Allt börjar stilla sig efter årets intensivaste vecka. Som vanligt sänker sig en ödslig tomhet. Alla möten, skratt och färger är långt borta. De ekar i sinnet och vill förgäves ta sig tillbaka. Som tur är skymtar bekanta ansikten förbi i olika reportage från Åre. Det känns bra att vi samer finns där med värme och kultur. Och nästa år vet man ju att på något magiskt sätt kommer allt åter. Människor strömmar till från hela världen, ting som tagit månader för flitiga händer att sätta samman byter ägare och skratten sprider köldrök över marknadsområdet. Men just nu återstår bara att röja upp väskor, mail och pappershögar. Jag vill ha en assistent…

Jag var på Skansen i går och kollade in Ola Stinnerboms dans -fantastiskt stark och smidig kille. Jag hade bara sovit tre timmar natten innan så tyvärr räckte inte kraften till för föreställningen Skuvle Nejla som gavs i sameföreningens regi på kvällen. Jag hoppas att jag får tillfälle att titta på den senare.

Jag funderar över den där recenssionen i Kuriren. Den måste slå något slags rekord i hur illa det kan bli! Tur att den i alla fall inte handlade om det musikaliska innehållet, det hade inte varit så kul för jag har oerhört skickliga musiker. Lasse på blås släppte en skiva häromveckan och fick fyra solar i sydsvenskan. Hur som helst är ju det här med fördomar känsligt. Det ligger liksom i sakens natur. Det textmässiga innehållet var väldigt genomarbetat, så det handlar nog mer om tillfället. Jag körde samma innehåll kvällen efter, då blev det väldigt hjärtligt. Det måste vara det berömda klaveret, jag antar att ingen var beredd på att det skulle dyka upp mitt i en jazz och jojk konsert. Men nu förvarnar jag: Jag kommer att köra samma del på Konserthuset i Stockholm den 24 februari! (Fast utan jazzbandet och under förutsättning att inte arrangören avbokar..)

Lars Gullikssons platta http://www.swedishmingus.com/

Victoria - på hal is