- Är det inte vuxet när man har en egen pressening och plank att täcka över sina egna saker med? Man bestämmer själv när det ska täckas över.
-Jo, men det är sorgligt att bli vuxen. När man är liten är det det enda man vill bli. Och sedan blir man det, och då är det bara en massa disk att diska. Och när man får ett infall hör man en röst som hejdar en. Och det är inte sin mammas röst man hör, det är ens inre... Det är sorgligt.
- Ja, usch, sorgligt!

Samtal från gårkvällen när vi täckte över en skoter efter en sen kvällspromenad, då vi klivit i skogen med barnen på ryggen och pannlampor på huvudet.

Jag har köpt nya vinterskor, årets modell, jättesnygga, i brun mocka med kilformad sjuttiotalsklack, klack i nopprigt gummi, med pälskant högst upp, fuskpäls. Med dessa på fötterna och med min nya snygga bruna handväska med utanpåliggade fickor, spännen och kort axelrem , ett plagiat på en sån där som sitter i armhålan på på Hollywoodbönorna i reportagen och i original kostar massa tusenlappar, mötte jag min kusin när jag kom hem till norr tidigare idag.

När vi satte oss i bilen för att åka de 18 milen hem nämnde hon att vi skulle stanna till i skogen och jobba med lite förberedelser inför vintern.
- Det gör väl inget?
- Va, öh, nä. Nä det går bra, det är klart att vi ska göra det när vi ändå är i närheten, sa jag.
Ja, så vinglade jag iväg över den mossiga tallheden.
- Snygga skor, det tänkte jag direkt, sa hon.

Väl hemma i hennes kök tittade jag ut över den glittrande sjön, som ligger precis nedanför huset. Höstens färger brann i träden och luften var frisk. Det kom ett stilla regn och jag funderade på hur fort det går att tappa bort sin vardag, när man lämnar det för en annan. Det går så fort att man knappt hinner blinka. Högklackade stövlar, i mocka som blir blött på nolltid. Hur kunde jag ens få för mig att det vara sådana jag skulle ha? Och mina naglar sen, de är ju alldeles för långa.

Victoria - i blöta mockastövlar!

Bredvid mig, i min ombyggda klädkammare ("att komma ut ur garderoben" har fått ett nytt begrepp i min familj), ligger statens offentliga utredning "Rätten till mitt språk", en nätt lunta på 682 sidor. Den handlar om minoriteters rätt till sitt språk. Det finns en hel del att säga, men det tar vi en annan gång, jag kanske lägger yttrandet på bloggen när det är färdigt. Remisstiden går ut på fredag, men jag åker till Jokkmokk i morgonbitti och tänkte vara klar med detta idag.

Pust och stön, sent ute som vanligt! Det kändes lite trist och j-vligt jobbigt här ett tag, jag funderade över hur det alltid kan bli så att det alltid är jag som sitter och kämpar med något hemskt dokument. Men på sidan 188 i utredningen fick jag oväntat förklaringen:

Någon måste alltså göra jobbet, en del har betalt för det och andra inte. De som har betalt idag tillhör väl dem som kämpade för sin tro för femtio eller hundra år sedan.

Victoria - snart på sidan 189!
Läs om utredningen http://www.regeringen.se/sb/d/5073/a/44987

Doften av kvarblivet fiskrens i vecken på sjötvättad regnbyxa var inpyrd i den lilla Sushibutiken på Hornsgatan, för övrigt samma lukt som gör att jag knappt varken kan handla eller äta på Söderhallarna. I denna odör skulle man få lust att äta pyttesmå illa gravade fiskbitar.

Åtminstone i Stockholmsområdet har man "fredagsmys", en höjdpunkt i den slitsamma vardagen då man äter lite godare, dricker lådvin och barnen får lite snask. Föräldrarna tittar sedan TV och somnar i soffan. Detta klimax återkommer lyckligtvis var sjunde dag, vilket gör att man står ut mellan semesterperioderna då man myser varje dag, fast utomhus.

