina påpekar har det väl inte slagit igenom helt. Men jag tror att det blir andra bullar nu när det blivit helgdag. Vi var ut på stan i Stockholm i går och det var helt sanslöst. Nästan alla hade pappersflaggor i händerna och det dånade musik från utomhusscenerna. Människor tågade och demonstrerade och butiksägarna hade bunkrat upp med atiraljer och reaskyltar. Vänta bara ett par år tills konceptet är finslipat.
Stämmer Victoria, Gustav Vasa valdes till kung den 6:e juni 1523, och samma datum 1809 antogs en ny svensk grundlag som varade fram till 1974. Ärligt talat känns nationaldagen som något för invandrare (som vill känna samhörighet med sitt nya land) och svenskar som bor utomlands och vill hylla sitt saknade hemland. Det finns egentligen inget behov bland svenskarna att fira en nationaldag, vi har inte upplevt ngt trauma på senare tid, typ självständighet eller krig som Norge har - eller rättsövergrepp och nyvunnen självmedvetenhet och självrespekt som i Sápmi. Jag tror också att firandet kommer att tillta och bli mer naturligt för kommande generationer (trots eviga påhopp från kultureliten som klagar över "rasism" och "jingoism" som de inbillat sig att firandet går ut på), men jag är övertygad om att Midsommarafton kommer att förbli den "riktiga" nationaldagen för de flesta svenskar
En fråga från mig som inte han med hela kursen. Vad är jingoism?
Jingoism = aggressiv nationalism
Ursäkta en mossig människa (efter 4 barn). Jag blir så frustrerad. Nationaldag! Hur kan man bara bestämma att nu ska vi känna oss nationalistiska? Vad ska det bygga på?Att vara stolt över sitt land, att kunna berätta för utlänningar/turister om vad som finns här, vår historia, vilka kulturer som förhoppningsvis lever sida vid sida. Respektera och känna glädje över att vårt land är så rikt. Idag är det vanligare att man t ex känner till indisk, indiansk eller afrikansk kultur, men inte den svenska, ursprungliga. Och varför är inte staten till för oss alla? Har inte läst statskunskap och tycker inte att man ska behöva göra det heller. Som sagt. Jag är frustrerad! Men jag är glad över din blogg!
http://app.blogg.se/trackback/ping/1420287
