Snygg samisk tatuering, se hela på Lisens blogg.
Foto: Liselott Larsson (bilden är beskuren)

Jag ser något men potential för en ny trend; samiska tatueringar. Eller kanske finns den redan, jag kan ju ha börjat bli mossig. Hur som helst har min kompis Lisen - eller snarare min sons kompis Lisen - gjort en sjukt snygg tautering med samisk text "Dat maid lea massán ealla rahkisvuoda cada" skriver hon, genom kärlek lever det man förlorat, till minne av sin bror.

Så himla vackert, speciellt med de samiska bokstäverna som jag inte orkar få till på min dator just nu. Kolla in både läckra Lisen och tatueringen. (Jag skulle bara vilja se lite fler bilder på den från fler vinklar för den är hur läcker som helst på håll).

Har du, eller känner du någon som har, samiska tatueringar - text, symboler eller kanske roliga renar länka gärna in dem under komentarer. Det här var ju jättekul.


Victoria - gaddad

När vårsolen steker vaknar lusten att dricka öl - ta vara
på energin
Foto: Mats Gällman


Nu är det vår och här uppe i norr är skotersäsongen på topp. Såväl fritidsåkare som renskötare låter den bländvita solen sveda ansiktet.

Och samtidigt som benet gränslar skotern vaknar hos många den oemotståndliga lusten att dricka öl. Jag tänker inte moralisera över det, men om du tillhör dem som dessutom har förmågan att få tomma burkar att segla i vinddraget efter skotern. Tänk om.

Recycla. Ta hem burkarna och bygg en solfångare av dem, du får ytterligare en kreativ fritidssyssla - och sänker dina energikostnader. Kolla in Kåre Brunzells solfångare av ölburkar.


Victoria - återvinner gammalt hus

Morgon igen, både haren och skatan hade lämnat små spår på bron, jag såg dem när jag var ut och låste upp ytterdörren. Gårkvällen blev sen, jag målade till 01.00 för att lister och hyllor ska komma upp. Det var behövligt att vara ihärdig för snickaren är redan här.

Tyvärr var jag så trött sedan att texterna jag skulle justera på språkspelet som snart ska tryckas inte blev gjorda. Det ska jag ta i tu med nu, lillen ska ut på prommenad med fantastiska L. Jag har sett spelet i delar av sin layout, det känns magiskt och läckert att se två års arbete börja inta sin slutform.


Victoria - i nattmössan

Oj, vilket liv det är att vara ensamstående mamma. Det är inte det att bebisen tar knäcken på en men helt plötsligt kan man styra över så mycket i livet att artontusenetthundratjugifem-komma-fem projekt drar igång.

Idagsläget består tyvärr alla dom där projekten mest av sådant som måste göras för att få livet att börja flyta på, typ;
skrapa-bort-fastbränd-maskeringstejp-från-nymålade-fönster-innan-gardinstänger-och-gardiner-kommer-upp,
måla-skafferi-innan-maten-kan-lastas-in och
skruva-ihop-köksbordet-för-att-slippa-äta-på-golvet.

Att jag bytt ut Lidingö mot Porjus har jag knappt hunnit märka, livet flyter faktiskt på ganska likadant (om man bortser från ovanstående som bör vara övergående), det är mammagrupp, prommenader och blöjbyten. Men istället för hav finns fjäll.


Victoria - med målarfärg på strumporna

Snart är det bara snön som är vit - mitt och Villes
språkspel ska börja sättas i sina layoutmallar.

I morgonbitti tar jag bussen till Byatryck i Vuollerim för att vara med när mitt och Villes nordsamiska konversationsspel ska börja sättas för tryck.

Owieee, det ska bli sååå spännande att se det börja ta form på riktigt!

Nu är det hopp i säng så att jag inte missar bussen. Men först ska lill-Elton få mat så vi sover gott.


Victoria - förväntansfull

Byalivet har börjat. Stoiskt har jag basunerat ut ”ingen bil det första året, det behöver jag inte när jag är mammaledig”. Men redan idag känner jag milt tvivel.

Jag har ett möte i Gällivare klockan 14.00 och tänkte ta bussen dit. Den gick inte var tionde minut som i Stockholm. Den gick klockan sju i morse. Det ger sex timmar att dra omkring på barnvagnen, äta och byta blöjor på nån restaurang innan mötet. Varken effektivt eller ekonomiskt. Inte görbart.

Nu löste det sig genom att min snälla lillebrors familj lånade ut en bil. Men man kan ju inte bygga livet på att låna av andra.

Nåja, det här kommer nog att gå bra. Jag var bara inte beredd, det gäller bara att planera. Eller att stanna hemma helt enkelt.

Victoria – på jakt efter linjebussarna

Idag är första dagen på en ny fas i livet. En släpvagn lämnade just gården i Porjus. Det var min man och mittenbarnet. Kvar står jag och den nyfödde under en vårsol som lyser bländvit mot snön.

Skilsmässa. Vi har varit gifta i fem år och levt ihop dubbelt så länge. Samtidigt som vi väntat vårt andra gemensamma barn fyllde vi i skilsmässopapper och nu har vi flyttat i sär. Jag har installerat mig i huset i Porjus, det ska bli min oas.

Mitt föräldrahem har fått en rejäl ansiktslyftning av flitiga hantverkare. Trägolven ligger blanka och det luktar nytt – åtminstone i halva huset. Men det hela är sorgligt och snurrigt. Förklaringarna är inte lätt att finna – och ändå så självklara. Vi är väldigt olika, och så det klassiska ”vi växte åt var sitt håll”. Det är så otroligt sorgligt, jag älskar ju honom.

Sorgligt är det också att det samtidigt finns en lättnad i att gå åt var sitt håll. Men det svåraste är naturligtvis att det berör barnen. Inte ville vi ge dem det här.


Praktisk information är att jag fortsätter att jobba i Stockholm men med mer samordnade bokningar.

Victoria – i en Berg- och dalbana mot framtiden