I går kväll fredagsmös vi med Sushi, en nyfunnen favorit sedan ett par år tillbaka. Mitt första möte med denna asiatiska delikatess var dock ingen succé. När vi steg in i den lilla Sushibutiken, på Hornsgatan, där vi bodde, möttes jag av samma doft som ligger kvar i gamla fiskhinkar och i vecken på de regnbyxor man använt när man rensat fisk. Jag fiskade för avsalu med min farmor när jag var liten, fisken saltades in och förvarades i jodkällaren tills den levererades vidare till uppköpare.

I denna "doft" beskådade jag, bakom en glasdisk, pyttesmå fiskbitar som påminde om gravad röding liggande på skedstora portioner av ris, runt en del var det lindat svartfärgat sjögräs.

Trots den visuella och aromatiskt illa tilltalande upplevelsen bar jag hem en brun papperspåse, innehållande åtta bitar. Det var nigri och det var maki som skulle avnjutas med vasabi, ingefära och soja. Inte kittlade det  i smaklökarna direkt, fisken visade sig dessutom vara mist sagt illa gravad. Till hjälp att få ner måltiden följde två träpinnar.

Men det var konstigt, en tid senare kom jag på mig själv med att vilja äta detta igen, igen och igen och som sagt - nu utgör det en högtidsstund. Jag förstår fortfareande inte hur det gick till.

Victoria - nu ägare av egna ätpinnar

Den norska fanan vajar på Rådhuset i Karlstad och blåsorkestern spelar. Viktiga män i långa rockar, däribland statsministern, är på plats för att fira att det i dag är hundra år sedan unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. Karlstad, är platsen för den historiska händelsen, och dagen, ja i Norge firade man visst detta redan i juni.

Oavsett när det hände ägnar jag mig åt en liten tillbakablick på vad gränsdragningar inneburit för samerna, de vandrade ju över stora landområden utan gränser. Samerna, som under en period betraktades som ett lägre stående folkslag, har ju under många hundra år påverkats av hur de högre stående kulturerna löst sina bekymmer - genom att föra krig och rita kartlinjer. Samer har inte något ord för krig.

På 1800-talet var Finland storfurstendöme under Ryssland. Ryssland hamnade i bråk med Norge. Det hela slutade med att Ryssland stängde gränsen mot Finland, vilket drabbade de norska samernas renbete på Finsk mark. 274 samer löste detta med att flytta till svenska Karesuando, med sig hade de över 20 000 renar. Som svenska samer kunde de fortsätta nyttja vinterbetesmarkerna på finsk sida, på somrarna betade de som vanligt i de norska fjordarna.

Men jordbruket bredde ut sig i Norge och konflikter mellan samer och jordbrukare sågs allt mer. För att komma tillrätta med detta slöt Norge och Sverige ett avtal 1883 som inskränkte de (numera) svenska samernas betesrätt i Norge. I samma veva stängde Ryssland gränsen även mot Sverige. Nu var de forna Kautokeinosamerna instängda i Sverige, utan vinterbete i Finland och med reducerat sommarbete i Norge.

Betet räckte inte till och staten hade ingen övergripande plan, de erbjöd samerna två alternativ; flytta eller så tvångsslaktar vi era renar. Straffet för underlåtelse eller om man dröjde för länge var böter. Många samer, däribland min familj, tvångsförflyttades under 1900-talets början. Vi hamnade i Vaisaområdet, och de samer som redan bodde där… ja, de fick maka på sig och sina renar. I dag vet vi också att tvångsförlyttningarna bröt mot lagen.

Nu kanske ni undrar vad detta har med unionsupplösningen och firandet i Karlstad att göra? Jo, historien slutar inte där, jag tänker inte gå in på detaljer, kanske en annan gång. Men Sverige och Norge har genom tiderna försökt lösa sina bekymmer med samerna. Det har inte gått så bra, förhandlingarna om en ny renbetskonvention har gått i stöpet. Sedan 1 maj 2005 gäller Lappkodicillen, en lag från 1751! Efterom landet och livet har förrändrats en del sedan dess funkar den hellre än bra. Denna fråga är ansträngd, länderna kan inte enas, det är en internationell konflikt som handlar om folkrätt och mänskilga rättigheter.

