Nu ska jag berätta om något från den tiden fågelinfluensan inte var känd och kärleken var ny. Vi hade lagt till båten vid en vacker skärgårdsklippa, ibland kluckade det till och båten skruvade lite på sig i solnedgången. Under kapellet kucklade vi till vin och ost. Förhållandet var nytt och romantiken på topp, det var första gången jag besökte Mats i Stockholm.

Vi sjöng lite sommarvisor och jag jojkade. Mats slog förstrött små knopar på ett snöre. Jag kom på att jag skulle visa honom hur man kastar lasso, jag tog med en tamp och vi klättrade iland. Sedan sprang vi barfota på det ännu solvarma berget och fångade varandra med det korta, improviserade lassot. Vid strandkanten guppade en vacker vit svan, friden var total. Men bara en liten stund till.

Min jaktlust råkade vakna, innan jag visste ordet av smög jag likt en indian mot svanen.
- Nej, vad ska du göra om du fångar den väste Mats.
- Man fångar inget med en båttamp viskade jag.

Men det var bara vad jag trodde, öglan for i en perfekt båge och lade sig runt halsen på svanen som kvickt kom på fötter. Den blev fantastiskt stor när den rusade upp, sträckte på sig och slog ut med vingarna och fräste ohyggligt. Mats kom till undsättning och lyckades få grepp om svanens hals, med näppe undvek han att träffas av den huggande salivfräsande käften. Det var omöjligt att trä av öglan samma väg den kommit dit, dessutom var det snorhalt vid vattenlinjen. Vilt slagsmål utbröt mellan oss och svanen, till sist fick vi öglan över bakkroppen. Svanen for iväg som en racerbåt över fjärden. Mats var upprörd.
- Man kan inte ha lappar i skärgårn, utbrast han och jag tänkte detsamma. 
Men gissa vilka som gifte sig ett par år senare?

Victoria - man vet aldrig vem man får på halsen