När jag var liten och vi gick på fjället sade alltid pappa att ”det man packar får man bära”, och det fick jag också (fast i ärlighetens namn hände det att han satte både mig och min packning ovanpå sin egen ryggsäck när det gick för sakta och vi var tvungen att springa för att hinna med något fjällflyg). Den principen fick det bli nu också eftersom jag flänger ensam över Sverige med min ettåring. Alltså principen att jag bär både packning och barn.

Nu har jag nomadiserat en vecka, vilken tur att jag lämnade en del ambitioner hemma. Man tror ju att man ska hinna med allt när man åker hemåt. Jag har verkligen hunnit med allt också, men inte riktigt det jag tänkte  - och det är tur för det har antagligen gjort resan så mycket bättre. Synd bara att man kan jobba på distans.

I går var det söndag och lulesamiskgudstjänst i Jokkmokks kyrka, i samband med mässan invigdes en ny psalmbok. På plats fanns biskopen, och andra prominenta herrar, och det bjöds på köttsoppa med klimp i Församlingshemmet. För första gången har hela psalmboken med sånger och bibelord översatts till lulesamiska, den kommer att finnas att köpa för runt en femtiolapp. (Såg att Ájtte fjäll- och samemuseum har den, www.ajtte.com ) Nu ser vi fram emot en nord- och sydsamisk upplaga också.

Det är skönt att vara hemma, allt är som vanligt, prästen har samma röst som vanligt, människor ser ungefär likadana ut, samma koltar och ansikten med ungefär samma tankar, men många nya barn, bra Niila fick en massa kompisar. Hösten är här med vackra färger, det börjar bli kallt och älgjakten är i fullgång, det slaktas och styckas lite här och där.

Victoria – lyftandes en älgskånk med lastpall (pust)