Trots det firar statsministern och gänget unionsupplösning med pompa och ståt, medan norsk-svenska samiska bröder och systrar får stämma varandra i domstol för att komma tillrätta med att länderna inte fick till någon vettig lösning på betesfrågorna. Hurra, vad bra att vi fick till en landsgräns till!

Oj, jag kom hem efter en hård dag med massor av möten, normalt arbetar jag från vår klädkammare, det är dock inte där jag har mina uppträdanden. Jag öppnade min mailbox och den var full av härliga mail från er!

Tack alla ni som läst min blogg och mailat till mig!
Ingen hade något taskigt att skriva, vilket i och för sig kan vara lite illavarslande. Jag kommer att svara inom de närmaste dagarna, men det vart lite att beta av. Kommentera gärna inlägg direkt vid bloggarna så blir sidan mer levande. Många hade jättefina egna upplevelser och minnen att dela med sig av.

I dag har jag gått på såna där möten som man hamnar på när man är same; möte inför mångkulturåret 2006, Myndigheten Forum för levande historia och Statens kulturråd. Namnen ger en fingervisning om vad det handlar om. Ibland känns det som att man är en levande historia. På torsdag blir det Skansen också, ja ni hör ju. Nu måste jag säga god natt!

/Victoria - i ett förnöjt lyckorus!

Turister har klättrat på vår kåta tills torven rasat för att se in genom fönsterglasen, mamma försökte styra upp det hela med skyltar; "Klättra ej på kåtan". På vårt utedass textade farmor efter bästa förmåga, med spritpenna direkt på väggarna; "privat dass", "stick" och "försvinn". För att vara extra tydlig ritade hon ett par döskallar med benknotorna i kors, så att budskapet blev internationellt, många vandrare kom ju från andra länder.

"Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv och sett människor komma och gå" börjar en klassisk svensk visa. Själv har jag bott vid en turistbrygga på en utpost till obygden, en plats som blivit mångas första möte med det som kallas vildmarken. Där har jag sedan barndomen kunnat se storstadsfröknar trampa upp för stenskravlet i röda gummistövlar med hög klack, sett en entusiast med elektrisk bandspelare i handen. Vad som dolt sig inne i de otaliga packningar som passerat är jag tacksam för att jag inte vet.

Där på backen har vi barn sålt egenhändigt tillverkade souvenirer, berättat egenhändigt påhittade historier om björnar och annat som kan tänkas röra sig på fjället, för att ge turisterna lite spänning på färden. Vi lärde en stugvärd, som ville kunna tacka för sig på samiska efter sommaren, att ovetande säga grova oanständigheter. Vi har rivit tält och ställt till med en hel del, men det har också utspelat sig många fantastiska möten och ömsesidigt utbyte av kultur. Många möten har lett till livslång vänkap mellan min familj och människor runt om i världen.

Andra möten har blivit betydligt kortare, som när en lång man drog upp kåtadörren, som var låst, med sådan kraft att låshaspen rätade ut sig. Sedan föste han in hela sin skara, som fick huka sig in genom dörröppningen, och sade med kraftig finsk brytning "och det är så här samerna bor", mannen såg uppenbart nöjd ut. Ingen hälsade på oss och vi tittade dumt på det lilla sällskapet som såg sig omkring innan de vände och gick.

När jag berättar den här historien slår det mig att de flesta av oss samer är så präglade av att vara de som är annorlunda att vi alla blivit kulturambassadörer. Jag tycker att den finske mannen betedde sig klumpigt men jag kan inte bli så där riktigt arg över det, antagligen är jag för van, dessutom kan man ju alltid sälja en hembakt kaka eller få hjälp att bära ved när någon tittar in.

Vi samer har vuxit upp med sånt och händelsen är långt ifrån unik. Jag kan inte låta bli att leka med tanken på vad som hänt om ett gäng turister stigit in i en svensk familjs hem någon större stad och tittat sig omkring.

Victoria - tittar oftast tillbaka med en road min