Det är revolution i dinosaurieparken. Och eftersom experterna är eniga om att förändringar följer ett mönster av motvilja, frustration och slutligen nöjdhet är allt antagligen som det ska trots att det inte känns så roligt. Men med pyttesmå steg närmar jag mig nöjdheten. Bara att kunna börja tala om det här svåra tycker jag är ett tecken på att jag snart kommer att kunna lämna det bakom mig och gå vidare som en starkare människa med nya kunskaper och erfarenheter.

Traumat ligger i att jag efter att ha skjutit upp det i så många år tillsist nådde den punkt då läget blev ohållbart. Mer och mer slutade fungera, jag kände mig vilsen och frustrerad. Humöret blev sämre, ilsan låg på lur. I bland var det bara svart, det fanns ingen uppkoppling. I november började jag fråga människor som jag litar på om råd. När jag sedan väl bestämt mig var det inte så svårt att ta steget. Ett par telefonsamtal bara så var det formella färdigt. Därpå följde väntan, kostnader och funderingar över hur det skulle bli. Skulle jag klara det själv eller måste jag söka ännu mer hjälp? Kommer vi att kunna tala samma språk och kommer dom som tar hand om mig att förstå problemen? Sådana tankar gjorde att jag sköt det oundvikliga framför mig ytterligare ett par veckor innan jag tog ett djupt andetag och skred till verket.

Jag ska inte påstå att det varit en lätt resa. Och inte heller att jag är framme ännu. Men så sakteliga börjar bitarna falla på plats. Den nya datorn och skrivaren i gång. Jag tror mig ha fått tag på de flesta drivrutiner och program. Den gamla datorn ska barnen få, det var mycket jobb med att tömma och återställa den. Det blev inte helt perfekt men, ja det kommer antagligen att fungera. Jag köpte ju ny telefon också där i november när jag insåg att jag måste uppdatera tekniken om jag vill undvika en livskris på jobbfronten.

”Den största fördelen med att ha en anställning är att det finns datatekniker som fixar allt åt en” sade en kvinna som råkade ringa mig mitt i det teknikkaos som rådde här för någon vecka sedan. Ja, jag håller med. Men lite har självkänslan ändå lyckats gro bland kablar, cd-skivor och trådlösa vågor. Och det känns bra. Och visst ska det bli roligt med en dator som fungerar, som har fingeravtrycksläsare och trådlösa funktioner!

Victoria – er drivrutin vid skrivbordet