I onsdags avslutades den senaste markprocessen mot samebyar, det s.k. Nordmalingsmålet. Sápmi håller andan och väntar på domen. Konstigt nog slutar man aldrig att hoppas. Likt en misshandlad kvinna tror vi att det sista slaget kanske är utdelat. Att det inte kommer att bli värre än så här. Men inerst inne gnager oron. Tänk om det händer igen, och igen, och igen. Tills ingenting återstår. Vi gör det för våra barn och vi gör det för, ja egentligen för vad?

Jag skulle vilja säga att vi gör det för vår kultur, för vidderna, för renen och för att det är vårt sätt att leva. Men altför ofta påminns jag om att vår kultur egentligen inte har något värde. Inte i andras ögon, inte hos dem som står högre upp på samhällsstegen. Samhällets bristande acceptans och politikernas tigande får ödersdigra konsekvenser.
 
I dag kan man läsa i tidningarna om en 17-årig flicka som våldtogs medan 30 badgäster gav henne medlidande blickar. Ingen reagerade. Hemskt! Jag vill inte dra andra paraleller än den att ingen reagerar. För det är faktiskt så att, särskilt våra styrande, inte kan hävda att det inte vet vad som sker. Trots att Jordbruksministern, tillika sameminister, Ann-Christin Nykvist genom någon egen logik hävadar att "man inte förlorar marker". Kanske tänker man så när man själv inte tillhör dem som förlorat land utan tvärtom tillhör dem som tagit det.

Nu lägger Skogsstyrelsen fram förslag på arrendeavgifter som samebyarna genom tidigare renbetesdomar i Härjedalen blivit erlagda att betala. Sedan 1 oktober får inte renar beta på privata marker. Inte helt oväntat säger sig varken samerna eller skogsägarna kunna acceptera förslaget. För de fem samebyarna rör det sig om upp till en miljon kronor om året. Jordbruksverket är den som kommer att fatta slutgiltit beslut.

Aktuella artiklar:
Nordmaling avslutas http://www.sr.se/vasterbotten/nyheter/artikel.asp?artikel=745020
Förslag på arrendeavgifter http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=33919&a=495779